Diagnos och vara som alla andra. Blir lite knivigt.

Hur är alla andra? Hur blir man som alla andra? Vill jag blir som alla andra? Nej inte idag, shop det räcker med att jag är som jag är. Då är jag som bäst!

Innan jag fick min diagnos var det viktigt för mig att vara som alla andra,  att vara en riktig kvinna. Precis som det var för min gamla farmor som städade sönder sig.  Även jag gjorde städning till mitt kall men jag la till lite extra, för att vara på den säkra sidan.  Så jag handlade massor av schampon och duschkrämer, hade hela källaren full med specerivaror gånger två för att vara helt säker på att inget skulle saknas.  Städade frenetiskt och kämpade febrilt med att vara den perfekta mamman, allt där till som jag inbillade mig att andra människor utan mina tillgångar gjorde.  Slog ofta på mig själv i tankar om att du duger inte, du är inget bra.  Eftersom jag i många år levde  i tankar om att jag inte var som alla andra. Vilket då innan diagnosen var just det jag ville. Jag ville liksom slippa den där bubblan, som jag inbillade mig jag hade runt omkring mig.  Detta ledde till att jag gjorde allt jag kunde för att vara som alla andra mammor som aldrig missade skolmöten, utflyktsmat, gympakläder och en massa annat.

 

Fast det är  klart det där med gympapåsen det var och är inte än  något, som jag lägger kraft på.  Missar ungarna den så tänker jag att dom gör det av en andledning precis som jag själv gjorde. Jag hatade verkligen gymnastik i skolan.  Så just gympan är och har vart väldans oviktig för mig. Jag har fått förståelse för att mina barn inte heller ser glädje i att träna balans och orientering. Jag själv går ju nästan  vilse i mitt egna vardagsrum. Mina GPSer kör vanligen mera fel än rätt.
Tillbaka till tanken som blev när jag började skriva.

Jag gjorde ju allt för att vara som alla andra, idag har jag sett det meningslösa i just det: För jag känner att jag aldrig kommer att bli det, jag kommer alltid att vara mig så som jag är så varför anstränga sig och lägga kraft på saker som inte bor inom mig. Varför ska jag träna mig i mina ostyrkor? När jag i stället kan träna mig i det som bor inom mig. Det är ju i mina tillgångar som jag växer där är jag  lik alla andra.  Det är när vi är i våra tillgångar som vi utvecklas och växer som människor.Det finns ju människor som är bra på allt det där svåra som jag inte fixar.  Kan inte dom göra det jobbet då, så gör jag sånt som jag är bra på. Då har vi ju alla större chanser att vara i våra tillgångar.

Nu ser jag att inlägget håller på att bli lika långt som vanligt. Vilket jag fått kritik för, så jag tänker avsluta här. I nästa inlägg som jag ska skriva om tänker jag ta upp sorgen som kvinnan hade som jag mötte på Herr thåström konserten. Men det får bli nästa inlägg. Kanske senare idag för just nu plingade min telefon om att jag har ett jobb att göra. Jag har den återkommande torsdags städningen att gööö.

Så som min omgivning ser på mig, så får jag min uppfattning om mig själv.

självuppfattning

Ett svar på “Diagnos och vara som alla andra. Blir lite knivigt.”

  1. Tusen tack för det du skrev! Det träffade rakt i hjärtat. Hela tiden arbetar man med att bli som vi tror att alla förväntar att vi ska vara och då kvävs den man är innerst inne. Numer låter jag dammråttorna dansa och alla halvfärdiga projekt på vårt gamla hus vara. Och säger till de som kommer att så här är det hos oss, vi är inte som man förväntas vara, och det står vi för. Vi har andra gåvor som vi hellre utvecklar än att städa livet ur oss! Men det ÄR svårt att stå emot vad som anses ”normalt”, så det är en ständig process att jobba med.
    Vilka fina teckningar du gör!

    Vilka fina teckningar du gör!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.