Att någon tror på din förmåga kan göra underverk.

tänka sig att det blev sol idag med. Solens påverkan gör underverk och nu får vi samla på oss de där vitaminerna som ger oss kraft undervintern. I år har vi verkligen haft gott om vitaminlagringar. Tänk att solen kan göra sådan påverkan.

Något annat gör kroppen och känslorna en tjänst är samtal. Även det minsta samtal kan påverka och ge kraft. Men jag tänker mera på de där samtalen som jag fått vara en del av som sker på Familjestödsenheten. Då även Compassen är med på ett hörn.  Just i dessa samvaro kvällar och eftermiddagar ger energi.  I familjestödsenheten regi ordnas det olika träffar, case det finns en grupp för kvinnor med AHDH, click en föräldrakurs, men även en samtalsgrupp, anhöriggrupp. Just i dessa grupper hämtar jag kraft och inspiration, efter en kväll i dessa lokaler är jag fylld med energi och tacksamheter över att fått vara en del i. Jag skulle i och för sig gärna velat har träffarna närmare mig själv men jag åker gladerligen de 12 mil för att delta. När inte jobbet krockar med dessa dagar för då är jag ju tvungen att arbeta.

Varför skriver jag nu just om det här just idag. Jo för det var ganska så länge sedan det var just en sådan där träff, och jag saknar vill att de ska komma igång nu.  Det var faktiskt under just en sådan där kvinnogrupps träff som min bok inspiration föddes.  Just en sådan där magisk kväll så pratade vi om drömmar. Någon frågade mig vad jag hade för drömmar, och jag viskade fram jag skulle vilja skriva en bok.  De vänliga själarna där tittade på mig och ställde den magiska frågan: Men varför gör du inte det då?

Att det var tolv mil hem var bra just den där gången,  under den sträckan  bodde frågan inom mig.

Varför gör du inte det då?

När jag kom hem hade maken gått och lagt sig. Jag full av energi säger till min trötta make: Jag ska skriva en bok.  Varpå han svarar och jag riktigt hör hur sucken bor i hans ord, Ja ja, gör du det så vänder han sig om säkerligen med huvudet fullt med tankar om alla mina påbörjade projekt som nästan aldrig får ett avslut. Gör du  det säger han igen och somnar. Jag gör min kväll och till sist ligger jag i sängen och somnar med orden ja ja gör du det då.

Vaknar näst kommande morgon med en vilja och inspiration som till och med gör att jag städar upp mitt skrivbord utan att hitta andra projekt under tiden. Sätter mig där vid skrivbordet och skriver. Under tre månader skriver jag  dag ut och dag in. Skickar i väg mitt manus till ett bokförlag som säger tack men nej tack.

Varpå jag under andra omständigheter hade lagt alla papper åt sidan och gett mig av till något nytt projekt. Men inte denna gången, utan jag letade vidare och vidare funderade på om jag skulle trycka upp den själv och hitta på  egna vägar för att nå ut. Till sist bestämde jag mig för liten upplaga, och tryckte upp 100 böcker till en början.  Trodde att jag skulle vara tvungen att tvinga på min mamma ett tio tal böcker och sedan ge bort resten i present i hundra år framåt.

Så blev det inte, utan bara någon vecka eller två efter min bok var jag tvungen att trycka upp flera.  Böckerna gick åt som smör, och fler och fler blev det.  Nu så här just nu ser jag hur jag åter igen står inte för ett val. böckerna börjar sina,  ta slut igen.  Ska jag trycka upp flera eller ska jag låta de få exen som är kvar säljas ut och sedan låta det vara så? Kanske göra en ebok av den.  Just nu har jag inte bestämt mig för hur jag ska göra.

Men frågan om hur kommer det sig att just detta projekt blev ett lyckat projekt som blev klart?  Jag tror det handlar om att kvinnorna just där på familjestödenheten gjorde magin även om jag gjorde jobbet.  I det magiska låg kraften i att dom trodde på mig, dom trodde att jag hade förmågan att faktiskt göra det klart. Dom  trodde att jag hade förmågan att faktiskt skriva en hel bok.  Deras uppmuntrande ord på vägen blev bensin när det kändes motigt.  De trodde att jag skulle kunna skriva en bok fast jag  har läs och skrivsvårigheter.  Tänk dom hade rätt och jag gjorde det  🙂 .

Tänk jag tror att de som jobbar på familjestödsenheten ganska många gånger är en del i att det funkar och att människor får till det ibland lite extra.

Min bok har titeln Jag föredrar att kalla mig impulsiv 

BOK-0011-e1326972514227-191x300.jpg