Kay Pollak pratar om att människor är utsända Jag kan bara hålla med…….

 

Ibland när man behöver människor  som bryr sig , tadalafil så bara de finns där som  om de var utsända till mig just då.  Är de utsända så som Kay Pollak visar på att de är?

Jag tror det.  Jag möter människor  i vissa tider  i livet för  just då  i den stunden är jag motaglig för de som de ska lära mig.  Under min två åriga adhd aklimatisering och internaliseringprocess så  har just de människor som jag behöver omkring mig just bara dykt upp. Underbara och härliga människor i de just rätta miljörna. Livet är verkligen fantastiskt på alla sätt både i motgång och medgång.

Jag har ju alltid vetat om att jag är lite annorlunda, mmmm det är ett litet otäckt och skrämmande ord när jag inte är mottaglig.  För  lika mycket som jag  varit annorlunda så har jag lika mycket i mitt liv försökt att vara som alla andra.

Jag har verkligen försökt att  hitta in i  gemenskap  och umgänge  med andra människor. Men  alltid  känt mig lite vid sidan om,  lite för mycket eller för okoncentrerad och velig.  Ofta har jag varit för glad, för ledsen eller för  orolig. Aldrig  lite lagom.  Lagom som  är så fint.  Lagom snabb lagom  klok eller lagom lat,   Jag  gillar  verkligen ordet lagom.  Kanske just för att jag inte  når upp till  just lagom.  Visst låter det fint  Lätt och lagom.  Men  det kan vara så att jag  är en kontrast till just  Lagom,  att det liksom gör att jag  hela tiden försökt att vara just  Helt vanligt  lagom.

Men  nu  när jag tittar i bakspegeln  och ser hur jag i  42 års tid  just  försökt vara lagom. Så ser jag att  jag med mina egenskaper,  är den  totala motsattsen till just lagom.   Jag tror inte ens jag vill vara lagom,  jag tror inte ens  att jag hade  velat leva lagom. Jag har liksom bara trott att jag vill vara lagom, för då  blir livet så mycket lättare att leva. Men  nu  när jag sitter här så  ser jag hur tråkig jag hade varit som lagom.  Jag  hade inte  vågat säga allt som jag säger om jag hade varit lagom.  Jag hade inte  fått  ha så mycket roligt om jag hade haft lagom roligt.

Hur har man  lagom roligt?  Hur vet man när  något är lagom roligt när  vet man i så fall när man  har lagom tråkigt?

Var är  gränsen?  När  blir det för tråkigt och för  roligt?   Som  till exempel mina blogg inlägg som alltid blir FÖR LÃ…NGA.  Även FÖR UTSVÄVANDE.  För det är  något som jag  börjar internalisera i mig  att skriva  lagom korta  blogg inlägg,  Internalisera  nej, där tog jag i. för jag är flera mil i från att  komma  dit.  Men jag tänker på det ofta. Det är bara det att tanke och handling inte  riktigt  stämmer överens med mig.   För med mig är det så  det handlar om allt eller inget med mig!!!!

Intressen kommer och går  just nu går dom.  Men inte här! Vet inte riktigt  vart de går ellet var de är.  Förtillfället just nu  bara är.  Jag  arbetar med att  tillåta mig ha  mitt funktionshinder med mig,  som en kompis och vän någon som  skall leva i harmoni i mig i stället för  att gömmas undan.  Döljas och tryckas ner.   Funktionshinder smaka på det ordet…..

För mig har det en bitter eftersmak som jag inte tycker om än. Jag vill iställer se  mitt  för omvärldens hinder som en tillgång för det måste det  ha varit. Annars hade jag inte suttit här nu och kännt att  det är viktigt!

Mitt funktionshinder  som då jag hela tiden kämpat med att dölja det  har under tiden  av mörkläggning  varit ett hinder, det är då  det blir ett hinder.  Men lever jag med det och  visar min omgivning att nu  hinner jag inte med, NU behöver jag hjälp, så är det inget hinder. Jag behöver inte ens hjälp  utan  förståelse, kärlek  omtanke  för den jag är.

Vi är ju alla lika olika som individer vi har gåvor och ogåvor, Min  gåva i livet är  att jag har förmågan att vara okoncentrerad,  rörig och  lite snabb i tanken.  Det ingår även en liten  duktighetssyndrom och  sorgsensyndrom i min adhd, har ingen aning om  vad som ingår i andras adhd. Men i min funktion som finns där en liten sorgsen å som tinas upp ibland.

Den gör ont  den gör mig ledsen och sorgsen ibland  men  säger ni  utan adhd sånt är livet.  Jo  jag är medveten om att sånt är livet, ibland är man lite sorgsen.  Men ni andra har säkerligen förmågan att stanna upp och känna på känslan och titta på vad den står för.  Det ör lite svårare för mig att göra, för den är smygande kryper in utan att jag märker det.  När den sedan  stannar till och jag hinner i fatt den så är den på väg att ge sig av. Den lämnar inga spår.  Ingen karta som jag kan syna och titta tillbaka på. Utan lika tyst som den kom dit, lika tyst smyger den sig ut.   Nästa  gång den dyker upp  så är den som ny igen.  Ny  outforskad och skamlig.   Eftersom jag i  hela mitt liv  försökt att  dölja mitt funktionshinder,  så kan jag lova att jag  är en  otroligt bra  döljare av sorgen som man ofta skäms för.   Dessutom så  den dagen jag stannar upp och  känner  har förmågan att  lätta mitt hjärta  och  be om hjälp  så är det oftast  i fel  situation  fel tid  och till helt fel människa.

Det verkar som den cyklen har ändrats.  Jag tror att det  beror på mig. Nej, jag tror inte utan jag vet att det beror på mig. För  nu är jag mera ärlig emot mig själv! Jag är jag  och jag har ADHD!  Jag tillåter mig  själv att visa  mig  som jag är.  När jag visar mig  som den okoncentrerade och veliga  röriga människa som jag är, så ser människor mig. Det ser mitt  Jag mig  hela mig allt det som är  mig. De ser mina svårigheter, de ser mina tillgångar och de ser mig.   Vi  människor är ju  till grunden i oss goda  vi vill väl. Vi  gör saker som vi  tror är bra för  oss.
Det är det jag får möta idag,  vilken tacksamhet  jag känner  över att jag  har möjligheten att få vara  just sådan som jag är  och  att människor  runt omkring mig  tycker om mig just sådan som jag är.   Men längst inne i mig så ser jag vad det verkligen handlar om.  Det är kärlek. Det är den kärlek som jag äntligen lyckats  finna till mig själv. Min kärlek, min kraft som  jag har inom mig har äntligen lyckats sippra ut. Den formligen forsar ur mig,  kärleken  som jag så länge har undanhållit mig själv för att vara som andra.  Har verkligen inte  hjälpt mig den  har  bara tryckt ner mig stampat på mig och gjort mig mindre  när det egentligen  i min värld  har handlat om att visa andra  hur bra jag är.   Så har jag  istället  tryckt ner  och visat en liten marionett docka av mig.

Vem tycker om en docka som är upptryckt i tusen exemplar?   Min  kärlek till mig själv  gör att jag möter människor  som är till för mig. Alla människor  där ute som jag  möter och kommer att möta  ni är  idag verkligen utsända till mig för att lära mig  något om mig själv.  De gör er speciella, underbara  och unika.   Inte nog med att  ni är det  ni gör mig unik. Jag är till för att lära er saker  om er själva.  Jag är unik , jag är  värd att  få smaka av livet  livet som det  är för mig.  Så som livet smaker för mig  när jag  visar mina  unika förmågor av  alla egenskaper  i adhdn som är en liten bit av mig.

Jag är till för att  leva  med min adhd, jag har fått den egenskapen för att jag är  bra på att ha  adhd, jag  har även fått förmånen att  blivit skänkt  en gåva  i form av  att möta  andra människor där jag  genast med en gång känner samhörighet . I en förstående och  harmonisk omgivning  har jag hittat ett sammanhang,  i en miljö där jag inte är  nojig där alla andra är lika  mycket  adhd som jag  där  känner jag kärlek.  Kanske för att jag  äntligen  ger mig själv kärlek, och bjuder på mig själv……..

Till er som orkat läsa enda hit,  tack för att ni orkade.  Tack för att ni finns. Även om ni är osynliga för mig  just här så lever jag  med  mina tankar om att  det finns människor där ute som orkar läsa enda hit. Det gör  er unika.

Men med ett undantag av min Lata broder som har  någonsorts sök funktions anordning på  sin data. ( det kansek finns på alla) sånt  har jag inte tid att kolla,   i allafall så kopplar han in den och bara läser ordet  broder,   hmmmm   nästa inlägg ska bli jobbigt för honom  för där ska det bli många  broder. 🙂

Lev idag  just nu  då känner man kärlek i alla fall gör jag det…….

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

2 reaktioner till “Kay Pollak pratar om att människor är utsända Jag kan bara hålla med…….”

  1. Att vara ”lagom” är totalt ointressant för mig.
    Och ”lagom” människor är också rätt ointressanta för mig.
    Folk som vågar sticka ut är bra. Men sen finns det ju nåt som heter balans.
    Fast att hålla balans för mig är mest för att jag själv ska må bra.
    Och man behöver inte ha ”balans” med allt, men skulle jag spela gitarr 10 timmar om dygnet skulle jag tröttna rätt snabbt.
    Jag vill absolut inte umgås för mycket med mina vänner för då riskerar jag att nöta ut dom. Det är de alldeles för dyrbara för att nötas ut. och jag vill inte tröttna på dom heller.

    men lagom och balans är 2 olika saker. Lagom är väl att man inte ska ”sticka ut” för mycket.

    Visst kan jag störa mig på människor som är ”för mycket” som trummisen i mitt band. Han tjatar bara lundell o janne bark hela tiden o ringer stup i kvarten.

  2. Ja, balans var det ja. Mellan kaos och ordning formas balansen. Under någon handledning som jag varit på visade just kaos- ordning. Ur kaos växer ordning för mig blir spänningen mellan dessa ord balansen. För att uppnå balansen måste jag upplevt både Kaos och stillhet. Mellan dessa två är det som gör att vi utvecklas. För mycket kaos eller stillhet, är ingen utveckling utan ett tillstånd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *