Utmaning 211 – 30 juli Skriv om att vara efterlängtad.

Efterlängtad, troche in i cellnivå.  Likt en platå av iver ger jag mig av. Långt bort, physician för långt bort hel bort. Tankar som befinner sig vid mål tar mig mina ben framåt. Ett steg i tagen i ren rask tackt. Ett steg närmare, check ett steg närmare till. Nu är jag långt bort långt bort från start. Inte nära mål men långt bort från start. Min ambition är att innan kvällen nå  en hel, den delen av etappen som gör mig hel. Där efter ska jag vila mig, mina sinnen och min efterlängtan. Vilan ska göra mig hel, ska ge min iver mera helhet och en nystart, till att nå  ännu ett del mål. Ett steg till, ena benet framför det andra, ännu en meter närmare mitt mål, vågor av härlighets längtan fyller mig, toppar som ger mig lusten till ett steg till. Genom tanken visualiserar jag hur jag tar det slutgiltliga steget över tröskeln, fram till målet. Vägen är lång men stegen är lätta, nästan som om steget är min bensin, som fyller mig med krafter genom att röra fötter framåt. Jag är på väg de stegen som i början var  små och nätta, har blivit steg med tyngd, grovhet och mod.  Elektriska stötar blixtar lämnar jag efter mig genom min resa, dessa är inte av betydelse eller av krafter i mig.  Genom varje steg av kraft blir jag starkare och helare. Min sjukdomsbild förändras, jag visualiserar mig frisk, krafter som sinar, fylls på gör mig frisk. Ett steg till och ännu ett kraften bor inom mig, jag ger inte upp min längtan till livet, utan spöken och mediciner gör mig hel, ny och klok. Aldrig någonsin mera ska spöken i nutid och historia föra mig in till demoner. Demonerna får hålla sig till sin värld. Mina tankar är rena sköra friska som fjällvatten. Kylan i vattnet friskar upp min kärlek till livet, en vacker dag kan jag  titta bakåt se sjukheten, då står jag på andra sidan,  ser det sjuka. Då behöver jag inte fly sjukheten. Friskheten i mig ger mig då perspektiv på det sjuka, ger mig kraft att orka leva i det friska i mig.

 © malix