Artikelserie i SvD självklart NPF

Läs artikeln här, sickness den var intressant. Men blir uppriktigt ledsen när jag läser att det ännu finns dom som tror att ADHD är en diagnos av dålig uppfostran, look (vilket jag läste i en av kommentarerna i DN,) och att det är ensamma mammor som inte kan sätta gränser. Det får mig att må illa, det får mig att bli rädd. Men samtidigt ändå glad och orädd. För jag vet att dessa uppfattningar hör hemma i okunskaper och dumheter. Har min son eller dotter ADHD är det ganska troligt att den söndriga dna kedjan är ett arv, från en eller båda föräldrarna. Alltså har det inget med uppfostran eller min dåliga gränssättning att göra. Att alla mammor som blir ensamstående är egoister och vad det nu var mera är ju ännu en konstig sanning.

Hm, vissa kvinnor flyr i vild panik, för att deras män slår dem sönder och samman. Jo jag vet det för jag var i en sådan situation för ett halvår inte så att jag flydde. Nej inte så men jag vet att jag och en vän till mig satt på polisstationen flera gånger för att hon skulle få besöksförbud av sin make. Jag vet att hon en kväll trodde att hon skulle bli mördad av sin make.

Nu är det ju inte så att alla män är kvinnomisshandlare och visst det finns kvinnor som slår sina män vilket jag ser som lika sjukt. Ibland är det så att kärleken tar slut, du tycker jag det är mera egoistiskt att bo tillsammans med någon, som skulle kunna bli älskad om den inte bodde med mig som kanske har slut på kärlek till min livskamrat. I vissa fall tar kärleken slut. I andra fall träffar någon av de som har förhållandet någon ny livskamrat, då hade jag oavsett om jag var exet eller den nya livskamraten uppskattat ärlighet. Där till vill jag tillägga att vi som har barn eller egna diagnoser, Kämpar för fullt för just det som Anna Lundh pratar om i artikeln. Jag vill inget hellre än att bli bemött med respekt och acceptans, vill bli bemött med samma respekt för mig, oavsett om jag har diagnos eller inte så vill jag att man ser mig, ser mig där jag är, inte var jag borde vara, eller i min diagnos för då möter man bara en del av mig inte hela mig.

Så som du vill bli bemött, så vill jag bli bemött trotts att jag har ADHD. För jag tror inte du vill bli bemött med att du är bara ouppfostrad eller att du aldrig lär dig.

För du, de glasögongen som jag behöver är eftertänksamhet innan konsekvens vilket är en av mina oförmågor, en tidsuppfattare är något som jag så väl behöver. Någon som hjälper mig att minnas, någon som hjälper mig att hitta fokus när det försvann, för mitt fokus simmar ofta ut av yttre stimuli som andra har filter som sorterar bort. Jag saknar liksom det filtret. Nu är jag vuxen och härdad, men det finns barn unga flickor och pojkar där ute som jag tycker skall slippas att härdas för att det finns okunskaper. Vi är människor och vi har alla olika behov, vi är olika och låta oss vara det. Vi gillar ju olika eller hur?

Eller Jag gillar olika.

(H)järnkoll får du genom denna länken. …..

Och köp min bok ”jag föredrar att kalla mig impulsiv” som är en del av källan till kunskap.

// Malix….

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

En kommentar till “Artikelserie i SvD självklart NPF”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *