I skolan var Viktoria var ett Icke Godkänt barn

Dagens artikel i SvD visar på Viktorias historia. Hennes historia gör ont men, healing tanken blir: de visste inte bättre i skolan då. Synd, troche känner jag för det var inte så länge sedan hon gick i skolan, hon är 22 år. Det hade varit mera korrekt och lättare att förlåta, om hon varit lika gammal som jag. För då fanns inte kunskapen.

Jag förmodar att då hon fick sin diagnos så fanns kunskapen men då, var det även en starkare uppfattning om det som jag skrev om igår. Där vi mera trodde att adhd handlade uppfostran. Att vi hade ganska många föräldrar, som led av gränssättnings oförmågan.

Dessutom vet jag att vissa lärare trott om mina egna barn att de faktiskt är ouppfostrade, och gör saker i klassrummet bara för att djävlas. Där till den där latheten och att föräldrar curlar sina barn.

Har jag adhd, så vet vuxna omkring mig att jag har vissa svårigheter med att sitta still kanske, koncentrera mig längre stunder och andra saker som tid, instruktions stycken som kanske är för långa med mera. Inte är det så att jag varje gång jag tar mig an en uppgift vill att det ska misslyckas, inte handlar det om att jag skrapar med stolen eller kladdar på bänken blir arg med mera bara för att djävlas. Självklart vill jag som elev, trots att jag har adhd lyckas i skolan. Inte går jag till skolan varje dag med tankar om att ställa till det. Utan varje dag är en ny dag, varje dag har jag kanske i timmar innan sagt till mig att idag ska jag verkligen skärpa till mig. Idag ska jag klura ut läsningskonsten. Det är här som jag menar att vi vuxna har ett ansvar, över barn med ADHD. Så som Viktorias första fröken visade henne och bekräftade hennes behov av att röra sig. Lät henne gå ut och springa ett varv. Jag vet min sons lärare i högstadiet, som frågade om det kändes som han var tvungen att röra sig. Min son svarade att jo, det var lite svårt, att sitta still för länge. Läraren tillät då min son att röra sig, gå ett varv i rummet eller gå ifrån bara ett kort ögonblick, det hjälpte honom att orka lite till.

Viktorias IG i grundskolan är inte Viktorias misslyckanden, utan det är en ren projektion. Där läraren projicerat ut sin okunskap, att möta Viktoria på hennes nivå och i hennes värld. Inte var det så att Viktoria var ett Icke Godkänt barn! Nej, jag ser det mera som att hon råkade träffa på lärare, som inte hade kunskaper om ADHD. Inte heller visste dessa lärare hur de skulle kunna hjälpa Viktoria, med att slippa känna utanförskap. Tyvärr, så är det så att det var Viktoria, som fick betala dyrt för okunskapen och fick diagnosen Icke godkänd i grundskolan. Men triumferade med att ta en revansch, visa att felet inte var hennes.

Tanken här blir vad händer med alla de barn som inte har Viktorias styrka.

Borde det inte vara så, att vi nu (H)jälps åt att ställa till rätta, så att vissa av oss slipper att ställas utanför, att vi slipper uppleva utanförskapet.

Projektet (H)järnkoll där jag är en av ambassadörerna, är till för att vi ska förändra attityder, våga släppa våra fördomar och få mera kunskap. Där är jag som ambassadör viktig, där är du som orkade läsa enda hit, viktig för vi sprider ringar, ringar har en förmåga att vidare sprida sig och förändra….

Låt oss sprida ringar ….

Tack// Malix

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

2 reaktioner till “I skolan var Viktoria var ett Icke Godkänt barn”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *