ADHD insikter av utsikter i historie sikter och fantasikter.

När jag vaknar på morgonen tar jag och vår hund en promenad. En ganska så rejäl promenad, sickness där vi blir av med rastlöshet, pharmacy min rastlöshet sitter i axlar och nacke. Föds av alla de tusentals tankar som jag jobbar med, inom mig. ADHD utan medicin är i mig kilometertankar, i sekundära, halva ut/inloppstankar. Hur menar jag då? Ännu är tabletten i utanförskapet och ligger och väntar bredvid mig. Varför?

Jo min Avsikt är att försöka förklara hur ADHD kan kännas i kroppen. Med anledningen av att människor utan kunskap tror att det finns lite ADHD, då är det så att man inte lider så mycket, misstänker jag att de menar. Skrev lite om det redan igår. Jag vet inte, för jag glömde av att fråga. Hur det tänks i tankarna om man har lite ADHD?

I mig gör inte själva ADHD ont, inte när jag får vara den jag är, i mig. Men de gånger som människor tittar, himlar med ögonen, eller skakar på huvudet och ställer uppmaningar i frågeställningar om, till, i mig. Då Gör inte själva diagnosen av bokstäverna i mig ont, Nej så är det inte. Det som gör ont är Historier från förr, historier där mina barn fått se en tiger mamma klampa in i skolan och berätta vad vuxna har för ansvar till barn, erfarenheter och gamla sanningar. Just sådant är det som gör ont då jag blir ställd eller i fråga satt eller upptäckt igen att; Nej du inte denna gång heller, Nej jag kunde inte det jag glömde liksom av det igen och jag tänkte inte på det. Hur dumt blir det? Nu är jag vuxen, kan liksom stå upp för mig själv. Dessutom har jag länge arbetat med min självkänsla, förr innan den fanns då gjorde det förbannat ont att lida av att gömma undan mig i formen av att försöka vara normalindividen. Normal-individen i min fantasi, är en duktig organiserad, eftertänksam, klokhet som aldrig tappar humöret, alltid minns alla viktigheter av papper, bokade tider och andra viktiga planeringar. Så min fantasi-normal-individ är allt det, som jag inte är. Jag gör, pratar, in och utverkar utan att ha en enda liten tanke på att: Oj då, hoppla vad blev det nu. Mitt liv och mina handlingar blir betalda i: ögon-himlerier, Skakningar på axlar, lite blickar emellan människor, som de som ger blickarna, inte tror att jag ser. Viskningarna och hopplöshetsuppgivande känslor i människor, som har grusade förhoppningar om att jag i alla fall denna gången, tänkte lika långt eller kort som de själva. Jag gjorde inte det, jag var även denna gång det som jag var gången innan, även denna gång hittade jag inte till det som förväntades av mig att jag skulle hitta. Även denna gång, var det en inte likadan situation för mig. Fast att Normal icke ADHD, tyckte att det var ju precis samma som gången innan.

Om jag nu bryter här, och vi låtsas att jag inte är jag. Utan nu är jag, jag som en liten sjuåring. Dyslexi bor det inom mig, självklart glömde jag ta med pappret även denna gången från skolan. Det var längesen i den lilla sjuåriga flickan, som pappret skulle tas hem till föräldrarna. För underskrifter och sedan tillbaka till skolan. Ursäkterna i den lilla tösabiten finns inte längre kvar. Hon har för länge sen glömt och gömt den lilla glada söta hoppreps-hoppande flickan, som redan från första stunden tyckte att fröken var det snällaste som fanns. Fröken har nu visat flickan att det snällaste som fanns var likadana som Sandlådetanterna och alla de andra vuxna som allt igenom, länge, sen, tröttnat på den lilla tösabiten. Tösabiten börjar inse, att hon nog inte passar in. Hon gör ju allt fel, hon glömmer, tänker inte på och hittar inte skolböcker, glömmer göra läxor, lär sig inte läsa. I tvåan trean har stycken som de ska läsa igenom hemma, blivit för stora. Hon kan inte längre låtsas läsa, det som hon egentligen lärt sig utan till. Det är många ord som alltid är nya för henne, hennes fotografiska minnen är inte längre den tillgång som de var i ettan. Idag kan det vara så att ord som börjar på O inte längre är ORM. Utan det kan vara helt andra ord. Mammas frustration känner hon av, Frökens misslyckanden i att lära flickan läsa tar flickan till sina egna misslyckanden. Här har sedan länge den lilla flickans självkänsloflöden sipprat ut genom en liten trasig ventil som inte längre går att laga med bullar och saft. Bullarna och saften har kanske i stället blivit hennes fiende. Bullarna och saften har kanske bytts ut till kamrater i utanförskap. När hon är 12- 13 år är det Pojkvännerna som börjar bli viktiga för henne, pojkvänner som hennes föräldrar inte ens vågar titta på. I sjuan, Åttan, Nia är det mera skoltimmar av skolk än lektioner, Pojkvänner kamrater som är av en lite farligare sort är nu så viktiga att den lilla söta flickan inte ens minns sig själv i sina mest underbara stunder, för de stunderna är hon hög som ett hus. Borta och finns inte längre ………

 

 

Hoppla min avsikt var helt andra i början av detta inlägg. Det handlar inte alls om det som det borde gjort. Blev ju inte någon förklaring alls om ADHD i mig, om det gör ont. Kanske blev det ändå en vinkling av hur ADHD är i insidan. Genom att min avsikt var att förklara mina kilometer tankar, utan följd och svar. Det visar mitt inlägg på, dessutom är alla orden här en del av min ADHD och dyslexi. Dyslexin finns inte längre vissa stunder, inte pågrund av att jag lärt mig att stava som en gud. Nej då, här är det istället ett företag som heter Svensk Talteknologi AB som gjort mig utan det handikappet. Eller deras företagstjänster i vissa dataprogram, som jag inhandlat för att bli en bättre staverska, för skribent det har jag ju varit sedan barnsben. Fast då som liten var det ju inte så att jag satt framför en dator och skrev, men skrev det gjorde jag ändå.

 

©

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.