Vem äger vänskap?

idag kom min dotter hem gråtandes från skolan, case för att jag under en promenad hittade en av hennes kompisar stå och röka. Har en gång frågat henne om hon rökte då hon var här, malady eftersom det luktade så mycket rök. Nej, säger hon, jag röker inte. Jag trodde henne och lät det vara.

Idag när jag såg henne, så tog jag hennes arm och frågade henne vad hon gjorde. ”Jag röker, sa hon” sen gick jag därifrån. På vägen hem mötte jag min dotter, som var förbannad över att jag hade frågat hennes kompis vad hon gjorde.  Jag berättade för min dotter, att jag tycker det är bra om hennes kompis berättar det för sina föräldrar.  En timma senare, kommer min dotter hem. Hela tiden från skolan skickar hon sms, om att jag har förstört kompisens relation till sin pappa.  Även att jag fläkte tag i henne så skadade ryggen.  När min dotter kom hem visade hon mig alla sms som flickan skickat. Dessa gjorde mig mörkrädd.

När man är 14 år inser jag att man inte har så mycket insikter, men denna lilla flicka som egentligen är en söt och snäll flicka gjorde mig rädd.  Jag skickade ett sms till henne om att jag inte accepterar att hon behandlar min dotter som hon gör och att hon är välkommen hem hit för att be henne om ursäkt. Därefter får jag ett sms tillbaka om att hon inte bryr sig  och inget spelar någon roll för om vi skulle komma hem till henne så är hon ändå inte hemma.   På kvällen får min dotter ett nytt sms, om att hon har bestämt sig att de är vänner igen.

Jag förklarar för min dotter, att livet inte funkar så. Att tjejen ska be henne och mig om ursäkt, dessutom vill jag aldrig att hon kommer hit eftersom jag inte kan vara säker på vad hon vräker ur sig.  Att anklaga någon för att skada henne är oförsvarbart och farligt. Även förklarade jag för min dotter att hon borde se sitt värde, inte bara låta det gå förbi inte ska någon vara så otrevlig emot henne så att hon blir så ledsen, sen bara kunna skicka ett brev om att nu var de vänner igen.

Visade  dottern att vänskapen nu låg i hennes händer, att det är hon som bestämmer om hon vill vara vän med flickan inte tvärtom.  Men jag är rädd för att min dotter inte ser den vinklingen.  Vad som än händer så ska jag inte låta det bara gå för jag känner mig anklagad, jag blev rädd över att hon faktiskt kan skada mig och min familj. Hennes ord om att jag skadat henne gör mig mörkrädd. Dessutom vill jag att flickan ska förstå att man inte kan göra så, utan att ta ansvar över sitt handlande. Även att ingen annan än hon själv kan förstöra hennes och hennes pappas relation. Den har hon och hennes familj ansvar för, inte min dotter av mitt handlande.

En annan tanke jag gick och bar på under dagen är att mamman svarade mig att rökningen är ett mindre problem. Hennes dotter har  900 minuter  att ta igen i skolan. För mig som före detta rökare, ser jag det annorlunda.  Rökningen kan ge flickan skador för livet, även kan det ge henne ett livslångt missbruk. Att börja röka är även en inkörningsport till att börja röka andra mera beroende framkallade farligheter. Skolan där emot går att ta igen. Lungcancer är något som är bestående och har dödlig utkomst.  Skulle hon dö av denna fruktansvärda sjukdom, tror jag att de 900 minuterna kunde varit tid som jag velat umgås med min dotter. 900 minuter där jag kanske kunde påverkat henne, så att hon insåg vilken fara som finns bakom den falska känslan av att duga, tillhöra ett sammanhang.

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

3 reaktioner till “Vem äger vänskap?”

  1. Helt rätt att ingripa och reagera, sätta ner foten och på det sättet hjälpa barnet. Modigt att våga berätta för flickans föräldrar för det är ju att hjälpa och inte att stjälpa. You go girl!

  2. Jag är utsatt för ungefär samma sak, och min älskade unge är en blyg , försiktig herre som sällan säger ifrån till sina antagonister.
    Saken är så här:
    Jag har haft en av sonens klasskompisar här jättemycket eftersom hans mor som är sjuk och utförsäkrad från försäkringskassan mår mycket dåligt. Jag ville hjälpa!
    Visst såg jag att killen var dominant och bestämde alla lekar, men jag avvaktade…tills…plötsligt så får min son nog och jag märker att den andre har mycket svårt att ta ett nej. När han var här i onsdags när mamman var på sjukbesök märkte jag att stämningen var hotfull och de var mestadels sura på varandra.

    Igår kväll berättar min son att killen har börjat trakassera honom på skolan och både slår och buttar honom.
    Gissa om jag blev arg! Idag skällde jag ut killen och pratade med hans mamma som också skällde.
    Jag vet att killen har det svårt eftersom hans föräldrar inte drar jämnt, men jag kan inte stå på hans sida längre. Jag månar mer om min son.

    Bra förresten att du satte ner foten och sade till!
    Ungdomar idag, och barn med förresten saknar respekt för vuxna.
    Varför?

  3. Hej och vad tråkigt att de unga idag är så respektlösa. Faktiskt. ATt de inte drar sig för att hota och hitta på en massa strunt. Jag tycker att du gjorde helt rätt, man måste ha civilkurage som vuxen, tycker jag. Det är ju just bristen på civilkurage som gör att många vuxna är rädda för unga människor och det vet ungdomarna om och använder sig av. Men när de förstår att man inte backar som vuxen blir de inte riktigt lika sturska. Stackars din lilla tjej. En dag förstår hon, det är i alla fall ett som är säkert. Inte alltid kan man vara bästa vän med sina barn, för de behöver guidning i tillvaron och inte vuxna som kompisar. Strongt gjort av dig! Cissi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *