Att behandla grundorsaken Inte bara symtomen.

För några dagar sen  fick jag SiS i Fokus, buy cialis vilket är en tidning man får som statsanställd om man  arbetar inom  institutionsvården. Det gör ju inte jag längre men  har  valt att  få behålla tidningen.  Jag tycker det är  intressant det  de skriver om.  Denna gången  var det fokus på  hur metoder får kraft och  slår rot.  Tore Andreassen som tagit som uppdrag av SIS, ailment Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS) och norska barn- och familjedepartement.   Grunden  har en institutionsmodell  tagitsfram coh utformats efter vetenskapliga rön. För några år sen var jag på en  föreläsning  där  Andreassen  just pratade om det  som nu  lyftes fram i tidningen.  Redan  då för några årsen var innehållet intressant  och nu är det tydligt en verklighet inom  ungdomsvården.

På  baksidan av tidningen tog det upp något  som var ännu mera intressant.   artikeln Handlade om  Unga kvinnor   och hur de får vänta på vård…

Ja  unga kvinnor.

Artikeln fortsätter vidare med att  kvinnor  med missbruksproblem  redan i  tidig ålder visat tecken på att må dåligt så tidigt som i förskolan.   Då de senare i livet sökt hjälp för att de mår dåligt  inte  blir hjälpta i grundproblemet utan  då  fokuserar man  på  symtomen  alltså missbruket som kommit till  genom själv-medicinering. Solveig Olausson   disputerade vid Göteborgs universitet på en avhandling om  kvinnor med substansmissbruk och psykisk ohälsa.  Hon intervjuade  en grupp unga människor  i åldern  18- 25 år    som hade  svåra psykiska problem  med någon form av missbruk.  Hon var intresserad av  hur kvinnorna  med  egna ord  beskrev sina problem  och hur  deras väg till behandling  upplevdes.  Enligt  Olausson  hade kvinnor  tidigt haft problem några redan i förskolålder.  Hon visar   hur  missbruket i sin grund  var ett sätt för kvinnorna att bemästra sin  psykiska ohälsa. Kvinnornas uppväxt  miljö ver otrygg med en bristande  omsorg. När de till sist  sökte vård var det  i skeende  där självmord var som alternativ  där kvinnorna sällan upplevde  att de  fick hjälp.  Vidare framkommer det  i artikeln att  kvinnornas missbruk blev i fokus mera än den  psykiska  ohälsan enligt  Solveig Olausson (SiS, 2009).  Kvinnorna  sökte behandling, någon som kunde se hela problematiken mera än  en viss sorts behandling.   Kvinnorna saknade kunskap  om vilka behandlingar som  fanns att tillgå och vad dessa skulle  innebära.    Olausson  Intervjuade  också en grupp äldre kvinnor  som var i 40 årsåldern vilka hade  svåra psykiska  problem med  missbruks som symtom.  Dessa kvinnor fick behandling  och  intervjuerna gjordes  två gånger en gång under behandlingen  och en uppföljnings intervju  18 månader senare . Dessa kvinnor hade fått behandling  under flera års tid, men bara en  av de 21 kvinnorna  försörjde sig  genom arbete och två av kvinnorna  kunde anses  som normalt fungerande i samhället.  de övriga var beroende av psykiatrin/ socialtjänsten visade  Olausson.   Olausson  tror på att vård  och behandling  kan hjälpa  både unga och de äldre kvinnorna  om de får hjälp med sitt missbruk och den psykiska ohälsan samtidigt.  Här lyfter  Olausson även  fram vikten  med  med att hjälpa kvinnorna   att åter koppla  och  återknyta till kvinnornas nätverk. Ursprungsfamiljen kanske inte varit den bästa  men    dessa relationer  behöver  repareras   så gått det  går  för att kvinnorna inte skall  hamna  i ett återfall.

En klok kvinna  den där Solveig  Olausson  tycker jag.   Det  är  ju   ofta så   att vi  bara  tar bort symtomen i det sjuka.   Ont i ryggen så  får vi hem en tablett som tar bort värken.

Jag kan  ta mig själv som ex.

Jag har  haft  flera tillfällen  där jag ätit Zoloft,  varit  nere i skorna  inte  sett någon lösning.  Min Gamla farmor  som är en klok kvinna  med  ADHD, fick nog av att se mig  springa från punkt till punkt.

Ny projekt.  nya saker  hela  tiden.  irra runt.   på börja. inte  slutföra. Ständigt  lite  down  i mig själv,   där jag inte  kunde se  mina   fantastiska   sidor.
Hon  och  andra   fick umgås med  en  del av mig,  där jag  gömde  mitt  funktions hinder,  genom att vara duktig i allt jag företog mig.
En period  i mitt liv, hade jag ett gatukök med min dåvarande man.  Samtidigt som jag   hade en halvtidstjänst på  Fagared.

Under denna tid  Var min Kära farfar  sjuk i Cancer.  Jag  fick en lunginflammation och gick till doktorn för att få medicin.   Doktorn ville sjukskriva mig  för att jag var sjuk, jag  sa nej, ville ha en  tablett för att orka mera.   Denna  doktorn var en klok doktor  på Vårdcentralen i Bergsjön.   Jag måste varit den sista patienten  för dagen, för  hon  sa till mig att lägga mig ner på  britsen, utan  tröjan.
Hon släckt ner rummet  tände ett ljus, masserade min  rygg, nacke  och  pratade om sin mamma som  fortfarande bodde i Norge.  Varm choklad med  mycket Kakao i  visp grädde  talade hon  även om.   Efter två timmar i detta  rummet gick jag  tillbaka  till  min kiosk, då med ett recept  med penicillin och  hennes  privata nummer.

Jag hade fått en ny kund till min kiosk, och en  vän.   Hon var en trogen kund, som  ofta pratade med mig om  MBD barn.  I  Norge  sa hon att de  hade  en  liten  studie,  som hon var intresserad av,   där  dessa  barn  var inblandade i.   Jag fattade inte så mycket av det då.   Som jag gör idag.

Efter ett halv år   så   gjorde jag och min make   oss av med våran kiosk. Jag lovade att höra av mig  till min nya vän.   Jag blev gravid, började  på komvux, jobbade halvtid på Fagared.  Min nya vän  hörde av sig, var på jag lovade att ringa tillbaka.   Jag fick barn,  en son som var det mest underbara  på denna jord,  gick i skolan  var nybliven mamma till ett kolik barn, jobbade halvtid samtidigt som min farfar dog.

En Finsk lärare på komvux skakade om mig  sa att jag  måste  få plats, ta mig tid till mig själv.  Hon var en underbar kvinna, en  härlig finska  med kärlek och finsk klokhet.  Jag jobbade på, slet, livrädd för att stanna upp.  Jag skilde mig, träffade en  kille  fick barn igen, separerade, flyttade, träffa ny man, flyttade från stan,  nu med två barn till landet.  Några år  med snurr, jobb, nytt jobb, mina barn,  ny relation,  separation, flytt  och  slutligen hem till mina föräldrar.   Min pappa såg nog sig själv,  en dag  då han  tillslut fick nog, sa till mig att : Nu är det du som går till doktorn.  Jag lydde min pappa,  gick till doktorn fick medicin  som gjorde att jag inte sov. Zoloft  och ett papper  där det  stod, att jag  var deprimerad.   Några vänder till med snurr  hos  doktor,  lite  kraft,  jobb  i skolan  där  min son gick, jag åter till doktorn  där jag  ville ha en remiss till psyk för att jag ville ha en utredning om adhd.

Doktorn skrattade nästan  när jag sa det. Han skakade på huvudet  och tyckte nog att jag var knäpp,  inte hade jag  Adhd  sa han.  Men jag fick min remiss två års väntan,en ny remiss två års väntan igen var på jag  fick en diagnos som jag kan förlika mig med.
Mitt pussel börjar  bli en tydlig bild.  Idag har jag  concerta,  idag  vet jag att jag har ett funktions hinder som  för mig  är  kreativitet. Min Adhd  har hjälpt mig  att orka  att inte  ta den snabba vägen som hade varit   en lång väg tillbaka.

Min adhd och jag  är kompisar idag,  vi behöver inte   kämpa så mycket längre  för idag  får jag hjälp med  orsaken inte symptomen.

Nu har jag haft en otrolig tur  och jag  har haft en skyddsängel vid min sida,  för det har inte gått lika illa för mig som det  gjorde för min far. Kanske tack vara min  fars missbruk med  sprit har gjort mig klokare.   Hans missbruk  och hans  alkoholism  gjorde att jag flydde till andra saker.  Jag flydde genom jobb, jag var på språng hela tiden,  jag kämpade  med att  vara  duktig  ha koll, för att inte visa hur  kass, obildbar och  ointelligent jag var.  Tack! För att jag inte  som så många andra,  har  ett beroende att gå ur samtidigt som jag lär mig leva med  mig.

Tack för att jag  står på andra sidan,  helare och klokare.   Jag  måste  tacka mig själv, för att jag  äntligen får vara  hela mig. Hela mig, med  mitt funktionshinder,  som faktiskt är bara en del av mig.  Jag är så mycket mera än adhd!  Jag  är äntligen en kvinna som inte  behöver  dölja en sida av mig, för att inte känna skam.  Min adhd är en förklaring.

Den hjälper mig att förstå mig själv, den hjälper mig att  bli en Hel underbar människa, kvinna, mamma och flicka.

Tack för att du orkade läsa allt det här igen!
Även denna gång blev det ett långt inlägg. Där avsikten från början var att berätta om artikeln men det slutade någon annanstans. Det är just det som är Adhd. En tråd blir många olika trådar, som bildar ett mönster som bara vissa av oss kan se. Långt villospår och utsvävningar utan karta som visar målet där är Min adhd……

Men trotts eller kanske för just det så har jag behov av att:
Leva i nuet, just nu kan vi leva igår finns inte kvar och är en berättelse som vi kan ha nytta av idag, men nu kan vi leva och kanske har vi imorgon men det vet vi inte fråns då
Lev nu!

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *