Q-grupp med ADHD där var jag en del……

Igår var jag i GBG. Kvinnor som har lite liknande erfarenheter eller i alla fall lite liknande egenskaper som jag själv har. ADHD asså. Jag känner att det är viktigt att träffa andra som har lite liknade egenskaper och erfarenheter som liknar mina. När jag är tillsammans med kvinnor som har ADHD, health så blir min erfarenhet att utanförskapet försvinner ut, help det finns inte längre. Klokheter ploppar upp hos oss, shop som svamparna i skogen gjorde detta året. Tillsammans blir vi klokare, visar och vi lär varandra. Jag fick massvis med lästips som en av kvinnorna hade med sig. Men tänker leta reda på om det finns i talböcker. Ju fler år jag blir, ju mera ser jag att jag ska sluta kräva saker om mig själv. Där av letandet av talböcker, istället för att jag ska kämpa med läsning.

Insikten i går var en gammal insikt, en inte allt för gammal men ändå något år gammal. Jag fick det ännu mera befäst i mig, att det är viktigt att vi träffas och är tillsammans någon gång ibland. För i dessa sammanhang blir på något sätt förståelsen större, acceptansen finns utan att man ber om den. Kreativiteten flyttar inte in, den finns där bara. Den bor liksom inne i människor som har lite av adhd gener. Påhittighet, och utan-gräns-tänket är där helt gratis. Överlevnad strategier jo, visst är det så alltid.

Våran påhittighet och kreativitet är en form som hjälper till att stå ut. Nu vet jag inte hur det är för andra men utifrån mig själv handlar det om att överleva, stå ut och få någon form av livskraft. Den kreativitet som dog efter min bok ”Jag föredrar att kalla mig Impulsiv´´ tog död på en bit av mig.

Det var en bidragande orsak till att jag blev sjuk. Idag när kreativiteten återigen hamnar där den ska vara känner jag mig friskare. Känner mig helare. Får mera kraft. Orkar liksom att andas ……

Här skall till en massa kärleksfulla tacksamhetstankar.

Tack för att jag fick kraften till mig att åka enda ner till GBG, och träffa dessa kvinnor. Synd att det är så långt att åka men det är värt varje mil.

Tack för att jag fick vara en del i detta sammanhang och att jag fick ta del av eran gemenskap. Just sådana sammanhang gör att jag mår bra och fylls på med energier.

Tack för att jag fick träffa er alla ni härliga impulsiva underbarheter till kvinnor som har liknande egenskaper som mig själv. Ni gör mig mindre konstig, ni hjälper mig att se mig som en del i en helhet.

En liten saknad fanns bara i går, det var den kvinnan som jag träffade första gången som jag var i ett sådant sammanhang. Min tvillingsjäl hon var inte med, och jag vet att hon skulle ha trivts just igår i det sammanhanget. Men du finns där tvilling, i mina tankar. Saknar dig och dina tankar.

//malix

SvD, det finns hopp men skolan måste se sin viktiga del.

Även idag var artikeln intressant och mitt hjärta började slå fortare, pilule blev glad fick förlåtande tankar inom mig. Alingsås skolan skall ha all heder för att alla barn får en plats. Alla barn blir sedda och bekräftade i sina tillgångar. I alla fall är det, capsule det jag får ut av artikeln. För mig blir det vackert, det glimrar om skolans namn framför mig. Inget barn vill misslyckas läste jag vidare och kände, så förbannat rätt. Ingen inte ens vuxna människor går runt i livet och vill vara så djävliga och misslyckade som möjligt. Så varför skulle barn göra det, jag bemöter människor så som jag själv blivit bemött och har jag fått armbåga mig fram så gör det mindre ont om jag slår först. Blir tanken just nu, och möts jag med ett leende så möter jag andra med ett leende.

Fingertoppskänslan som tas upp är viktig, tanken om att barn med NPF likt alla andra också har bra och dåliga dagar. För så är det, det jag kunde igår finns kanske inte idag. Att jag orkade sitta ner hela dagen i går säger inte att det funkar lika bra idag. Då är fingertoppskänslan det viktig. Om alla skolor arbetade som denna skola hade inte diagnosen varit viktig, mera än till individen själv som behöver kunskapen för att förstå och ta hand om sig själv. För mig är min diagnos viktig för att jag skall sluta gå upp i boxningsrinken där jag Brottas med världsmästare i boxning . Jag borde ju varit i brottar ringen inte i boxningsringen.

Då jag får kunskap om mina till och o-tillgångar så har jag förmågan, att välja i vilka sammanhang jag skall vara på ett annat sätt. Det funkar kanske inte för mig att ha ett vanligt 7- 4 jobb där jag gör samma sak alltid. Kanske ska jag inte hålla i alla trådar i ett projekt och jag måste för att överleva, tydligt veta var mitt uppdrag börjar och var det tar slut. Ofta så behöver jag hjälp här, eftersom jag alltid lyckas ta tag i allt samtidigt för att därefter, veta att det blev så igen, ännu en gång sitter jag här med alla trådar på en gång.

Ann-Christin Pinola, rektor sedan tio år på Gustav Adolfsskolan, som ligger i centrala Alingsås och har 300 elever i årskurs 7–9. Är kvinnan med personal som idag kan sträcka på sig och känna att de gör skillnad. Skillnaden som borde vara en självklarhet för alla skolor. Hade jag nu bott i Alingsås, haft barn i den skolan så hade kanske denna text inte blivit till för då hade det även varit en självklarhet även för mig. Istället vet jag att skolan här hemma har en lång, lång väg att vandra. Vår kommunskola ligger långt ner på skolor som är bra, bland de sämsta faktiskt. Här handlar det inte heller om att barn inte ska bli mobbade, utan här är mobbing en rent ekonomisk fråga. Mobbing kostar pengar vilket kommunen här fått erfara.

//Malix.

Har man AHDH så blir den yttre bekräftelsen gärna min sanning……

Även idag är ämnet intressant om NPF och skola i SvD. Äntligen ser jag även en annan infallsvinkel på spektaklet. Skolan, search resurser och diagnoser. I våran kommun räcker det inte med diagnos, utan här skall barnet helst vara familjehem, en annan kommun som betalar, där till krävande diagnos. Den krävande diagnosen är till för att slippa ta ansvar. Här blir det inte att jag misslyckats utan det är ju för att pojken/ flickan har ”SÅ svåra problem´´. Det gör ju att jag som vuxen slipper känna av och lägga skulden på mig själv. Dessutom blir det ett sätt att äska pengar för att hjälpa eleven. Eleven som kanske inte ens fått lyckas med att klara av att sitta still i skolan. Snacka om värdelösaheter och skuld. Hos en liten pojke eller flicka som bara skall skärpa sig. Sedan kanske det blir tal om talböcker eller andra saker då har skolan inte råd om det inte finns en diagnos att rycka i. Fy F….. är det att möta eleverna där de befinner sig om jag först måste bli stämplad. Jag som liten flicka stämplade mig hela tiden, med saker som du duger inte, du är minsann inget bra. Du kan ju inte ens läsa, hur värdelös är inte du. Jo ännu i dag tror jag det finns dessa tankar i många av ” bråkighetsbarnen” där till men vad sa du då? Vad var det som gjorde att dom sa så? Skolan är till för alla?!? Är skolan till för alla?!? Är det så att skolan är till för alla?

 

Skolan skall vara till för alla! Och jo visst vissa av eleverna går ut ur skolan och inbillar sig att det är deras fel att de inte kan läsa, Här ser jag att läraren och skolan hade ett visst ansvar över att lära eleven läsa. Att motivera, inspirera eleven till att uppskatta ordets verkan. Inte trycka ner killen i skorna och skratta åt hans dröm om att bli psykolog bara för att du som vuxen ser det orimliga i pojkens önskan.

Inget är orimligt i den pojkens önskan. Utan en önskan kanske om att andra små pojkar skall få träffa på en vuxen som ser deras värde istället, önskan om att ingen skall behöva prova på att gå i hans egna moccasiner. Skolan är till för alla men bara några få som går ut ur den med hedern i behåll. Bara några få vet om att det är inte så att jag är värdelös, det är de vuxna omkring mig som inte sett vad jag har behövt. De vuxna har inte haft förmågan att tyda eller förstå mina frågor om (H)jälp.

Utan utifrån sina egna konstruktionsteorier bara sett mig som en odåga, bångstyrig och lat.

 

Men vem kallar en kille eller tjej lat som har så fullt upp med att härbärgera sin hyperaktivitet eller oförmåga att vara fokuserad, så att när han eller hon kommer hem. Låser in sig på toaletter och tics-ar i flera timmar. Eller ligger i sängen och knappt orkar andas längre för all kraft gick åt för att se klok ut i skolan. Nej det är inte lathet, det är inte ens dumt utan en överlevnadsstrategi som den lilla pojken eller flickan kommer att ha som spöke ganska många gånger.

Hur blev det här inlägget? Jo i orden ligger mycket frustrationer och en massa ork, eld, och kraft. Samtidigt en förhoppning om att vi snart slipper möta barn, som tror på omvärldens uppfattningar om dom. För dessa är ju inte sanna eller?

Jag skulle vilja att barn ska slippa behöva gå omkring med uppfattningar om: jo, jag har light varianten, eller men det här borde jag ju kunna för det kan ju alla.

Jo, det är sant ett av mina barn berättade det för mig i veckan, att läraren tyckte så. Att det ska du inte behöva skriva upp, det ska du komma ihåg ändå. Då har jag liksom inte fattat, att vissa kan ha problem, med arbetsminnet och för att slippa misslyckas så skriver jag upp mattetalet. Då slipper trådarna flyga runt i berg och dal bana i huvudet .

Min huvudräkning tar ju lite längre tid eftersom mitt arbetsminne är borta efter det första steget.

//Malix

I skolan var Viktoria var ett Icke Godkänt barn

Dagens artikel i SvD visar på Viktorias historia. Hennes historia gör ont men, healing tanken blir: de visste inte bättre i skolan då. Synd, troche känner jag för det var inte så länge sedan hon gick i skolan, hon är 22 år. Det hade varit mera korrekt och lättare att förlåta, om hon varit lika gammal som jag. För då fanns inte kunskapen.

Jag förmodar att då hon fick sin diagnos så fanns kunskapen men då, var det även en starkare uppfattning om det som jag skrev om igår. Där vi mera trodde att adhd handlade uppfostran. Att vi hade ganska många föräldrar, som led av gränssättnings oförmågan.

Dessutom vet jag att vissa lärare trott om mina egna barn att de faktiskt är ouppfostrade, och gör saker i klassrummet bara för att djävlas. Där till den där latheten och att föräldrar curlar sina barn.

Har jag adhd, så vet vuxna omkring mig att jag har vissa svårigheter med att sitta still kanske, koncentrera mig längre stunder och andra saker som tid, instruktions stycken som kanske är för långa med mera. Inte är det så att jag varje gång jag tar mig an en uppgift vill att det ska misslyckas, inte handlar det om att jag skrapar med stolen eller kladdar på bänken blir arg med mera bara för att djävlas. Självklart vill jag som elev, trots att jag har adhd lyckas i skolan. Inte går jag till skolan varje dag med tankar om att ställa till det. Utan varje dag är en ny dag, varje dag har jag kanske i timmar innan sagt till mig att idag ska jag verkligen skärpa till mig. Idag ska jag klura ut läsningskonsten. Det är här som jag menar att vi vuxna har ett ansvar, över barn med ADHD. Så som Viktorias första fröken visade henne och bekräftade hennes behov av att röra sig. Lät henne gå ut och springa ett varv. Jag vet min sons lärare i högstadiet, som frågade om det kändes som han var tvungen att röra sig. Min son svarade att jo, det var lite svårt, att sitta still för länge. Läraren tillät då min son att röra sig, gå ett varv i rummet eller gå ifrån bara ett kort ögonblick, det hjälpte honom att orka lite till.

Viktorias IG i grundskolan är inte Viktorias misslyckanden, utan det är en ren projektion. Där läraren projicerat ut sin okunskap, att möta Viktoria på hennes nivå och i hennes värld. Inte var det så att Viktoria var ett Icke Godkänt barn! Nej, jag ser det mera som att hon råkade träffa på lärare, som inte hade kunskaper om ADHD. Inte heller visste dessa lärare hur de skulle kunna hjälpa Viktoria, med att slippa känna utanförskap. Tyvärr, så är det så att det var Viktoria, som fick betala dyrt för okunskapen och fick diagnosen Icke godkänd i grundskolan. Men triumferade med att ta en revansch, visa att felet inte var hennes.

Tanken här blir vad händer med alla de barn som inte har Viktorias styrka.

Borde det inte vara så, att vi nu (H)jälps åt att ställa till rätta, så att vissa av oss slipper att ställas utanför, att vi slipper uppleva utanförskapet.

Projektet (H)järnkoll där jag är en av ambassadörerna, är till för att vi ska förändra attityder, våga släppa våra fördomar och få mera kunskap. Där är jag som ambassadör viktig, där är du som orkade läsa enda hit, viktig för vi sprider ringar, ringar har en förmåga att vidare sprida sig och förändra….

Låt oss sprida ringar ….

Tack// Malix

Var med i dalslänningen idag

idag var jag med i Dalslänningen. Hittade inte någon fil att länka till och hoppas att det är oki att göra så här men är ju inte säker att man får göra så. fast jag inser att det inte går att läsa artikeln men sånt e livet alla tidningar finns ju inte på nätet.

http://www.dalslanningen.se/

här är två andra tidningsartiklar  andra tidnings artiklar där jag varit med innan.

http://bohuslaningen.se/nyheter/dalsland/1.621382-skrev-bok-trots-sin-dyslexi

http://bohuslaningen.se/nyheter/dalsland/1.984105–jag-vill-bli-bemott-som-alla-andra-

Artikelserie i SvD självklart NPF

Läs artikeln här, sickness den var intressant. Men blir uppriktigt ledsen när jag läser att det ännu finns dom som tror att ADHD är en diagnos av dålig uppfostran, look (vilket jag läste i en av kommentarerna i DN,) och att det är ensamma mammor som inte kan sätta gränser. Det får mig att må illa, det får mig att bli rädd. Men samtidigt ändå glad och orädd. För jag vet att dessa uppfattningar hör hemma i okunskaper och dumheter. Har min son eller dotter ADHD är det ganska troligt att den söndriga dna kedjan är ett arv, från en eller båda föräldrarna. Alltså har det inget med uppfostran eller min dåliga gränssättning att göra. Att alla mammor som blir ensamstående är egoister och vad det nu var mera är ju ännu en konstig sanning.

Hm, vissa kvinnor flyr i vild panik, för att deras män slår dem sönder och samman. Jo jag vet det för jag var i en sådan situation för ett halvår inte så att jag flydde. Nej inte så men jag vet att jag och en vän till mig satt på polisstationen flera gånger för att hon skulle få besöksförbud av sin make. Jag vet att hon en kväll trodde att hon skulle bli mördad av sin make.

Nu är det ju inte så att alla män är kvinnomisshandlare och visst det finns kvinnor som slår sina män vilket jag ser som lika sjukt. Ibland är det så att kärleken tar slut, du tycker jag det är mera egoistiskt att bo tillsammans med någon, som skulle kunna bli älskad om den inte bodde med mig som kanske har slut på kärlek till min livskamrat. I vissa fall tar kärleken slut. I andra fall träffar någon av de som har förhållandet någon ny livskamrat, då hade jag oavsett om jag var exet eller den nya livskamraten uppskattat ärlighet. Där till vill jag tillägga att vi som har barn eller egna diagnoser, Kämpar för fullt för just det som Anna Lundh pratar om i artikeln. Jag vill inget hellre än att bli bemött med respekt och acceptans, vill bli bemött med samma respekt för mig, oavsett om jag har diagnos eller inte så vill jag att man ser mig, ser mig där jag är, inte var jag borde vara, eller i min diagnos för då möter man bara en del av mig inte hela mig.

Så som du vill bli bemött, så vill jag bli bemött trotts att jag har ADHD. För jag tror inte du vill bli bemött med att du är bara ouppfostrad eller att du aldrig lär dig.

För du, de glasögongen som jag behöver är eftertänksamhet innan konsekvens vilket är en av mina oförmågor, en tidsuppfattare är något som jag så väl behöver. Någon som hjälper mig att minnas, någon som hjälper mig att hitta fokus när det försvann, för mitt fokus simmar ofta ut av yttre stimuli som andra har filter som sorterar bort. Jag saknar liksom det filtret. Nu är jag vuxen och härdad, men det finns barn unga flickor och pojkar där ute som jag tycker skall slippas att härdas för att det finns okunskaper. Vi är människor och vi har alla olika behov, vi är olika och låta oss vara det. Vi gillar ju olika eller hur?

Eller Jag gillar olika.

(H)järnkoll får du genom denna länken. …..

Och köp min bok ”jag föredrar att kalla mig impulsiv” som är en del av källan till kunskap.

// Malix….

Kikarsikte

Idag var det halt ute när vi var ute och körde. I VBG fick jag till och med känna på halheten i verkligheten som tur var gick det bra. Där till upplevde jag att ännu funkar Hjärttrakten även om den en stund flyttade till halsgropen. Igår fick jag en kommentar från någon som i alla fall kunde norska, buy det kunde inte jag. Det är då Google översättning är till bra hjälp. Blev konfunderad över hennes kommentar och hennes rekommendationer om att jag genom någon form av terapi skulle kunna bli frisk från ADHD. Hm, sales hur tänker man då?? Jag tänker mig inte ADHD som en sjukdom, for sale inte heller är det så att jag behöver bli botad. Vet inte ens om jag vill det. Varför skulle jag vilja bli botad? I mig finns ju tankarna i stället att vi alla oavsett diagnoser eller inte, är människor och att vi alla behövs. Det är därför vi är så olika. Jag gillar ju olika!

Att jag sedan kanske har lite kortare arbetsminne eller lite svårigheter för olika saker, blir i mig ” alla är vi bra på olika saker och vi ska göra sådant vi är bra på. ” Det är ju här olikheten blir en tillgång, för det finns saker som jag är lite bättre på, där jag liksom är lite mera i tillgångsenheten. Det är här, jag vill vara ofta, det är här i mina tillgångar som jag kan göra nytta.

Sen att jag inte stavar helt rätt eller vad det nu kan vara, är ju sådant som andra, de som har stavningstillgångar i sig, kan hjälpa mig att göra mina skrifter bättre. Men min förmåga att skriva ord har jag, men saknar förmågan att stava rätt. Här har jag ju nu världens underbaraste program som hjälper mig. Svensk Tal Teknologi AB har ett program som heter: Claroread plus V5,5. Det programmet gör att min dyslexi, nästan helt försvinner. Barn i skolan som har dyslexi, här borde programmet vara en självklarhet som hjälpmedel. Om jag är närsynt är det inte någon som tycker att jag ska träna mig i att se bättre. Jag får i stället ett par glasögon som hjälper mig att se. Men att jag stavar som en konstnär målar, här är det inte en självklarhet att vi får hjälp.
Det tycker jag vi ska ändra på, här måste vi se bredare! Se människan och tillgångarna, Otillgångarna behöver vi inte trycka ner i halsen på dem. Utan hitta hjälpmedel som gör att det vänds från en otillgång till något hanterbart kanske det då till och med blir en tillgång………… //

 

Kort inlägg idag hurra!! Jo, tabletten tog jag tidigt så den har börjat verka, då blir orden inte så många. Om jag nu inte vill det förståss…… J

Meditation

I morse vaknade jag med en känsla av sot i tanken. En känsla som gav mig sorg i sorger. Vet inte hur jag ska förklara men tänker ändå göra ett försök. Det var en känsla av sorg för självaste sorgens skull, pills kan man säga så? Jo då, jag kan det. Jag vaknade, fixade till kaffet och körde igång diskmaskinen. Käkade en macka, där efter gick en påpälsad jag och en redan pälsad hund ut på promenad. Idag skulle jag prova meditation, medans jag var ute. Det började bra, den första vägen i nästan en kvart, tänkte jag bara på hur jag andades. Andas in genom näsan, ut genom munnen. Efter en kvarts gång kom jag på mig att fundera på hur mycket klockan var. Stannade upp promenaden, kollade in mobilen och sedan nya tag.

Efter en stund igen ramlar det in ord i mig.

”Men lilla vän, du behöver gråta de där gamla tårarna. ”

Kom på mig själv att jag sa högt för mig själv, ”Jaa, det behöver jag verkligen göra!” Nu var det ju relativt tidigt jag var ute, så jag behövde inte vara rädd för att någon skulle höra. Och skulle det vara så att någon hörde så hade jag inte brytt mig så mycket ändå. Det skulle ju kunna varit så att det var hunden jag pratade med. Funderade en stund på vilka av tårarna som det var jag behövde gråta ut. Kom sedan fram till att det kanske var så att det bara var gamla tårar som skulle ut, då spelade ingen roll vilka eller vad det var för överskrift på tårarna. Det var liksom Gråtandet som var det viktiga. Efter alla dessa tankar, och regnet som smattrade emot mina kinder så var jag och Flap hemma igen. Min inre rösts flicka verkade trots de ogråtna tårarna lättad, av tillåtelsen i att du får gråta dina tårar du. Kanske var det regn blandat med tårar eller så verkade regnet som tårar istället för de tårar som liksom var innestående ännu.

Vad vill jag säga med det här inlägget. Vet inte eller jo det vet jag. Jag tror det är viktigt att vi tillåter oss att ibland krypa in i oss själva och tillåta oss att vara ledsna. Tillåta oss själva att gråta de där tårarna som vi ibland har kämpat med att inte ha och inte visa. Jag tror att i alla fall jag själv måste få vara den där lilla ledsna flickan ibland eller den där ledsna kvinnan som sörjde att hon inte var den som hon trodde alla andra var. Själv lekte jag ju bara att jag var vuxen och klok. Visste ju att leken kunde ta slut då någon kunde ha avslöjat mig och hittat till min inre oklokhet och ovuxenhet. I dag har jag ju låtit mina spöken visa sig och tänka er att de spöken som kom fram försvann i ljuset och visade sig vara lögner och osanningar tagna ut inbillningar och uppfattningar. //malix

MÄBE

Det va vackert sjunger Mäbe sånt du ville se äääää hel grym låt som bara måste spelas högt.

Jo han och Thåström delar lite av min plats nu.

Sorry Thåström men så är det sen kan det beror på att Thåströms takt numera är lite mera human och snällare. Mera behaglig, cialis men fan jag gillar behaglig men takt som skir i väg i takter av olika takter är Djä… i gatan takter. Mäbe lyckas gör minst lika ont som Thåström men på en hel nivå av en annan nivå, illness sen var det ju så att jag då jag började lyssna gjorde det för likheten i Thåströmstakter.

Idag ser jag Mäbes takter är liksom en egen takt för sig. Självklart ligger herr Thåström ännu där kommer alltid att göra med sina texter. Men den platsen är nu delad, och i bilen är det först och främst Mäbe`s cd som spelas då jag åker långt och får tillägga att jag måste vara ensam i bilen. De andra har redan tröttnat, jag kommer ju inte tröttna från cd hittar en ny av Herr Mäbe själv öronen kommer kräkas men det är takten som min kropp behöver. Så nu tycker jag att det är Mr Mäbes ansvar att göra lite nytt så att mina öron får lite nytt. Den nya låten sånt du vill se är säkerligen inte ny för andra men för mig var den ny för idag. Synd att man inte kan lägga in sportify i mp3. Då hade jag kunnat ha den med när jag går ut med min lilla vovve. Fast det e klart sicken takt vi hade gått i kanske är det tur att det inte går …….

O C D betyder i mig en rädsla för smuts och bakterier som jag ständigt jobbar mig bort ifrån…

Tanken är att jag ska skriva om depression och symtomen hos mig men först lite om:

Surrealistiskt, online artistiskt och materialistiskt är ord som jag tycker är vackra ord, kanske inte till betydelsen utan den följd och klang som blir till av orden. Jag gillar ord som får mig att tänka, skriver ofta texter när orden ramlar in i mig. Skrivpuffen var något jag använde mig av alltid förut. Idag är det en mera sporadisk förekomst. Inte ofta, endast några dagar i följd. Trots att jag har tiden att skriva så blir den inte till. När jag kommer in i ett flyt så avbryter jag det Jag vill liksom skriva men saknar orken, kraften dessutom blir orden inte lika vackra som de var innan min depression. Depression smakar på ordet och känner igen ordets avsmak. Ramlar in i tankar om att depression är något som andra har och inte orkar gå upp ur sängen. Sängen när jag blir deprimerad så är det antingen eller denna gången har varit djävligast, gjort förbannat ont och gett mig tankar som jag inte ens varit i närheten av innan. Sängen har varit långt borta, för sömnlöshet har bott hos mig, dagarna som jag arbetstränade så hittade den till mig redan innan jag började med träningen. Trots att jag är vaken på nätter så somnar jag inte på dagen. Dömande timmar av surrande känsla i kroppen gör att dagen blir en väntan till ännu en sömnlös natt. Nu har jag återigen lärt mig somna en hel vecka har jag sovit varje natt. Från det jag lagt huvudet på kudden, så sover jag. Redan vid 22 somnar jag. För en vecka sen vaknade jag vid 1 igen för att vara vaken fram till 4. Nu i en hel vecka så vaknar jag runt sex halv sju på morgonen. Känner mig utvilad och mera hel. Men är i tankar där just nu inte är… För nu vill jag ha den sömnen som jag just nu har. Är liksom rädd om det jag just fått helt igen. Tankar, tankar och åter igen tankar. Surrar, snurrar runt och bor inom mig. För jag vill jobba, jobba som jag gjorde innan jag blev sjuk. Men är livrädd just nu för att ramla tillbaka i det jag nu har smugit mig ifrån lite grann. För den känslan som bott inom mig så länge vill jag inte ha tillbaka nu. Tankarna om livskraften som försvann, håller på att flytta ut och just nu grundmurar jag mina själsliga tankar och motar ut tankarna som för någon månad sen bodde så nära mig. För någon månad sedan var jag och tankarna nästan sambos.

I dag är jag och de mindre bra tankarna bara områdesgrannar. Idag påminner jag mig själv om att sluta tänka dumt. Jag kommer oftare på att jag duger bättre när jag medvetet tänker och byter ut dumhetstankarna som jag förra vintern lät flytta in till mig igen. Visst jag vet att det låter löjligt men så är det för mig. Jag måste alltså, rent av måste jag bestämma mig, i en ren vilje kraft, att jag själv har ansvar över vilka tankar som jag väljer att ha boendes hos mig. Just tykenheten i meningen har jag suddat ut. För det som var en självklarhet för två år sedan blev en o-självklarhet då jag fick för mycket omkring mig. Att jag duger, och bara jag gör mitt bästa så räcker det. Ibland är det så att mitt bästa inte alltid är det bästa jag gjort men just den stunden orkade jag inte göra bättre än just då. Vilket i mig blir det bästa just i den stunden. Fantasi tankar orimlighetstankar och tvångs – tankar om sjukdomar och basiller måste jag arbeta med hela tiden. Dessutom så krävs det av mig att jag är medveten och orädd för att utsätta mig för sådant som jag är så förbannat äcklad och rädd för. Min rädsla handlar om bakterier, och smuts ni vet sådant där osynligt som vi inte ser. Har till och med klätt mina bakterier i ord och bilder. Lite skit i hörnet är bättre än ett rent helvete. Har för mig varit en oförklarlig obehaglig och rysande ångest påslags – utopi.

För jag har inte riktigt förstått att mitt gnidande skurande och polerande har varit en sjukdom som har ett namn. Idag vet jag för redan ett år sedan visste min KBT terapeut att jag bodde i konstigheter som gjorde att jag la kraft på saker som tillsist blev tvinganden. Tvång, tvätt, städ och all den ångest som jag försökt få bort genom att städa, sprita ner allt som kan komma i kontakt och föra över bakterier har bara gett mig mera ångest. Eller inte mera det var fel för ångesten når bara till en viss nivå sen händer inget mera. Man dör inte ens…

Men alla saker som jag gjort för att slippa ångesten har istället gjort att jag fått ännu flera tillställningar( stunder) av ångestpåslag. Idag är det inte här, idag är det sådant som jag vill berätta om men inte så som jag gör om ADHD. Utan ännu måste min KBT terapeut vara med.

Det är hon som har den vackra forsknings kunskapen, medans jag mera har den djävulska erfarenhetskunskapen. Hennes kunskap gör inte så ont, som min kunskap i vissa stunder gör.

En ny kopp med te har blivit till, en ny tanke och ett nytt ord. Om en gammal, så gammal ovana så att den var en vana, men nu är en ovanlig ovana som jag om jag hittar att jag är där, genast flyttar mig och mina tankar bort ifrån.

Teét heter Buddha, den nya tanken KBT, och det nya ordet om den gamla ovanan heter O C D/tvång. Från början tror jag att O C D i mig var något bra då det gav mig kontroll och strukturella kontrollerings -kontroller. Men med massor av stress, sömnproblem, och massvis av duktighetskrav från mig själv under långa många år. Så blev det till slut något som jag var tvungen att göra mig av med, genom att bestämma mig för att inte vara där…

Tack till dig som orkat läsa enda hit. Tack för att du finns och läser det gör dig speciell för mig.

Lev idag, just nu!

Idag fick jag och vår Hund Flappisen erfara, den kommande vinterns första snöflingor då vi var ute på promenaden.

//Malix

P.s. (H)järnkoll kommer du till om du klickar här.