Imorgon ska vi till en tillställning i Compassens regi

Ett sent inlägg med tankar om min morgondagen. I morgon ska jag och min make på en föräldrar träff. I Compassen Göteborgs regi. Min lilla dåliga självkänslo gen ger mig oro.  Samtidigt som jag ser framemot att åka så sitter jag här och intalar mig att skärpa till mig. Herre gud jag kan höra hur mina gamla lärare säger till mig att skärp dig nu. Snubbla inte, sale prata inte för högt nu och du man får inte avbryta.  Det ska tydligen vara rätt mycket folk också mycket folk säger mig stimmigt många ljud. Just nu funderar jag på vad jag gett mig in på, help samtidigt som jag vill vara i sammanhanget så vill jag sitta här i lugnet och tystnade och alla ljud som jag är van vid. 

Idag kom jag på att den lilla tabletten inte längre påverkar min pillighet längre. Eller  den stora korgen med alla garner jag har nere i källaren som jag då jag efter ett halvår med Concerta ställde ner i källaren,  då för att jag inte längre orkade sticka korgen var så överfull med en massa projekt som aldrig slutfördes.  Idag när jag var i affären hittade jag fina garner och väl hemma gick jag ner till min gråtandes korg letade febril efter stickor och mönster till mitt nu ny inköpta garn. Där hittade jag samma sorts garn i andra färger och kvällen har förflutit  med mina stickor denna julen kommer säkerligen barnen få lila och silvriga vantar igen he he. Hur kul e det??? Inte alls kul om ni frågar dom, men jag vet att min lilla systerdotter i Gbg nog skulle bli lite glad av ett par lila silvriga vantar och halsduk. Jag blev så glad över att jag då jag kom på det satt åter igen och stickade. Det hade varit så härligt om jag nu äntligen fick tillbaka alla dessa former av saker jag alltid gjort, kanske till och med börjar måla igen. Hm???? ska nog ställa upp mitt staffli igen och plocka fram alla mina penslar och sånt.  Det känns som att jag är på väg att hitta tillbaka till saker som jag tycker om. Eller så är det bara ett mellanspel.

Oron för i morgon är ju dumt att oroa sig för nu, och det är även dumt att jag sitter här och försöker uppfostra mig själv fan jag duger än då jag har ju varit sådan här i så många år och nej jag ska inte skärpa mig och gömma undan mig det tjänar ingen på inte jag och inte heller någon annan där ute. Då har de ingen möjlighet att se det som är vackert med mig.  Utan även denna gången ska jag vara som jag är som jag alltid är när jag inte gömmer undan delar i mig som jag varit så mån om att inte visa innan.  Fokus på att hitta lite trygghet i min oro skall nu göras tills imorgon.

Lev nu så kommer morgon i morgon.  Just nu är det långt till imorgon,