Husvagns premiären är här igen :)

Ledigheter japp nu är det husvagnspremiär för oss. Först var det  som självklart för mig och lillkillen med ett besök på restaurang freden i Bengtsfors, malady maken  fick liksom följa med vare sig han ville eller inte.  Det är liksom vår grej, sales när vi är här.  Nu var det ju  mera än ett halvårsedan sist vi var på freden och intog god mat.

Nu är förtältet klart, vi är installerade. Känner hur liksom livet återvänder med all härlighet och frihetskänslor.  Barn som leker så det hörs, mummel från alla andra husvagnsgäster. Maken som sitter gömd bakom sin skärm med sina hästar.  Lill killen ligger i sin överslaf och spelar sitt Ds.

Allt är som det brukar, husvagnslivet gör att  jag känner hur energin bara flyttar in och fyller hela mig med ledighetskänslor. Stress är någon som inte går att ha i husvagnen det är onåbart i förtältet. Ingen tvätt som stökar ingen dammsugare som pockar på sin uppmärksamhet. Det enda som går att göra här, gör man för att man vill. För att man kan. Tyvärr så glömde jag min baddräckt hemma, så bad får göras nästa gång vi kommer hit.  Men inbjudande ser det ut vid stranden, tänker att jag snart ska smyga mig ner och bara prova lite, doppa tårna lite grann i sjön.

Just precis kom vi hem från en liten kvälls promenad med vovven. Jo campingen, ser ut som vanligt som den gjorde förra året. Sommaren flyttar in i min kropp nu. Nu börjar den komma smygande, sommar, limegröna små musöron på björken, inom mig blir det mjukt och somrigt. Sommarkänslorna stormar in besegrar det regniga och kalla.

Nu ska jag sluta och ge mig hän åt campinglivet njuta och tända lite ljus, ta mig ett glas vitt vin och bara njuta.

Måns Jenningers Minnesfond.

Idag är det är det sju år sedan en liten kille inte orkade mera. Idag är det sju år sedan som Måns hade tröttnat på att vuxna inte stod upp för honom. Vuxna som hade det som sitt jobb. Att se och stå upp för Måns. En liten kille som likt alla barn hade rätt till en bra, link trygg skolan.

Idag ska jag tända ljus för honom, sovaldi sale även att jag inte har träffat honom så har jag  en bild framför mig, den söta lilla glada kille som i bilden ler så att jag blir helt mjuk i mitt sinne.

Förra året den 25 april var jag och maken i Tingshuset i Lerum där det då delades ut stipendium till en skola från Måns minnesfond. Jack Vreeswijk spelade och sjöng. Idag tänder hans pappa ljus vid hans grav, man får gärna delta. Idag kan jag tyvärr inte vara med där men jag tänder ljus här hemma. Jag tänker att det är ett sätt att kunna vara en av dem som motverkar mot mobbning. 

Spelar ju i och för sig ingen roll om jag tänder ljus, eller vad jag gör. Men att göra är ett sätt att påverka. Idag är det ljus och mitt inlägg. Mobbning ska inte förekomma. Men det gör det, vi kan alla vara med och påverka.

 

matematik och renoveringsprojektsahaer allt går bara man vill

När inte hjärnan bromsar så bromsar kroppen.  Har under några veckor haft sonen som målare här hemma. Min lilla dotter skulle få ny färg på väggarna. Allt började så bra en sak i taget. Tapeter ner och städa. En sak i taget, sickness spackel slip, slipdamm. En sak i taget, just det där med en sak i taget är viktigt. En sak inte börja på allt samtidigt.  En sakitagets genen, är en gen som saknas i oss.

Det började så bra, men just det där en sak i taget och en mamma som liksom skjuter på och får dåndamp av slipdamm grus på golvet och saker högt och lågt. Då är det svårt!  Eftersom jag ofta hittar på ett projekt som jag redan efter första tanken glömmer av allt det där mitt i mellan. Det som är mellan ofärdigt rum och klart snyggt och städat så blir det projekt som blir stora som hus. Tänk där till då när det är stora hus som renoveras.

Sonen var otroligt duktig, han har ju gått i skolan och lärt sig hur man gör som målare så fanns det en grundstruktur i det han gjorde. Det som var problemet var mamman till sonen. Just den mamma är jag, aj det där gjorde lite ont att skriva. Den mamman är alltså jag. Den inre takten i mej har inget mellan läge.

När det bara var finliret kvar vilket jag inbillade mig redan när alla saker var ute ur rummet så kan man ju starta små projekt vid sidan av stor projektet.  Lite möbler fick jag för mig att vi skulle måla om. Listerna stod vid framuteplatsen och torkade i solen. Lite slipande av möbler och lite finslipning av listerna som stod och torkade i solen. Gjordes av mamman samtidigt som vi skulle lägga golv som vi skulle  som vi skulle och lite mera.

Bromsen som jag borde haft i allt jobb fanns inte.  Kände av lite i lördags, i söndags kändes det lite mera månadagen tisdagen onsdagen grät jag när jag skulle lägga mig ner. Natten mellan onsdagen och torsdagen gjorde det så rått ont att jag inte kunde sova.  Den där intelligenta värktabletten var inte alls så intelligent för den hjälpte inte.  Igår var det jag som gick till doktorn.

Hela ryggen och varenda liten muskel i ryggen levde sitt eget liv. De andetag jag kunde andas gjorde så ont att jag inbillade mig att nu är det far och färde nu djäklas är det lunginflammation för mina andetag var mera små pustande. Doktorn skrev ut inflammationshämmande tabletter och ett litet krumelurpiller för magen då jag skulle ta dessa tabletter flera gånger om dagen.

Denna doktor kunde sin sak, för även om jag inte är helt återställd och även om jag har ont när jag rör mig så gör det inte lika ont.  Det har liksom slutat göra ont hela tiden och jag har till och med sovit.  Hjärnan och bromsen var det jag skulle skriva om  hjärnan sa säkerligen till mig redan efter någon timma att jag då i renoveringsprojektet skulle sluta eller ta det lite lugnt. Den gjorde nog det, men det lyssnade inte jag på.  Kroppen skrek nej lite smått i början men jag glömde det och lyssnade på ett halvt öra. Inte så svårt för mig eftersom jag har en hörselskada.

Kroppen gick i strejk på riktigt och maken sa att har man ont så ska man ta det lugnt och gå till doktorn.  Då när kroppen skrek och maken prata så lyssnade jag för en gång skull.

Idag tänker jag en sak i taget hjärnan utan broms och ja  då får minsann hela jag lida. Det är det jag gör nu.

För jag har inte riktigt lika ont nu, men ont när jag rör mig sitter  för länge eller andas för mycket eller hostar.   Men hjärnan hon där upp hon vilar inte längre hon har hela morgonen försökt hitta på nått.  Hela tiden ploppar det upp men du skulle kunna ta dig an men du  det kan du göra.  Eller du  trädgården den behöver………. Fast där gick hon bet för jag och trädgård går inte ihop. Så nu sitter jag här rastlös ont i kroppen med en hjärna som hela tiden vill hoppa in i nya projekt.

Så idag tänker jag plocka fram min lilla mattebok. För jag tänker jag ska damma av lite ekvationslösningar det gör kanske att hon får jobba lite och kroppen vila sig en stund till. För så ont som jag haft i vecka vill jag inte ha  igen. Så nu ska jag plocka fram penna sudd och rutat block och sätta mig och räkna lite.

Jag vet inte klokt eller så e det riktigt klok.  Där till gillar jag matematik även om jag kanske inte kan stava till det så kan jag lösa det.

Lev idag just nu så blir det  x och y och sånt då 🙂

Arbetsintervju som var en stor upplevelse

Möten med människor är spännande och idag var det spännande.  Jag har varit på en anställningsintervju idag.  Innan jag kom dit så var jag nervös.  Men väl där så var det som att hela stället utstrålade värme.  När dörren öppnades så fick jag se en man med de mest snällaste ögon jag sett. Värme tänkte jag värme är det här. All nervösitet försvann där. Sedan  fick se mig om på arbetsplatsen och allt kändes jätte bra.  En timma samtal och ett så givande samtal att jag helt automatiskt  tackade för samtalet.

Därefter träffade jag en tjej som arbetade där, healing vi fann varandra direkt och hela hon utstrålade trygghet i sig själv.   Vilken fantastisk härlighets dag det varit idag helt underbart roligt, medicine och energigivande.

Nu har jag suttit här hemma och tänkt på om jag får jobbet eller om jag inte. Självklart vill jag ha jobbet. Men det är ändå mötena, atmosfären och dessa människor är något som jag kommer att bära med mig som en positiv upplevelse väldigt länge.  Som en liten minneslåda som jag liksom kan titta tillbaka på.

Oavsett om jag får eller inte får så känner jag att denna dag just dessa möten är   det som var viktigt. Värdefullt och givande.  Energi värme och ja till och med vackert.

Tacksamheter i detta.

Tack för att den arbetsplats organisatör hittade till mitt brev och tyckte att det jag skrev var intressant.  Det gjorde ju min positiva upplevelse idag.

Lev idag just nu ska jag sova. ….

 

ADHD har en av och på knapp just nu är på knappen av.

Jag har en vän som jag umgås med via mail samt någon gång i halvåret åker vi ut på stan.  Jag har ju som ni säkert vet ADHD, link min vän har autism.  För henne är jag hennes damp kompis, and för mig är hon en klokhet. Vi har planer på att skriva bok ihop. Men nu är det inte bokprojektet jag tänkte ta upp, sale utan om den trötthet som vi ofta hamnar i när det börjar närma sig ledigt.

För mig likt henne är det livsviktigt med vila. Då handlar det inte om vila 15 minuter i sängen utan mera vila i dagar.  Vi vilar oss mera ifrån omvärlden och alla intryck.  När vi vilar oss gör vi det i någon form av att skapa saker. Hon gillar handarbete jag gillar att skriva, måla lyssna på musik även gillar jag stickningar och virkning.  Att städa huset rent i millimeter renhet är något som jag också gillar även om det kanske mera står för att jag ska slippa ångest slippa slåss med tankar om att det bor massvis med bakterier över allt. Vilket det gör oavsett om jag städar eller inte.

I alla fall vår vila är alltså en vila från människor en vila där vi slipper tolka och leta efter sociala koder. En vila där vi vilar från att vara socialt accepterade.  Just nu har jag stort behov av den vila.  Just nu skulle jag kunna lägga mig ner och bara gråta för att vila. Den trötthet som bor inom mig är tröttare än jag egentligen orkar med. Lika illa är det med min väns trötthet hon skrev om den igår då hon tyckte den kom tidigt i år. Jag tänker att det inte är så konstigt. Jag tror att åldern liksom tar ut sin rätt och har du där till en funktionsnedsättning där till så sliter det mera. Efter som vi båda två har funktionsnedsättningar som inte syn utan mera bor i oss så är det ju också så att vår omvärld också inte ser när vi befinner oss i svårigheter. Till och med så att vissa vägrar se.

Den trötthet som jag nu känner är trötthet där jag behöver isolera mig.  Gömma mig från relationer. Bara vara så som jag är.  Nu har jag tur, för mitt sista pass var just slut. Jag har några dagar där jag bara kan vara. Skriver jag och kommer med ens på att vi har hela huset upp och ner min dotters rum renoveras och alla hennes möbler och lister har nu pyntat hela vardagsrummet. Helst av allt skulle jag vilja städa bort allt så att det igen blir som det brukar men inser att det får nog bli efter nästkommande pass.  Vet också just nu att nästa vecka kommer att vara ännu mera jobb då jag har två inbokade möten som är utanför min arbetstid. Så riktigt ännu kan jag inte ha de där ledighetsdagarna som gör att jag vilar på riktigt.

Samtidigt som jag sitter här och skriver så kommer tankarna om alla dessa barn som ännu går i skolan som även de delar lite av samma trötthet som jag just nu känner. De barn som inte kan säga upp sig, inte kan ta ledigt för att de då kommer att missa så mycket i skolan.  Tröskeln kommer att vara för stor för att sedan klara upp det.  Ska det verkligen vara så? Ska det vara så att vissa små flickor och pojkar redan innan de kommer ut som vuxna, redan innan tappat tron på att livet är snällt och värt att leva? Att de redan innan årskurs  8 är så trötta att andetagen är tunga att andas.

Jag tänker att vi på något sätt måste omprioritera.  Så att vi alla får plats, att vi alla får växa upp och känna den där känslan att vi är värdefulla och unika som vi alla är.

Nej nu ska jag isolera med ännu mera ta en bok och fly till en värld där andra sköter om relationerna och spektaklen. Men det e klart mat lär vi behöva även idag, så boken får nog vänta lite.

Lev idag just nu ska jag hmm göra nått som ger inte tar.

Herr thåström och hans takter är ett bra sätt att vila sig i sig själv.

Påsk helg

Då var påskledigheten till sitt slut för mig. Idag ska jag arbet. Hur var då påsken? Jo då det har varit en bra helg förutom att vädret ställde till det lite grann.  Långfredagen skull vi åka till svärmor och äta påskamat men snön gjorde att vi ändrade riktning hem igen när vi var i U-valla.  Påskafton var en helt otroligt vacker dag. Då vi var bjudna på bröllop. En av mina kusiner skulle bli fru för tredje gången i sitt liv, troche en ärbarkvinna. Påsk giftermål och tunna klänningar var det inte att tänka på för hon hade bestämt sig för att vara utomhus i en skog vid en sjö.

Fanns säkerligen stenar som Gessle sjunger om med men tiden där gick åt till att frysa. Vi fick vänta en bra stund tills stridsvagnen gjorde sin entré. Det var nämligen så att herr och frun hade bestämt sig en sådan ankomst tillsammans med prästen. Det var ett vackert bröllop, cialis Min kusin var vackrast av alla stålade som den mjukaste solen.  Tror det kommer eller redan varit ett reportage om det i Bohuslänningen.

min vackra kusin

På kvällen var det en annan av mina kusiner som underhöll oss under festen. Mikel Lindberg gjorde sin grej,men denna gång höll hankalsingarna på.

 Herr muskelbyggare

Tänk under många år nu har jag sett honom stå och berätta om sin träning på Gymmet. Men muskler nja vill inte vara stygg men är nog det fast min avsikt är att inte vara det.  HEHEE tror liksom han missuppfattat eller så. Det räcker liksom inte med att gå dit och köpa kortet man måste nog  lyfta en och annan stång med.  Han är oavsett   muskler eller inte  grymt bra på underhållning.  Igår skickade jag iväg lite post till honom. Då en bok som han kan lyfta emellan åt.  Boken heter självklart Jag föredrar att kalla mig impulsiv.Dagen igår gick åt till tvätt, tvätt, tvätt en avstickare till U-valla då sonen håller på att  fixa dotterns rum.  Av denna lilla renovering blir det krigshärd i vårt hus så när  allt är klart lär det bli en och annan dammsugar timma.  Till min KBT Therapeut förtret men  lugn, lugn inte OCD städning utan hel nödvändig städning  för nu tränsat det för fullt med att stå ut med damm och grus  många dagar till tror jag.  Ska bli gott att springa till jobbet idag  då slipper jag gruset och slipdammet här hemma.

Lev idag just nu ska jag  vila inför kvällens arbete.

Glad PÅSK !!!

Glad Påsk vill jag passa på att Önska till alla

Nu tar jag Påskledigt i några dagar.

Njut av det mjuka vädret och ta hand om er.

Jobb sökar jag

 Idag var min första lediga dag, hospital ändå var jag uppe nästan innan tuppen. Likt igår så gav jag mig ut på jobbsökar intervju. Jag har liksom fått klart för mig att jag saknar att arbeta med ungdomar.

Idag ställdes frågan om vad som gör att jag söker mig tillbaka? Vad är det som göra att jag igen vill arbeta med detta? Under vägen hem funderade jag på frågan.

Vad är det som gör? Vad är det som gör?

En av anledningarna är att det bor som kraft och energi i att få vara med i att se små barn växa och bli så trygga som de kan. Att möta och se ungar få tron tillbaka på både sig själva och sin omgivning. Att se ungdomar hitta tillbaka till sig själva och hitta framtidstro på att livet är nog inte så illa ändå.

Det bor så mycket energi i arbetet, när man jobbar i sådana situationer.  

En annan anledning till att jag vill hitta tillbaka till min nygamla arbetsuppgift är att jag saknar det kollegiala.  Saknar arbetskamrater att samtala med. Saknar att efter ett pass ha en kollega att bolla tankar med, saknar samarbetet som är när det är flera som jobbar ett pass.  Tänker också att två tre hjärnor tänker större än en.

Men mest av allt är det just barnen att möta unga människor där de befinner sig vara en av de vuxna som står kvar även när det blåser, kanske till och med så att det blåser vild storm. Dessutom är jag ju bra i min yrkes roll. Jag känner att när jag jobbar så är jag den som jag är, och gör sånt som jag är bra på.  Tänk det är stort när man så ett frö.  Små frön som till sist blommar och gör att den unge kan se sig i spegeln och se det vackra som bor långt där inne.

Få vara med och uppleva kraften som bor i förändringsarbetet.  Nu när jag kontroll läst så ser jag att oj oj oj vad jag vill hitta något nytt då inom behandling eller liknade.

Har några flera intervjuer på G. Men det är efter påsk.

Men eftersom jag har ett redan Fast arbete idag så behöver jag ju inte skynda mig, och jag kan mera välja. För idag är det så att jag väljer, jag blir inte vald.  Det är skillnad det och det känns gott att jag väljer. 

Vill önska alla en glad och trevlig Påsk! 

 

Autism +ADHD = kompensation?

Det två damerna gav sig ut till Orust, nurse en av damerna var jag, view den andra är en vän som jag för inte alls så länge sedan lärt känna.

Vår vänskap är bindande av våra egenskaper där vi båda befinner oss inom NPF.  Hon autism som hon själv säger,  jag som dampar loss emellan åt. Dampigheten har även en finare benämning som ADHD.  Jag tar inte illa upp av någon benämning.  Ibland brukar jag säga att jag får damp. Då brukar barnen säga att det är inget du får mamma, det är något du har.  Nu var det inte riktigt det jag skulle skriva om utan om vänskap.

Själv är jag ingen kung i ämnet utan nybörjare.  Fast det beror hur man ser det.  Jag tänker att jag vill skilja på vänskap och bekantskap.  Vänskap är något som för mig är, när jag kan vara jag med alla mina till och o-till.  När man liksom kan spegla sig i varandra och får acceptans, även det som är negativ.

Jag och min vän brevväxlar när vi inte träffas. Då är det inte några korta sms eller fb chatter. Utan riktiga brev där vi delar tankar och klokheter.  För ett år sedan var det nästan ett brev om dagen, i dag är vi mera sparsamma. Kanske ett två ibland tre mail i veckan.  Dessutom är vi damer som planerar våra träffar. I vintras var vi ute på Orust och shoppade innan jul,  nu i dag var vi där för att påsk-shoppa.

Nästa träff har vi tanken till Borås.  Eftersom vi båda befinner oss inom NPF, så är vi noggranna med att se till att det är en planerad dag.  Inbokad, förberedd och tankar på vad som ska handlas och var vi ska äta mm.   Dagen i sin helhet är dela tankar och tankar och tankar.   En lunch och en tripp till blomsterlandet.  Sedan skills vi åt  för att åka hem var och en till sitt.

Jag blir förundrad hur lika våra erfarenheter är, hur lika vi är i våra uppfattningar.  Självklart finns det skillnader för vi har ju levt två olika liv, vår vänskap är ju nu på senare tid. Vänskapen är en vänskap av tillfälligheten att jag skrev min bok.

 ”Jag föredrar att kalla mig impulsiv.” Hon hade läst boken och av små tillfälligheter fick vi kontakt.  En sådan där Connection där allt bara ramlar på plats.   Är det saker som jag funderar på så skriver jag till henne. Är det saker som jag är frustrerad över skriver jag till henne.  Hon är medicinen, som gör min impulsivitet mindre och mera lätt att leva med. För det impulsiva i mig har lärt sig att vänta, lärt sig att inte göra förhastade saker.  I dag gör jag inget om jag inte fått ett svar från min vän.  Kanske gör jag ändå som jag innan tänkt men, det känns gott att ha någon att dela tankarna med innan. Någon som liksom har samma tänk men ur ett perspektiv utifrån sig.

Nu vet jag egentligen inte vad jag har skrivit eller förmedlat.  Tanken från början var att det är helande att träffa människor, som liksom går på samma stigar som än själv. Som  utifrån sin egna livshistoria har  liknande upplevelser och tankar.  Jag känner stor tacksamhet över att jag har henne som vän. Är tacksam över att vi liksom hittat till varandra.

En av våra svårigheter är ju det sociala samspelet. Det här med sociala sammanhang och tänk här går vi tillsammans ut och gör sådana där sociala saker som vi båda inte har full koll på.  Kanske är det så att vi i våra olikheter i funktionsnedsättningarna kompenserar varandra. Men det har jag inga belägg för, utan är en tanke i stunden.

Jag tror vi har acceptansen i vårt sammanhang och gör någon av oss fel, så ser vi med våra egna glasögon ut ifrån vårt egna sätt att se på bristen om det nu är någon. Kanske är det så att vi känner igen oss i svårigheterna och liksom enklare struntar i dom.

Jag tänker att det är viktigt med olika forum där människor med mina egenskaper träffas. Att vi träffas delar med oss av det vi har.  Det jobb som familjestödsenheten i GBG gör är så viktigt. Här vill jag även flika in Compassen som är en intresseförening som även de är med i sammanhanget.

Det är så viktigt att vi som behöver har möjligheter att träffas, det är helande kraft där i alla fall jag samlar energi.  Familjestödsenheten ordnar olika former av grupper.  Föräldrarutbildningar, Q-grupper, vuxengrupp (ADHD), relationsgrupper där partnern har möjlighet att vara med och diskutera utifrån sitt. Jag tänker att sådant är viktigt för det är nog inte alltid enkelt. I alla fall inte för min kära make att alltid stå ut med mina egenheter och impulser.

Lev idag just nu så sitter jag mest och reflekterar över alla nya tankar som flyttade in hos mig.