Att vara utan Concerta

I natt tog jag och maken ut en madrass la på altanen, ambulance tog var sin kudde och våra täcken och la oss och tittade på alla stjärnfall. Hur mysigt som helst va det.  Efter ett 30 tal stjärnfall somnade vi. Vaknade av att dottern kom hem och berättade för oss att vi var minsann inte kloka. Vi kommer frysa ihjäl och inga andra föräldrar är så knäppa så dom ligger och sover på altanen bara för att det är massvis med stjärnfall.  Men jag är inte som alla andra föräldrar för jag är som jag är jag.

Visst jag har ett funktionshinder som hindrar mig att vara, tänka och göra saker som alla andra. Min ADHD innebär att jag har vissa svårigheter med tid till ex. Min ADHD gör att det där med koncentration är lite extra svårt ibland. Är det dödligt tråkiga saker som jag måste tänka göra så krävs det mera än vanligt.  Min funktionstillgång är ojämn och det där med arbetsminne är inte en av mina starka sidor.  Att tänka mera led än två gör till och med ont ibland.

Nu är jag utan medicin, för biverkningarna som blev i mig den sista tiden vägde inte upp  Plus sidan.  Det blev mera minus än det blev plus vilket ledde till att jag tackade nej till medicin.  Mycket av plusen som jag fick med medicinen, försvann när jag nu är omedicinerad.   Jag har svårare idag att hushålla med min energi, det där med planeringar och strukturer som jag så ofta innan fick till, är idag mera krampaktiga små försök som idag oftare blir misslyckanden är lyckanden.

Jag gjorde ett val minusen var flera än vad plusen blev. Så jag valde att säga nej tack.  Alla människor har inte samma val att göra, skulle jag gjort valet för några år sedan, så hade valet blivit ett helt annat val. Idag har man strängare tankar om dessa mediciner och vissa av oss som har mediciner skriver man nu in till missbruksenheten. Kräver att vi ska lämna urin prov mm.

Nog kan det vara så att vissa kanske behöver det, men jag har under ett tag funderat på om det hade handlat om mig, skulle jag då ställa mig i ledet och rättat mig efter det? JAG,? Jag som har svårt med det ändå, att rätta mig efter saker, menar jag. Ska jag vara tvungen att lämna urin prov som visar att jag inte använder droger, bara för att jag äter medicin. Nej tror inte att jag skulle acceptera det!

 

När jag i början, bara några månader in i min medicinering frågade om jag kanske skulle höja min dos.  Uppträdde läkaren lite klumpigt, började hålla föredrag om att jag antagligen var missbrukare och att han inte kunde skriva ut medicinen mera till mig. Han började fråga mig hur mycket alkohol jag drack, när jag svarade så ärligt jag bara kunde.  Att jag antagligen allt som allt, drack tre flaskor vin om året, tittade han konstigt på mig och sa:  Att jag  nog borde  sluta lura  mig själv, inse att jag har problem.  Just det där med alkohol är inte min grej, för jag gillar inte att bli snurrig, gillar inte att vakna dagen efter. Det kostar liksom mera, än jag  tjänar på det. Som tur va hade jag redan då  min kurator, som förklarade för mig att jag inte skulle bry mig, att läkaren var lite konstig och att hans uppgift endast var att skriva ut medicin åt mig.

Ska våra barn som idag är under 18 år när de träder in i vuxenvården behöva förnedra sig med att lämna urinprov, bara för att de får mediciner som gör att livet blir enklare att förstå?  Drar man inte alla med ADHD över en kam då?

Jag vet att det är många gånger jag har fått försvara  mig när jag yppat att jag  har ADHD. Människor runt omkring mig har höjt ögonbrynen och backat. Jag har  genast försvarat mig och sagt nej jag är inte missbrukare och nej, jag är inte kriminell.  I alla fall är jag det  inte ännu. Risken att jag skulle bli det är nog minimal för jag är ganska så gammal.

Men just sådana saker vill jag förändra just synen på människor med ADHD.  För mina barn blir bemötta med samma attityder.  Just omgivningens attityder är det som ställer till det mest för  mig.  Det gör mest ont när ögon fulla av uppfattningar tittar på mig, bedömer mig efter sina fördomar.

Fast det är klart, Idag är det inte lika mycket så, för jag har slutat att bry mig.  Jag är som jag är vilket är. Passar jag inte som jag är, då kan det kvitta för mig, då är det inte längre lika viktigt att vara med i just det sammanhanget.

Lev idag just nu,  Imorgon är en annan dag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.