En baksida med ADHD…….

Är nu inne i en sova mindre period, click har haft det på känn ett tag.

 På kvällen när jag ska somna så somnar jag fort men vaknar efter en timma. Svårt att somna om därefter.  Vaknar sedan vid femtiden på morgonen, help där efter är det en lögn att somna om.

 

 Idag fixade jag frukosten  efter en stund med kaffet. Vid halv sex var kaffe och frukosten fram dukad.  Barnen och jag har redan fikat.

Snart ska de till skolan.

 

Morgondamp är tillbaka som den var innan, jag började med concertan.

Jag trodde då för två årsen att  mina mindre bra sovperioder och den lilla sorgsna tonen som ibland innfinner sig i min kropp, skulle försvinna med min lilla tablett.

 

Nu efter två år så för jag på något sätt inse, fatta och förstå att så inte är fallet.

Den kraft som jag lagt ner på målande av hus gör oxå att jag inser att concertan inte tar bort all adhd.  Jag tro jag är inne i en speed period därför fösvinner även sova gott perioden.

 

Sorgsenheten inom mig som jag frenetiskt försökt mota bot,inser jag även att den nu har knackat på dörren.

Jag har inte ens bjudit in honom men det verkar som om den är här för att stanna. Jag borde ringa vuxenpsyk och för hjälp, men inom mig strider känslorna emot.

 

 Mitt motto att ”våga må dåligt är ett steg till att åter igen må bra”.

Det är bara det att tårarna bränner innanför ögonlocken och snart kan jag inte ens blinka bort dom.  Det som är mest obehagligt med det, är att jag inte längre kan göra något åt det. Jag vet inte ens varför jag känner som jag gör, den där förbannade inre rösten som jag saknar, den röst jag  förstått att vi alla har inom sig. Saknar jag.

 Sorgsenheten inom mig får mig att skämmas åter igen.  Jag har ju inget att klaga på, Jag har ju det så bra. Jag är frisk, mina barn är underbara skötsamma egna individer som jag känner är på god väg att bli dugliga människor inom sig.  Men de har en mamma som inte ens kan mota bort sorgkänslor inom sig.

 Det är min adhd som gör det.

 

Jag har haft många tankar  ett tag nu, om adhd, om mitt innersta inom mig.

Min lilla kreaktivitets gen som jag  oftas upplever positiv, har en baksida, baksidan  heter sorg, baksidan visar sig i tårar utan förklaringar. Baksidan visar sig i skamkänslor som jag inser inte borde infinna sig.  Skamkänslorna och sorgsenheten, visar mig att jag inte på något sätt är klar, jag måste  arbeta vidare med mig själv men mina tankar och min strävan att må bra.

 

 Jag inser oxå att de månader som varit sedan jul  har tagit en massa kraft.

Jag har haft så många tankar och så mycket ångest över allt med min lilla pojke, skolan, jobbet mm. Det är nu jag får betala priset, för mig känns det som ett högt pris.

Ett på tok för dyrt pris, som jag så frinetiskt försökt mota bort genom att göra saker, för att slippa känna.

 

ADHD i ett nötskal, sorgen  brakar in och nu är den här, igen.  Jag vill inte  äta mediciner som tar bort mina känslor det har jag gjort en gång innan, jag vill vara levande och känna fullt ut men nu känns det mera jobbigt.

 

Kanske borde jag inse att det jag inte vill, inte hjäper mig.  Men ännu är jag inte där. Tro inte ens jag kommer dit hän, att trolla bort denna sorgsna takt med ett litet piller.

 

Utan jag kommer antagligen att hålla mig till ” att våga må dåligt hjälper mig att må bra”!

Även om det just nu gör ganska ont……..

Lev Nu, vilket gör att jag måste stå ut……

 

© malix