Skyttegravsamtal, skapar inga storverk.

kanske blir det här det sista inlägget, prescription på altanen. Det har inte blivit så många just här. Fler har nog blivit skrivna utanför vårt förtält.  Det är mysigt att sitta här och skriva, order rofyllt och sitta här höra fåglarna som sjunger på sista valsen och ha kaffet bredvid. Men höstluften har kommit lite kyligt så morgonrocken får dras till för att värma.

Sovmorgon är att vakna runt sju, smög mig upp redan vid halv sju gjorde kaffe och drack här ute. Men ångrade mig och gick och la mig igen, trodde jag kunde somna om. Men efter att ha legat och vridit på mig kollat mobilen och vänt täcket några gånger så insåg jag att det blir en sådan där morgon idag. En smygarmorgon, som är bäst på altanen.  Mina lediga dagar är snart slut igen, börjar jobba som imorgon.

Min stora son har flytta hemifrån, tankarna går allt som oftast till  honom. Bilder seglar förbi, om hur det har varit genom åren vad som jag gjort bra och vad som jag kanske kunde gjort bättre.  Samtidigt som jag inser att de mindre bra gejerna inte är sånt som jag ska hänga upp mig på. Jag gjorde det bästa jag kunde då och kunde jag inte bättre, så var det för att jag inte visste och inte hade kraften då. Det går inte att leva om livet, utan det handlar om att acceptera det som varit och låta det bli där. Försöka göra det bättre fram över.

Men vissa saker, skulle jag vilja gjort annorlunda. Även om det gick bra så skulle jag velat vara starkare när det handlar om sonen och skolan, fast där blir frågan hur skulle jag orkat, hur skulle skolpersonalen orkat med ännu mera. Men jag tror inte det handlar om ännu mera utan jag hade velat komma till insikt långt innan jag kom till insikt med att jag skulle krypa upp ur min skyttegrav långt tidigare.  Samtidigt som Jag inser att min erfarenhet blev till på vägen fram. Lärarnas erfarenheter är längre och dom borde ha visat vägen.  Fast vilken väg då? De visste ju inte vem jag, vem min  son var, dom hade lika lite erfarenheter som vi hade.  

När jag skriver om skyttegravar menar jag att när det var sådana där utvecklingssamtal. De där samtalen som är till för att stödja och summera, när man redan på vägen till skolan känner att nu ska läraren berätta allt min son gjort som var mindre bra, nu ska han mästra och berätta hur värdelöst allt är.  Nu ska han berätta att om bara sonen kunde sluta upp med att vara lat, göra som han säger.  Om bara sonen skulle kunna ändra på sig så hade allt varit så bra.  Vissa av de  föräldrar som har barn med lite mera särskilda behov, känner nog igen lite av det här med skyttegravssamtalen.

Vad vare sig jag eller läraren hade insett  just sådana här  samtal, egentligen var till för.  Alla de där samtalen innan jag kom till insikt, var samtal där vi, jag, sonen och läraren kröp ner i vår skyttegrav, lärare och rektorn kröp ner i sin grav. Sedan satt vi där och berättade för  varandra hur dåligt vi skötte vårt uppdrag.  Just dom där samtalen var ju faktiskt inte till för, att vi skulle bedöma varandras arbetsinsats.  Vi borde ju suttit där och lärt av varandra, tillsammans skulle vi pratat och hjälpt varandra att nå min son. Men vi gjorde inte det, utan istället kastade vi bomber mot varandra där vi berättade för varandra vad vi varit sämst på, vad vi inte gjort. Vissa gånger skulle sonen inte ens behövt vara med, för utvärderingen handlade då om vad jag missat, varpå jag var snabb med att replikera vad skolan minsann gjort fel.

Det där är inte utveckling, inte på någon plan.  Mera är det inveckling och självklart misslyckanden.

Jag tänker inte sitta här och säga vems felet var, vi var nog båda sidor lika skyldiga. Men i alla fall, en gång när jag skulle till ett sånt där möte. Då var det som om ett mirakel blev till. Miraklet kanske inte var bidragande av mig, kanske var det bara så att stunden var inne och nu skulle mirakel ske.

I alla fall, just den där gången hade jag bestämt mig för att lägga ner mina vapen, fokusera på hur vi kan samarbeta.  Jag hade bestämt mig för att bjuda på fred.  Jag hade bestämt mig för att bjuda upp till dans, för alla krigen gjorde ingen nytta.  Mina första steg var staplande och blev snedsteg, men under samtalets gång flöt dansen på och mötet blev riktigt bra.  Min inledning till dansen var magiska ord.

Från början då jag sa:

Idag vill jag att de ska ske mirakel, idag vill jag att jag ska fokusera på braigheterna, de saker som jag tycker är bra i skolan för min son. Så hjälp mig om jag faller bort från braigheterna.  I stunden när jag uttalat de magiska orden sjönk mina axlar ner gjorde mindre ont. Efter fem minuter sjönk även lärarens axlar ner.  Efter vår timma tillsammans i detta rum där vi skapade storverk var jag och sonen hoppfulla, Vi gick från skolsalen med lätta steg, kände en tilltro på livet i skolan.

Tänk jag har tagit med mig brahetstänket till och med i resten av livet.  Idag berättar jag inte för dig vad du inte kan, utan istället vad du är bra på. Jag tror vi behöver berätta det ofta. Säg till mig vad jag är bra på, vad som är bra med mig så kommer du får se dom bra sidorna oftare än de mindre bra sidor.

Lev idag just nu…….

Att fokusera på det som är bra, ger energi. Fyller dig med krafter som kan skapa storverk.