I vilket lag spelar du?

Våra svenska pojkar gjorde det, capsule dom tog guldet med gemensam kraft. Det var vackert.  Själv har jag tänkt på det där med gemensam kraft, medicine på samarbete och på likheten i oss människor.

Våra svenska pojkar som tog guldet  hade en gemensam kraft, help de samarbetade och tog vara på likheten,  i att vara olikheter i gruppen,  som sedan gick till gemensamt mål.  Jag tänker att det är där styrkan ligger i lag spel. Lagspelare är ju inte alla lika bra på samma sak. Utan i laget får du spinna vidare på just din egen styrka och utveckla den speciella begåvning du har.  Det är så laget blir starkt. Det är så laget kommer nå till framgångar.

Hur gör vi i samhället? Är vi lagspelare? Där vi låter varje lagspelare utveckla och vara i sina begåvningar?  Låter vi individerna i samhället vara i sina speciella tillgångar? Jag är inte lika så säker på det.  För jag tycker att det ser mera ut som att vi ska passa in i mallar som någon annan kommit på.  Att den där mallen är bra den ska vi trycka in människor i. Dom som inte passar in i mallen. Dom filar vi till, tränar upp lite  grann. Passar dom ändå inte in, så säger vi att det är fel på dom och låser ut dom. Dom får inte komma in.  Dom får vara där ute. Dom blir dom där ni vet.

Jag tillhör inte dom som passar i mallen, jag är inte den där man kan fila till eller träna upp. Jag går liksom i utkanten. Vissa dagar vill jag passa in och vara en formerad mall. När jag stänkt inne mig i den formeringen ett tag får jag tråkigt och får damp.

Varje gång jag gjort det så står jag sedan där på utsidan och tittar in igen. Upplever känslor som nej det gick inte denna gången heller. Sorgen finns där, men inte så mycket idag. För idag bor glädjen i att jag hittar tillbaka ut i det mera kryddiga, det mera mig omgivningarna. Jag önskar bara ibland att det fanns ett lag, där jag kunde lira, där jag passade in där jag var i dom tillgångar som jag har inom mig.

Jag tänker kanske inte så mycket på mig själv, i egentligen inte, som det är idag. Men jag tänker på mig som jag var som barn, och flyttar perspektivet till mina barn som sedan blir barn  med likheterna av  speciella begåvningar som liknar mina.  Jag tänker barn.

Jag tänker vackert skimrande på hur vi egentligen borde göra om mallen så att alla fick plats, så att alla fick en chans att vara i tillgångarna.  Så att alla hittade till sina dugligheter, braheter och till alla sina egna begåvningar där dom fick känna att dom dög.

Samhällerliga förändringar skulle behövas, tänk jag tror att det räcker med oss själva. Jag tror att om vi börjar i det lilla i det som är oss själva. Om vi slutar göra om människor så dom bättre passar in i våra egna fack, så har vi kommit långt. Det är då den samhällerliga förändringen blir till

 

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *