Gnistan blir till liv

idag har jag  pratat men en underbar kvinna i telefonen en sådan där kvinna  som  orkar lyssna. Som säger saker från hjärtat  och som  jag upplever det säger saker som hon menar.   Hon verkar alltid glad, rx   verkar ha energi och det  formligen  sprutar opptimism och  glädje ifrån henne.   Bara ett telefonsamtal  fyller  mig  med energi  hoppet inom mig fylls på  och jag  får  känslor  och tankar  om att där ute finns det människor  som är goda människor.   Nu har jag ju den uppfattningen redan från  början innom mig att människor  till  grunden är  goda.  Vi lever våra liv  och   allt vi gör  handlar från början om  goda avsikter. Sen kan det för visso  gå snett bli  fel någonstans på vägen.   Vi formas av våran omgivning och  så som  min  omgivning speglar och bekräftar mig  så  blir jag som människa.   Jag  ser  det  i från mitt eget liv  men inser att  alla speglingar och bekräftelser inte är av  godo.  När jag var liten  så kunde jag inte läsa. Min fröken  tyckte jag var lat, order    jag hade  nog inte alla hästar  i stallet enligt henne.   Det var ju rätt  enkelt att ge henne  och de andra lärarna rätt.

Jag behövde ju inte anstränga mig  speciellt mycket.  Faktiskt intet alls.   Men   tänka sig va fel de hade! Tänka sig vad fel jag  hade.   För  visst   läshuvud  nja,   nu ligger det ju till så med mig. Att jag kan visst läsa, jag kan visst  lära mig saker men,  Här är ett stort MEN.   Jag måste  ha ett intresse, jag  måste  tycka  ämnet är intressant.

Det jag läser, måste  på något sätt tända en eld inom mig.   För att jag ska inse vikten av att lära mig av det. Motivation och uthållighet  och en  otrolig vilja  behöver jag.  Det har jag  men  bara då  det tänder elden inom mig.  Jag har ju alltid brunnit för barn och ungdomar som kommer på kant i samhället.  Innan var det  ungarna, som var  på institution,   omhändertagna barn.

De killar och  tjejer  tände elden inom mig,  då  kunde jag lära mig ,  då  fick jag  gnista   och jag  kunde vända ut och in på mig själv, för att  på något sätt  nå  dem.

Det  som jag  mest ville  ge dom, var att de duger,  de är härliga människor   precis som de är.   Det var viktigt  för mig,  att  ge  dom  uppmärksamhet och lyssna på dem.   Det var viktigt för mig,  att vara kvar,  fast de ibland blev lite  tokigt.   Tonåringar  är  tonåringar, de lite  kantstötta tonåringarna  är   lite  mera   tonåringar, som   måste  hela  tiden  testa   gränser,  om och om igen.    De  måste ju  testa,  de  vill  få  det  bekräftat.  Att det inte  går att lita  på vuxna människor,  som  de redan  innan  visste .   Det är en  lång väg att gå,  det  är  många slitsamma stunder.  Men  sen  en dag,  då  får man belöningen.  En dag   råkar man på  den  där lilla kantstötta  killen  ute  på stan,  som kommer fram  och säger hej.

Det är värt var ända sekund,  var  ända  sekund när det  var som värst  i konflikter. Betalas tillbaka  då  han eller hon står där,  och ler  säger hej.    De stunder  borde jag  gå tillbaka till min arbetsgivare, och betala tillbaka min lön jag fick  för att utföra jobbet…

Jag  tycker fortfarande om dessa ungdomar  och jag  tänker tanken  ännu att någon gång  arbeta så igen.  Men jag har  i dag  än annan  tanke  jag skulle vilja  prova på att  arbeta  med de men  på ett annat sätt. Just idag  vet jaginte riktigt  hur eller  vad  det ska handla om  eller i vilka former.  Jag har liksom inte tänkt tanken klart.   Men precis som kvinnan  som jag  pratade med i telefonen  som bara genom sin röst  ger mig energi.   Så vill jag  ge  tillbaka  och jag tror  att det  är  till människor  som  är lite som jag.  där kan jag  hitta min  gnista  kanske  till  unga tjejer och killar  som  har som jag  ADHD.    Något   inom det området skulle jag  vilja  ge tillbaka. Det är så viktigt att dessa unga killar  och tjejer   får  ett liv  där de kan utvecklas och brinna.  Det  är så viktigt att de  får  tron på sig själva och  sätter sig själva i det  första rummet  för det kommer ingen annan göra  åt dem de  måste de göra  själva.

Lev nu  idag,  njuta  av det lilla,  för det är det som blir stort.

Håll gnistan  levande,  blås på den  för  du är speciell  precis som du är……

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *