Artikelserie i SvD självklart NPF

Läs artikeln här, sickness den var intressant. Men blir uppriktigt ledsen när jag läser att det ännu finns dom som tror att ADHD är en diagnos av dålig uppfostran, look (vilket jag läste i en av kommentarerna i DN,) och att det är ensamma mammor som inte kan sätta gränser. Det får mig att må illa, det får mig att bli rädd. Men samtidigt ändå glad och orädd. För jag vet att dessa uppfattningar hör hemma i okunskaper och dumheter. Har min son eller dotter ADHD är det ganska troligt att den söndriga dna kedjan är ett arv, från en eller båda föräldrarna. Alltså har det inget med uppfostran eller min dåliga gränssättning att göra. Att alla mammor som blir ensamstående är egoister och vad det nu var mera är ju ännu en konstig sanning.

Hm, vissa kvinnor flyr i vild panik, för att deras män slår dem sönder och samman. Jo jag vet det för jag var i en sådan situation för ett halvår inte så att jag flydde. Nej inte så men jag vet att jag och en vän till mig satt på polisstationen flera gånger för att hon skulle få besöksförbud av sin make. Jag vet att hon en kväll trodde att hon skulle bli mördad av sin make.

Nu är det ju inte så att alla män är kvinnomisshandlare och visst det finns kvinnor som slår sina män vilket jag ser som lika sjukt. Ibland är det så att kärleken tar slut, du tycker jag det är mera egoistiskt att bo tillsammans med någon, som skulle kunna bli älskad om den inte bodde med mig som kanske har slut på kärlek till min livskamrat. I vissa fall tar kärleken slut. I andra fall träffar någon av de som har förhållandet någon ny livskamrat, då hade jag oavsett om jag var exet eller den nya livskamraten uppskattat ärlighet. Där till vill jag tillägga att vi som har barn eller egna diagnoser, Kämpar för fullt för just det som Anna Lundh pratar om i artikeln. Jag vill inget hellre än att bli bemött med respekt och acceptans, vill bli bemött med samma respekt för mig, oavsett om jag har diagnos eller inte så vill jag att man ser mig, ser mig där jag är, inte var jag borde vara, eller i min diagnos för då möter man bara en del av mig inte hela mig.

Så som du vill bli bemött, så vill jag bli bemött trotts att jag har ADHD. För jag tror inte du vill bli bemött med att du är bara ouppfostrad eller att du aldrig lär dig.

För du, de glasögongen som jag behöver är eftertänksamhet innan konsekvens vilket är en av mina oförmågor, en tidsuppfattare är något som jag så väl behöver. Någon som hjälper mig att minnas, någon som hjälper mig att hitta fokus när det försvann, för mitt fokus simmar ofta ut av yttre stimuli som andra har filter som sorterar bort. Jag saknar liksom det filtret. Nu är jag vuxen och härdad, men det finns barn unga flickor och pojkar där ute som jag tycker skall slippas att härdas för att det finns okunskaper. Vi är människor och vi har alla olika behov, vi är olika och låta oss vara det. Vi gillar ju olika eller hur?

Eller Jag gillar olika.

(H)järnkoll får du genom denna länken. …..

Och köp min bok ”jag föredrar att kalla mig impulsiv” som är en del av källan till kunskap.

// Malix….

Kikarsikte

Idag var det halt ute när vi var ute och körde. I VBG fick jag till och med känna på halheten i verkligheten som tur var gick det bra. Där till upplevde jag att ännu funkar Hjärttrakten även om den en stund flyttade till halsgropen. Igår fick jag en kommentar från någon som i alla fall kunde norska, buy det kunde inte jag. Det är då Google översättning är till bra hjälp. Blev konfunderad över hennes kommentar och hennes rekommendationer om att jag genom någon form av terapi skulle kunna bli frisk från ADHD. Hm, sales hur tänker man då?? Jag tänker mig inte ADHD som en sjukdom, for sale inte heller är det så att jag behöver bli botad. Vet inte ens om jag vill det. Varför skulle jag vilja bli botad? I mig finns ju tankarna i stället att vi alla oavsett diagnoser eller inte, är människor och att vi alla behövs. Det är därför vi är så olika. Jag gillar ju olika!

Att jag sedan kanske har lite kortare arbetsminne eller lite svårigheter för olika saker, blir i mig ” alla är vi bra på olika saker och vi ska göra sådant vi är bra på. ” Det är ju här olikheten blir en tillgång, för det finns saker som jag är lite bättre på, där jag liksom är lite mera i tillgångsenheten. Det är här, jag vill vara ofta, det är här i mina tillgångar som jag kan göra nytta.

Sen att jag inte stavar helt rätt eller vad det nu kan vara, är ju sådant som andra, de som har stavningstillgångar i sig, kan hjälpa mig att göra mina skrifter bättre. Men min förmåga att skriva ord har jag, men saknar förmågan att stava rätt. Här har jag ju nu världens underbaraste program som hjälper mig. Svensk Tal Teknologi AB har ett program som heter: Claroread plus V5,5. Det programmet gör att min dyslexi, nästan helt försvinner. Barn i skolan som har dyslexi, här borde programmet vara en självklarhet som hjälpmedel. Om jag är närsynt är det inte någon som tycker att jag ska träna mig i att se bättre. Jag får i stället ett par glasögon som hjälper mig att se. Men att jag stavar som en konstnär målar, här är det inte en självklarhet att vi får hjälp.
Det tycker jag vi ska ändra på, här måste vi se bredare! Se människan och tillgångarna, Otillgångarna behöver vi inte trycka ner i halsen på dem. Utan hitta hjälpmedel som gör att det vänds från en otillgång till något hanterbart kanske det då till och med blir en tillgång………… //

 

Kort inlägg idag hurra!! Jo, tabletten tog jag tidigt så den har börjat verka, då blir orden inte så många. Om jag nu inte vill det förståss…… J

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
Twitter
%d bloggare gillar detta: