Vi behöver nyanser

Jag läste igår ett inlägg från Lotta Abrahamsson, mind som gjorde mig varm i hjärtat. För visst, cure jag blir glad av att alla på något sätt verkar ha hitta sin grej, allt är så himla perfekt med adhd och allt vad det är. Men jag känner också en rädsla, men gud hur kan det vara så att allt bara blir så bra. Därefter slår jag på mig själv och tankar föds så som: Vad är det jag gör, vad är det jag gör som är så fel, då jag inte hela tiden orkar enda fram. Tankar som men är det så att det är ännu större svårigheter som bor i mig, har jag större konstigheter än alla andra. Nu vill jag inte heller klaga på det jag har, för jag känner att jag vandrat ganska lång väg sen den där dagen för ganska så många år sedan nu. Den där dagen som 42 åring, då en dag i maj när jag fick ett gult papper med mig hem och en diagnos som sa att jag hade ett funktionshinder. Jag hade det inte hel dåligt innan heller, men riktigt så lyckosamt som media bilden visar riktigt så lyckligt är det inte. Om du nu skulle råka vara som jag en vanlig dödlig. För det finns vissa dagar som jag inte orkar gå upp ur sängen, det finns dagar då jag går till jobbet med oro i magen, för att jag inte har riktigt koll, på allt som jag borde ha koll på.

Det finns till och med dagar då jag har krypningar i hela kroppen, känslor av historia som säger mig att nu har du glömt nått viktigt, idag har du glömt nått. Just det var upplevelser från förr då när jag hade väldans höga krav, på mig själv. Då när jag inbillade mig, att om jag bara skärpte till mig då skulle minsann allt lösa sig. Alla mina skärpningar som jag gjorde då, gjorde att jag var helt utpumpad och helt slut, sov middag hela dagarna förutom klockan fem på morgonen då jag lät hela familjen vakna till damsugarens brus. Det var då det infann sig morgondamp, som jag hade fram till klockan 11 12. För att sedan sova mellan 12 och fem på eftermiddagen. Om jag inte råkade arbeta för då var jag tvungen att vara vaken eftersom mina arbetstider var mellan 15 och 23. Mycket dåligt samvets tankar som bearbetats där över dåligheter som mor och allt vad det innebär. Jag känner inte Lotta har sett en föreläsning med henne på tv. Inget mer, men idag känner jag stor värme för att hon stannade upp och plockade fram , vågade säga det som måste sägas. Blev glad och ljus inom mig när jag läste, för det var så viktiga ord som hon gjorde till sina. Viktigt budskap som måste vara med, för att nyansera verkligehten till det som mera liknar en verklighet. För det är inte en dans på rosor.
Ibland spökar historien, ibland livet just nu, till och med alla till och otillgångar i diagnoserna . Det är i våra tillgångar vi ska vara, men för alla är det inte lika enkelt att hitta dit varje dag. Det måste sägas, Lotta hon säger det på ett sätt som gjorde mig helt varm i hjärtat. Det flyttade in sådana känslor som jag ville att andra människor skulle få då de skulle läsa min bok. Alltså igenkännings känslor. Jag var liksom inte ensam om att känna det som Lotta skrev om igår, det fanns en till.

Tänker att vi alla har ett ansvar även emot de människor, som kanske inte har det lika bra som den som bara har tillgångar i adhd. Förövrigt tror jag inte att någon har det, bara tillgångar asså. Jag känner att det är nu den där ärlighetsgenen är så viktig, för vi måste vara ärliga. Hade det varit så att det bara var tillgångar, så hade jag inte behövt kämpa så som jag gjort när det handlar om skola. Jag hade inte som jag då gjorde för en himla massa år sedan smugit mig upp till en mottagning, som skulle undersöka om jag hade diagnos. För om det hade vart så bra, då hade jag ju inte behövt hjälp. Inte heller hade jag som jag gör varje dag, intagit mitt lilla underverksmedel i formen av Concerta som jag faktiskt gör ännu. Även om jag ibland inbillar mig att nej nu har jag slutat att ha adhd, nu behöver jag inte min tablett. För ganska så snart igen, efter nån vecka. Inser jag att: Oj, jag hade nog lite damp ändå, oftast kommer jag på det då jag är i en gammal hederlig konsekvens igen. Så som: det borde jag inte sagt, eller hmm, varför inbillade jag mig igen att jag tänkte nya tankar?
Jag bytte ju som vanligt bara ut lite ord, så att jag inbillade mig att tankarna var nya.
Tack Lotta, tack för din klokhet som jag fick ta del av igår.
Ta del av den du med genom att klicka på länken . Klokheter kan vi aldrig för mycket av. 

Ett svar på “Vi behöver nyanser”

  1. Hej.
    Jättebra skrivet och tack för länken till Lotta.
    Det stämmer att vi har både styrkor och periodvis jobbiga dagar och nätter.
    Har förlorat både vänner och nära ,är idag helt utan släkt. Ingen orkade med mej.
    Tungt, men hittar ändå många små korn att förgylla livet.
    Kram Cecilia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.