En duktig pedagog hjälper Oskar att lära sig knyta sina skor.

Men är det verkligen en viktiga kunskap att lära sig?

Igår kväll skulle jag hjälpa dottern med en uppgift från skolan. Min dotter går i 2 an på gymnasiet.  Dom pratar neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i skolan.

Lite av sådant som vi kan i den här familjen. Men jag blev mörkrädd när jag fick höra vad dom lärt sig och när jag fick höra hennes anteckningar. När jag läste vad som krävdes för att få E och C i betyget blev jag ännu mera rädd för mörkret. För det som bodde i texten.

img010 - Kopia

I C uppgiften var det en kille som hette Oskar, stuff Han var 12 år. Enligt pappret så skulle man hjälpa Oskar in i gemenskapen,dessutom skulle han lära sig knyta skorna, Gympan skulle även vara en aktivitet dom skulle utveckla.

Hur ska vi få Oskar att komma in i gemenskapen, få kamrater.  Här blir jag helt kallsvettig och känner att det redan mörknat.  Hur i hela friden gör man det, om ungen bäst trivs för sig själv och sina böcker eller va det nu är. Måste vi verkligen ändra på Oskar så att han får kompisar, som han ändå inte vill ha?

Oskar kan inte heller knyta skorna. Är det verkligen en livsviktig kunskap som man bara måste kunna? Knyta skor?  Det finns ju kardborreband. Just knyta skorna var en sådan sak som jag fick till mig av Tommy Hagman han som är kaninkonstnär, när han föreläste.  Vår son har nu skor som han inte behöver knyta, och har han skor som behövs knyta så gör han så att han stoppar i skosnörena i skon. Det funkar det med, man behöver faktiskt inte en sådan kunskap att träna på varje dag. Det finns viktigare saker att lära sig än att knyta sina skor.

Det var många saker som Oskar skulle lära sig, men är det verkligen så att vi måste lära Oskar? Är det inte bättre att vi lär omgivningen att bemöta Oskar så att han får vara den blomma han egentligen är? Måste vi göra om honom till en vanliga alldaglig maskros? När han egentligen är en skogsstjärna eller en mera sällsyntblomma. img011

Varför i hela friden måste vi göra om, skapa likheter i det som är vackert olikt? Olikheterna är det som skapar dynamiken. Om nu Oskar trivs i bibliotekets hyllor, gillar att sitta där på rasterna. Läsa om alla världsrekord som han är intresserad av, varför i hela friden kan han inte få göra det? Kan skolan inte istället dra nytta av hans special kunskaper, låta han glänsa i klassrummet ? Då genom att berätta om världens längta, hösta, mesta, bästa  vad det nu kan vara. 

En annan ska som gjorde i mörkrädd i deras arbete, var när vi pratade om ämnet så säger min dotter:

-Nej mamma vi pratar inte om ADHD, touretts, eller något annat än autism och Asperger.

Det är inte konstigt att skolan fungerar som den gör, säger mig det sista stycket.  För om man nu är lite annorlunda, om man inte är som alla övriga i klassen. Då får man tydligen passa in i mallen autism. 

Var finns mångfalden?

Var finns att möta individen på dennes villkor?

Stöpta i samma form…. Det gör att jag ryser, fryser,  himlen som är oskyldigt blå idag blir mörk av mina funderingar.

Mitt slut ord kommer blir, Vi får inte beskylla Oskar för att han har Asperger. Han har inte valt det, han kan inte rå  för det. Men det är det vi gör när vi ska få honom att passa in, i den där skolformen. Där alla kan knyta skor, vara umgås vänliga-vanliga och ointressanta av spännande krig, datorer och världsrekord.

Alla barn gillar inte gympa, varför i hela friden ska då alla ha gympa och få betyg i det?  Oskar skulle i stället kunna vara den som  mätte längderna i alla hopp, och föra statistik i längdhoppen och tidtagningstiderna. Han skulle kunna göra utvecklingskurvor för kost och träning. Han skulle kunna få utveckla sina kunskaper från sina intressen. Räkna ut hur lång tid det skulle ta för Kalle att springa en maraton genom tiden på 60 meter.

Ska vi inte ta tillvara på tillgångarna i människor?  Tillgångar är det vi är bra på och alla är inte bra på att knyta skor, gympa och baskunskaper vissa av oss har mera spetsiga spetts kunskaper.

Det är då vi alla blir vackra även för oss själva när vi får vara så som vi är.

img009

3 svar på “En duktig pedagog hjälper Oskar att lära sig knyta sina skor.”

  1. På pricken. Denna evinnerliga förväxling av VAD man behöver med HUR man gör… Om man inte ger rätt saker, utan fastnar i att ”lära ut” hur man ska göra sådant som har komplett noll och intet värde, det är inte bara slöseri med tid och resurser, det är dessutom förnedrande. Om jag, lytte och halte, skulle tvingas bli lärd att springa vore det inte stort bättre, eftersom det givetvis är omöjligt att uppnå.

    Jag hoppas vi på något vis kan finna medlen för att avlöna någon som på heltid kan utbilda samtliga sveriges skolområden i hantering av NPF. De som frivilligt söker kunskapen, de är ju självhjälpande, värre är det med de som inte gör det…..

  2. Mörkrädd var ordet. Jag trodde skillnaden var tjusningen med mänskligt liv – att vara unik utan att man skall stöpas om och in i det stereotypa:”precis som alla andra”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.