Riksdagslunch och skolan.

en resa till Stockholm där jag träffade min  vän Jenny.  Jenny hade  frågat mig om jag ville följa med på lunch i riksdagshuset.

Igår var en riktigt spännande dag, for sale en dag då jag riktigt kände hur mina fötter steg in på ett golv, där maktens män och kvinnor  vandrat många steg. Det var även här jag upptäckte vart alla postkontoren tagit vägen. Eller i alla fall två av dem.  I riksdagshuset blev vi  bjudna på lunch av Mikael Damberg. Han hade bjudit in människor ifrån en FB grupp som heter vi som kräver mindre skolklasser.  Anders Nystedt som även har bloggen Andersblogg, Jenny mer om henne ser ni här: VillaVital och jag var på denna lunch.

När jag satt där, lyssnade på samtalet om skolan och de andras önskningar om hur skolan skall se ut.  Blev jag konfunderad av hur kunde det bli så här? Vad är det som gör att alla dessa fina avsikter, denna lust, till att få en skola som är till för alla, en skola där  lärarna ser varje elev mera än 2 minuter/ lektion. Hur, vad är det som gör att det blev så fel?

Det kan ju inte vara så att allt är Björklunds fel!?! Så inskränkt är inte ens jag, men hur, vad är det som gör att det blev så fel?

Var ligger problemet?

Vems är problemet?

Självklart är det vårt ”allas” problem, inte är det så att  Björklund och hans gäng, inte har samma avsikter som vi hade igår.  Självklart ser jag att även de blå herrarna har målet om en bra skola för sina ögon.

Ligger det hos oss föräldrar?  Är det så att det är hos oss problemet ligger?  Är det vi  som vill att ungarna inte ens skall klara av målen i grundskolan?  Är det ungarna själva som inte vill på grund av hopplöshetstron om framtiden?

Är det  Lärarna som inte vill, är det deras okunskap som gör att  ungarna inte kan lära sig läsa.

Jag tror att skolan är vårt problem, vårt som innefattar oss ALLA. Min uppgift som förälder är att motivera, inspirera, samarbeta med och ställa krav på skolan och på mina barn.

Skolans problem, för varje barn som går ut grundskolan utan att klara målen i skolan, är  ett misslyckande  för läraren, för skolan. Läraren har ju inte gjort ett fullgott arbete.

Kommunens problem. Själv bor jag i en kommun, där skolan ligger långt ner i prioriteringslistorna.  Vilket även visat sig i olika mätningar då  F-landa ligger långt ner på listor, över bra skolor.

Staten, även här  ligger problemet, vi kan inte längre rycka på axlarna, det går inte,  vi får inte längre göra det.

För  bakom varje del, av vårt problem. Där vi vuxna  inte klarat av att visa den unge, att du är värd att ha en bra och trygg skola. Du  som barn, är värdefull.

Du som barn är så värdefull att du inte ens  skall få komma i närheten av känslan, att du misslyckas i skolan.  Bakom varje barn,  som misslyckats i skolan. Bakom är fel ord, I varje del av barnet som vi vuxna låtit misslyckats i skolan, i det barnets minsta celler är det något som vi grusats sönder.

Här har barnet förlorat det viktigaste, vilket borde varit en självklarhet för varje barn.  Du duger känslan. Den känslan av att du duger! Är det vi med berått mord,  stulit och skänlat. De barn som går ut i vuxenlivet med ofullständiga betyg, Har många år av misslyckande i självkänslobyggande.   Här är det aldrig den enskildas problem, utan här  är det vi.  Vi i ett solidariskt samband, tillsammans, vi alla  som har ett ansvar.  Vi måste sluta leta fel, vems fel,  för det är ett problem som vi alla äger.

Just detta lärde jag mig igår av klokheterna Mikael, Anders och Jenny. I dag  är jag tacksam för att jag fick till mig den klokheten.

Självklart fick även ”Herr riksdagsledamot” med sig min bok ”Jag föredrar att kalla mig impulsiv”.


Ett svar på ”Riksdagslunch och skolan.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.