Självkänslodödare

idag är det en ledig dag.  Från nacken kommer huvudvärken som ett brev på posten just för att det är första lediga dagen. Vilken tur att det idag är tre dagar kvar på ledigheten efter idag.  Förhoppningsvis har jag tre lediga dagar utan huvudvärk.  Mina jobb pass tar på mina krafter energi tar slut. sista arbetspasset och timmarna efter det är timmar i dimma. Tröttheten är den dagen ett faktum, sickness sova hjälper inte.

Jag har egentligen full förståelse för det även om det kryper i mig, Jag vill att det ska funka. Jag vill att de ska komma i tid, jag vill att de ska fixa skolan. Men jag ser att de inte orkar hålla ut.

Min egen skoltid kommer tillbaka, min egen skoltrötthet blir återspeglad i mina barn.  Jag skulle vilja skydda och låta dem vila sig men det är två dagar kvar. Deras trötthet som bor i dem har även för länge sen bott i mig.  Jag kan inte skydda dem hjälpa dem att samla krafter mera än att säga två dagar kvar.

Jag vet inte om det är själva skolan som gör tröttheten, eller om det är alla nitiska försök att verkligen försöka, gång på gång själv märka att de det funkade inte denna gången heller. Alla de där fel som blir alla dessa prov som de vill lyckas med alla läxor som de från början har ambitionen att klara av och hinna med.  För att sedan vid dagen då läxan ska in upptäcka att nej inte idag heller.

Jag vet inte heller hur jag själv ska kunna hjälpa dem, det gör ont i mig när jag ser att de inte fattar inte orkar. Jag var ju där en gång för länge sen själv.

Skolan att lära för livet….. Barn med adhd AS lär för livet att de ofta misslyckas att de krav som ställs är alldeles för höga på dem, eller som ibland kan vara tvärt om är alldeles för låga krav.

 Jenny Ström pratar om det i sina föreläsningar. Där hon visar på liknelser med  ett pussel på fyra biter eller 50 000 tusen bitar.  De ämnen som mina barn skulle klara 50 000 bitar är inte där de får inte möjligheten att briljera i de som de skulle kunna briljera i, men de får ofta misslyckas, så ofta. De duger inte, de är inge bra. Det är det som gör mest ont i mig. Att de till sist får uppfattningen om sig själva som  skolan gång på gång trycker i dem.

Nio år skolgång gav mig som femtonåring en uppfattning om att jag inte dög, jag var inget bra. Misstänkte i många år att jag dolde en idiotstämpel av att vara en komplett idiot, som borde låsas in på dårhus. Idag vet jag bättre, men jag lyckas inte skydda mina barn från att ta till sig skolans uppfattningar om sig själva.

Nu är det endast  5 dagar kvar tills min bok “Jag föredrar att kalla mig impulsiv” skickas till mig.  Hur och vad är det för känsla som kommer att flytta in till mig då?

Ps. glöm inte Q gruppen