synliga skrubb-sår och skrubb-sår på själen

Tänk om själssåren syntes precis som skrubbsåren som föds av obalanser och motoriska svårigheter. Vilket ibland finns hos mig. För några dagar sen  då jag var på väg till sjön  för att bada. Så råkade jag ut för just det där,  ni vet benen viker sig och man ramlar hejdlöst, får  förb… ont. Men  trots  ondheten och svedan så reser man sig borstar av sig  och kollar febrilt efter om någon såg mig.  Självklart var det massor av människor som såg mig,  så jag bet ihop. Trots att jag skulle vilja gråta, skrika och lägga om mina sår så gick jag vidare med blod rinnande på benet. Torkade rent och  hoppade i sjön utan att blinka.  Nu när det gått några dagar,skulle någon fråga vad jag gjort så skulle jag utan att skämmas berätta om mina bravader. Vi skulle skrattat lite och det hela fanns som ett bevis på mitt knä.

Nu till själva Kärnan i min tanke.  När jag  istället har ont i min själ, eller mina tankar pga av groparna som jag trillat i  psykiskt.  Det onda på insidan som inte syns ni vet. Då berättar vi inte lika glatt över vår dumhet inte heller skrattar vi.  Utan  smyger undan och skäms,  skulle jag berätta  så möts jag kanske av: Men herre gud det är väl inte så farligt, då skulle du se.. blaa blaa eller  men du det är bara att bita ihop och skärpa till dig.

Mina själsliga sår  har ju kommit till av att jag har bitit ihop,  skärpt till mig alldeles på tok för länge.  Dessa har ju blivit till av att jag glömt av mig, inte haft  tid till att reflektera och lyssna på min kropps signaler.  När sedan kroppen skriker ut att: hallååå  nu är det så att jag behöver vilan. Då den talar högt när tankarna mal på då är det på tok försent att lyssna, Då behövs bandage och  vila på högre nivå. Då hjälper inte det med att jag skärper till mig. För det är ju det jag gjort alldeles på tok för länge.

Tyvärr skrattar vi inte lika mycket åt den psykiska ohälsan, Den skrämmer i stället oss. Den ohälsan är skamfylld, Så full med fördomar om  att vi som drabbas är svaga och klena i våra nerver.  Jag misstänker starkt att det är precis tvärt om.  Men att jag också är starkare då jag vågar  möta min psykiska hälsa och sitta ner och ta emot signalerna som andra kanske inte vågar möta,  Att våga må dåligt är en väg till att våga må bra på riktigt tror jag.  Vägen till att må bra handlar om att jag vågar känna efter,se till mig och mitt.  Kan även kalla det personlig utveckling.