har ju glömt att skriva inlägg idag det får bli ett kort sent

 En liten  helvetes demon  dag idag. min spöken från igår  som är sen förr som jag skrev i mitt förra inlägg.  Vill inte riktigt ge med sig, there du duger inte  är nog  grundkärnan i det.   Fast  tankarna som  blir i mitt huvud handlar om, unhealthy   tänkte du inte på det  att du aldrig lär dig…..

Men ännu tydligare blir det när jag tänker  Nej det gjorde jag inte! jag glömde det!

Det som gör ondast i det hela är,  Jag är så ensam, jag får inte den förståelse eller  den omtanken,  av min man.  Här tar vi hänsyn, jag kämpar för fullt  på veckorna för att det skall vara bra  för min lilla grabb.

När min man  är hemma på helgerna, så  känner jag mig  fortfarande ensam, ensam med mitt funktionshinder.

Jag ska vara normal och ha alla  tankar på  min sons funktionshinder, jag känner mig anklagade av min man .  När han är hemma tycker jag,   nej inte tycker,  jag vill då ha hjälp! Jag vill  också ha förståelse, omtanke en  arm att vila mig på.   Det som gör ont,  är att  min man ser  när vi  håller på att hamna i  dessa mindre bra diskussioner jag om min son, men han gör inget åt det fråns vi är  mitt i det.

Det är inte ens det som gör ont, utan  mina tankar efteråt, som är ekon från förr. Så som :   men herre gud när ska du lära dig.  du gjorde samma sak förra veckan  hur många gånger kan man göra samma fel?

Jag flyttas tillbaka i tiden,jag kan inte ändra på  förr jag har till och med förlåtit mig själv för  förr.

Men idag  här hemma  hos mig,  där min make är så fullt medveten om  funktionshindret hos våra barn,  och gärna berättar för mig när jag  är för  bestämd mm.

Han vet om att jag har samma problem, som  våra barn vi har adhd. Jag blir inte bemött med samma förståelse,  utan jag  ska  på något sett efter  min diagnos nu vara medveten om min diagnos, och inte hamna i dessa situationer.

Som  om ADHD  skulle öppnat  källan i mig till att  inte   ha diagnosen.  Jag har inte det,  ibland blir jag förbannad innan jag hinner uppfatta att jag är där,  i det stunderna  kan jag inte säga att jag väljer,  i alla fall är jag inte medveten om att jag väljer.

Det är jag som blir irriterad, det är jag som misslyckas, det är i mig det gör ont  då jag  kommer till insikt  i att jag ännu en gång hamnat  i ilska.

Men  visst jag är  känslig  och igår  var jag  extra känslig,  då  spöken från förr  dök upp i min mans ord.

De orden gjorde ont,  det var inte samma ord men,  min tolkning var  från  30 år tillbaka i tiden.

30 år tillbaka i tiden var adhd lathet,dumhet, korkad. Man  fick även det bemötandet.  I går var jag  14  och blev ännu än gång  bekräftad av mina tolkningar som förståndshandikappad,  att jag inte kan  jag är lat och allt vad  det  kom upp.

HMMMM hur kort blev detta inlgget?

Jag slutar nu så har jag  kommit en bit på vägen ser ni….   jag har lärt mig att  sluta ….

Lev idag  historian kan göra djävligt ont, men  om den gör det så  ger den dig inget  det gjorde ont  då,  inte nu….

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *