Gruppförändringar och miljö.

 

Jag har just lärt mig genom en intressant kvinna att vi svenskar är mindre bra på det där small talk. Nu visste jag väl det kanske innan, mind men hon beskriver det i sin blogg ibland. Vi här i Sverige är mera bra på att prata väder.  Skriver jag just nu och ser ut genom mitt vardagsrumsfönster. Pudersnö och isande kyla i mitten av april. Är det aprilväder? Jag uttalar mig inte om det men i alla fall är det ett väder. Kanske är vi svenskar bra att prata om väder då vi är så beroende av det. Våra soliga dagar är ju få vissa år, och vintern är ju så mörk och kall.  Är det därför vi pratar väder i alla sammanhang?  Vi är ju inte så bortskämda med sol och ljus som så många andra länder är. Eller är det vår inställning som ställer till det? Nu hade jag inte tänkt skriva om väder och vind utan, om att kortis och sonen inte är på samma våg längd. Kan hända att sonen vuxit ifrån det, Det kan vara så, men det kan också handla om den så viktiga miljön.

I går satt jag och kollade på filmklipp av Johanna Björk. ADHD konsulenten från Ågrenska. Det var då påminnelsen kom upp till mina tankar. Kortis har haft stora FÖRÄNDRINGAR i sin verksamhet.  Det är bekräftat av både Verksamhetsledaren och av kortis ledaren. Personalen är ny, de tre gamla i personalen är utbytta, till tre nya.  Ingen av den lite äldre staben är kvar. Utan på ett halvår har de helt bytt ut och bort till tre nya. Kortis har även flyttat till ett annat hus. Personalen har övertagit strukturer och rutiner som de egentligen inte har haft full koll på, varför de haft dessa rutiner. Här tänker jag Asperger hinder i kubik, fast egentligen är det mera Miljö.  Jag tänker att det är miljön som är en stark länk i den kedjan.  Nu är jag säkerligen allt för kaxig och säkerligen tyken i mina ord. Men jag tänker på andra sammanhang. När det handlar om grupper när man arbetar med en grupp överhuvudtaget, så är miljön viktigt viktig. Sker det en förändring så startar gruppen från början igen och deltagarna i gruppens hierarkier är i svajningar.

Själv är jag särskild beroende av det. Jag kan bara gå tillbaka ett antal år i tiden när jag jobbade på ett behandlingshem där vi skulle göra om och göra helt om. Från att vara en grupp på 9 behandlingsassistenter och en avdelningsföreståndare blev vi 6 behandlingsassistenter och en avdelningsföreståndare som var ny samt tre familjeterapeuter. Vi var ändå samma personal förutom avdelningsföreståndaren som i och för sig var känd i huset men från en annan avdelning. Där till kom det en Psykolog som var helt okänd av i alla fall mig. Just den här tiden var en stor omvälvande tid för mig. Men nu när jag ser tillbaka, så var det även det att det var en stor förändring för gruppen.  Nu tänker jag inte gå in mera på det mera än att det kändes att arbetsgruppen var i gungning.  När det sedan efter några månader byttes till ännu en ny avdelningsföreståndare blev det kaos i mig efter som jag just hade vant mig vid den avdelningsföreståndare vi just fått dit. Dessutom tyckte jag väldigt mycket om honom. Han var en rak man som sa vad han tyckte och pratade ett rakt språk som jag alltid hela tiden förstod.  Hans hela jag utstrålade tydlighet och trygghet.  På några veckor eller någon vecka blev det sedan en ny avdelningsföreståndare som jag inte heller kan säga något ont om. Men sådana förändringar gör ont i just mig.

Nu åter till Kortis och deras förändringar som varit där gör att jag nu med Johannas ord kan lägga puzzlet i sin helhet. Personalbytet och byte av verksamhetsledare samt gruppchefen för kortisverksamheten gör ju en stor omställning i personalgruppen den gungar alltså. Vår lilla kille som är på kortis en helg i månaden, medan de andra i hans grupp är där varannan helg. Jag tror inte att han på riktigt har haft möjlighet att komma in i gruppen då han är där så sällan. Till just denna situation är vi bovarna i dramat. Vi vill inte ha mera och vi tror inte det är bra för våran kille att vara där mera än någon gång i månaden. Han trivs bäst hemma i sitt rum. Vilket inte är den optimala lösningen. Jag tänker så här vår kille har inte haft möjlighet att sätta sin fot i gruppen. Varje gång han kommer till gruppen så börjar gruppen om från början på något sätt. Där till har det under ett halvt år varit stora omställningar i personalgruppen vilket gör personalgruppen i svajning. Den som säger något annat tror jag har fel. Svajning i personalgrupper gör svajning i den grupp som är störst behov av tryggheten. Dvs barngruppen som är på kortis för att semestra från tjatande föräldrar, trötta föräldrar och är där för att prova på nyheter andra aktiviteter än det som  familjelivet erbjuder.

Nu kan jag inte uttala mig om andra föräldrar men jag misstänker att vi är en grupp som ofta är trötta, vi är trötta på att strida om saker som egentligen ska vara självklarheter, så som skola, och andra tillhöranden, Vi är trötta på att se ensamheten som vi så gärna tillskriver våra barn. Vi tror ju ofta att våra barn lider av kamratlösheten, men där är det nog mera vi som lider av att våra barn inte har samma behov av kamrater. Vi är trötta på att behöva strida om Dusch, tandborstning, byte av kläder, äta mat, strider om att sova. Här skulle jag kunna göra listan lång, men blir trött av att bara tänka.

I alla fall så är det en av anledningarna till att vi velat ha kortis verksamhet, att han någon gång i månaden ska slippa höra oss tjata om allt. Att liksom andra kan ta över och för min egna del så har jag tänkt att det spelar inte så stor roll om han inte borstar tänderna just den helgen eller äter eller sover eller , eller, eller bara han slipper höra oss. Samtidigt som det varit viktigt att de andra i familjen här ska slippa höra oss tjata, att vi ska kunna göra något annat än att bara ha koll på ….

En inte för allt för liten sak utan en som varit viktigt för mig är även att jag och maken ska kunna underhålla och ta hand om vår relation som vi har. Nu har sonen sagt tack men nej tack. Han har alltså reagerat fullt normalt på en inte så onormalt bra situation. Redan i höstas kände vi nog av det, även om vi inte ville se det. Redan efter sommaren var det något som var fel.  Vi lyssnade inte och trodde det bara var allmänt likt honom. Den grupp som varit är inte, finns inte idag och den nya grupp som har blivit är inget som vår son vill tillhöra. Jag tror det handlar om allt för många förändringar på en allt för kort period. Miljön påverkar. Det kan man till och med se i en skolklass som bara byter lärare.  Jag såg den skillnaden när min stora son bytte från sexan till sjuan och hade sin Ove som var specialpedagog. Han gjorde skillnad han var en sådan där vuxen som såg bortanför hindren. Såg tillgångar i stället, såg det som var bra och gjorde mera av det bra. Just sådan gör att det finns så lite tid till att fokusera på det som är mindre bra. Min dröm är att vi ska se tillgångarna och lyfta fram just tillgångar.

Det gör att o-tillgångarna blir mindre synliga och att våra barn får en ärlig chans till att känna att dom duger. Alla människor har tillgångar. Varför ser vi oftare till Otillgångarna och tränar på dom?

Oj, Ja just det ja, höll alldeles på att glömma att nästa vecka då pratar jag en stund på Ågrenska.  Det ska bli kul. Dessutom kommer jag lära mig massvis igen och så sådana dära, komihåg tankar, som jag fick igår när jag kollade in filmklippen

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *