Wiehe väcker tankar inom mig

för några dagar sen skrev jag ett inlägg om att samhället har tystnat.

Det har satt igång  mina tankar.

 Frågor och funderingar på  sånt som var viktigt för länge sen.

De inlägg jag skrev hjälpte mig även att hitta tillbaka till min kära Mikael Wiehe.

 I hans sånger finns det verkligen kamp,  så härligt ärliga texter så många budskap.

 Har nu  i eftermiddag lämnat  plats åt sånger med just  Wiehe.    Flickan på de taniga benen  gör mest ont.

 Den handlar ju lite om  det som tystnat i mig.

Är det hoppet i sången som gör att det gör ont.

 Min egen död för saker jag kämpat för innan.

Är det det som gör ont?

 Eller finns det någon liten gnista inom mig som sakta börjar vakna  och  liksom får syre av sångerna?

Inte är det väl så att  allt  är så fantastiskt?  Inte är det väl så att allt ärså  bra, så att  det inte finns saker att kämpa för?

Eller är det så att den största kampen idag är att  lyxa till det på asiatiska Thailänska  stränder, som inte ens har demokrati?

Herre gud, kan inte ens stava till det.

 Vågen som var för några årsen  har tystnat, liksom min drivkraft inom mig.

Den vågen dödade  massor av människor.

Men människor   dör  även utan vågor,  det finns  många orättvisor,  många barn som blir utnyttjade, demokrati är  ett ord som inte  har någon betydelse.

Våra tidningar i dag  skriver om nyheterna  om michael Jackson som begrav utan hjärna.

  Sen han dog  har det varit en av huvudrubrikerna i tidningen.

Finns det verkligen inte något viktigare att skriva om.

Herre gud  visst han var bra musiker men  vissa saker med honom ser jag som  inte så bra.

 Visst han hade en  svår barndom och livet var säkerligen inte enkelt.

Men  vi vet inte om  han kanske gjorde  livet  förbannat svårt för andra små barn.

vilka tystnades med  pengar.

Jag vet i och för sig inte  om det bara var ryckten som var  osanna heller.

Vad jag tycker är tragiskt är att så fort någon dör, så blir de upplyfta till skyarna allt bra blir bättre,  det som var dåligt  glöms och göms.

Han var ju bara människa!

Vi är bara människor.

För att återgå till  början  vi är bara människor,  idag kryper vi in i våra  grottor låser dörren för nöden, istället  kämpar dag och natt för att köpa storbilds TVn  och  åka till Thailand.

 ute i vårat samhälle  blir unga flickor sålda på gatan,  barn blir misshandlade  och  morsor och farsor  super sönder sig.

 Finns det verkligen inte viktigare saker än  storbildstv.

 16 åriga flickor  är hemlösa och kan knarka utan att någon orkar bry sig.

 

Här blir lite tacksamhets tankar till Wiehe tack för din musik, av en eftermiddag med högtalare som pratar om :

 

 © malix

 Jakten på Dalai lama

Jag är utsänd av landets ministrar

 

för att söka vår blivande prins

 

Och jag har lovat att jag inte ska komma tillbaks

 

förr’n jag kan berätta för dom var han finns

 

Jag fick två stycken tecken att hålla mej till

 

när jag började resa omkring

 

:ett födelsemärke som såg ut som en ros

 

och en märklig gyllene ring

 

Jag började leta på finare ställendit en prins kunde tänkas gå

 

Sen fortsatte jag på krogar och sjapp

 

och överallt där jag kunde komma på

 

Och jag sökte den gyllene ringeni varenda juvelerares bod

 

Och sen gick jag ut på avskrädeshögarna

 

bland lumpor och sopor och skrot

 

Och jag vandrade långt och länge

 

överallt där människor bor

 

Och fast dom flesta väl har sina märken

 

så var det inget som såg ut som en ros

 

Och många har ringar och smycken

 

och ett fåtal har mycket mer

 

Men att allt det som glimmar inte är gulddet har jag lärt mej av erfarenhet

 

Dom fattiga i Calcuttasom inte har nån mat

 

samlar koskit och silar den för att se om det finns

 

några osmälta risgryn kvar

 

Och så måste också den som vill finna

 

och inte söker för sökandets skull

 

vara redo att leta överalltoch inte vara fördomsfull

 

Så nu sitter jag här på ett ungkarlshotelli en främmande, skrämmande stad

 

 Och bland lumpor och lort och bland trasoroch stank

 

ligger mänskliga spillror på rad

 

Och bland dessa krokiga kropparska jag söka en ros och en ring

 

För kanske just en ibland spillrorna härska visa sej vara en prins

 

 

 1. ”På väg” / ”Hoola BandoolaBand 1971 – 76” / ”Hoola BandoolaBand1971 – 1976” / ”Wiehe – 30 sånger” /”Ingenting förändras av sig själv” /”Sånger i tiden” /”Hoola Bandoola Band – Samlade 1971 – 1976″ :

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *