SvD, det finns hopp men skolan måste se sin viktiga del.

Även idag var artikeln intressant och mitt hjärta började slå fortare, pilule blev glad fick förlåtande tankar inom mig. Alingsås skolan skall ha all heder för att alla barn får en plats. Alla barn blir sedda och bekräftade i sina tillgångar. I alla fall är det, capsule det jag får ut av artikeln. För mig blir det vackert, det glimrar om skolans namn framför mig. Inget barn vill misslyckas läste jag vidare och kände, så förbannat rätt. Ingen inte ens vuxna människor går runt i livet och vill vara så djävliga och misslyckade som möjligt. Så varför skulle barn göra det, jag bemöter människor så som jag själv blivit bemött och har jag fått armbåga mig fram så gör det mindre ont om jag slår först. Blir tanken just nu, och möts jag med ett leende så möter jag andra med ett leende.

Fingertoppskänslan som tas upp är viktig, tanken om att barn med NPF likt alla andra också har bra och dåliga dagar. För så är det, det jag kunde igår finns kanske inte idag. Att jag orkade sitta ner hela dagen i går säger inte att det funkar lika bra idag. Då är fingertoppskänslan det viktig. Om alla skolor arbetade som denna skola hade inte diagnosen varit viktig, mera än till individen själv som behöver kunskapen för att förstå och ta hand om sig själv. För mig är min diagnos viktig för att jag skall sluta gå upp i boxningsrinken där jag Brottas med världsmästare i boxning . Jag borde ju varit i brottar ringen inte i boxningsringen.

Då jag får kunskap om mina till och o-tillgångar så har jag förmågan, att välja i vilka sammanhang jag skall vara på ett annat sätt. Det funkar kanske inte för mig att ha ett vanligt 7- 4 jobb där jag gör samma sak alltid. Kanske ska jag inte hålla i alla trådar i ett projekt och jag måste för att överleva, tydligt veta var mitt uppdrag börjar och var det tar slut. Ofta så behöver jag hjälp här, eftersom jag alltid lyckas ta tag i allt samtidigt för att därefter, veta att det blev så igen, ännu en gång sitter jag här med alla trådar på en gång.

Ann-Christin Pinola, rektor sedan tio år på Gustav Adolfsskolan, som ligger i centrala Alingsås och har 300 elever i årskurs 7–9. Är kvinnan med personal som idag kan sträcka på sig och känna att de gör skillnad. Skillnaden som borde vara en självklarhet för alla skolor. Hade jag nu bott i Alingsås, haft barn i den skolan så hade kanske denna text inte blivit till för då hade det även varit en självklarhet även för mig. Istället vet jag att skolan här hemma har en lång, lång väg att vandra. Vår kommunskola ligger långt ner på skolor som är bra, bland de sämsta faktiskt. Här handlar det inte heller om att barn inte ska bli mobbade, utan här är mobbing en rent ekonomisk fråga. Mobbing kostar pengar vilket kommunen här fått erfara.

//Malix.


Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook