Barnen blir dom som förlorar

Igår läste jag en rad, stuff men nog har ni allt goda stunder med era barn också. Goda stunder med era barn oxå, capsule jo dom är flera än det mindre goda.

Visst är det väl så att alla barn ställer till det för sig ibland? Så måste det ju vara, barn är ju barn.  Dom provar på det där med snatterier, provar på ljugheter, är dumma mot en kamrat, blir retade av en kamrat, provar på sin första fylla, kommer hem med pojk-  och flickvänner som är mindre bra.

Du behöver inte ha barn med NPF för att det ska vara så.  Men har du NPF barn så kan det vara så att du istället råkar ut för, att du köper gympakläder till gymnastiken och skickar med den unge sina kläde. Där efter kommer de aldrig hem igen. Kläderna har slutat existera, som om de aldrig funnit.  På vintern är det mössa och vantar de där extra attiraljerna, som gör att den unge är varm som spårlöst försvinner från jorden yta.  Lappar till och från skolan lika så, Läxor är också sånt som inte funkar hela vägen fram och tillbaka igen. Klockan hur mycket den är, när klockan är dax och att den är dax varje dag samma tid är inte heller helt lätt att få in.

En episod när min dotter va liten.

Varför kommer du hem så sent jag har varit orolig, säger jag dottern.

Jag träffade Anna på vägen hem, vi gick till affären och där träffade vi ………. och då gjorde vi och där träffade vi……. svarar dottern.

Men du ska komma hem efterskolan varje dag, det har jag sagt till dig sedan du började skolan. säger  jag.

Jo me ja glömde, dotterns svar

Hur kan du glömma varje dag? jag

Det bara blev så….dottern.

Tror just den här diskussionen har vi haft sedan hon gick ut trean.

Skolan slutade mellan två och halv tre varje dag och hon kunde komma hem vit åtta nio på kvällen.

Jag var ute och letade efter henne, och ringde till kamrater, ja gud vet allt vad det va. Explosioner är också en förekommelse, som varit ofta hemma hos oss. Möbler har hamnat på helt fel ställen. Att vi fortfarande har samma möbler är för mig konstigt.  Städa rum, ibland får jag som mamma göra ett röj på rummet för då är det så stökigt att barnet inte ens vet var de ska börja.

Men det är klart att jag har underbara stunder med mina barn.  Allt som oftast faktiskt. så länge som vi är här hemma, så länge som kraven inte finns. Så länge som yttre påverkning, inte påverkar, då har vi det jätte fint tillsammans.  Men när det är nej, du får inte. Eller du måste nu,  så handlar det oftast om yttervärlden, det är då det blir kriser.

Till ex vår son. Du måste duscha nu du ska till skolan i morgon, du måste gå och lägga dig nu du ska upp tidigt.  Borsta tänder, byt kläder, ät frukost städa ditt rum, byt sockar dom har du haft en vecka nu.

Det är då det blir konflikter,  Vår son skulle aldrig duscha av egen fri vilja, aldrig för sin egen skull. Han gör det för att vi tvingar honom.  Vi tvingar honom för att han ska få vara i fred och inte bli mobbad i skolan.  Han avskyr vatten, inte när han väl är i duschen, men innan när han ska in i duschen. Då kan vi ibland få lägga in timmar på att tjata, vissa dagar orkar vi inte ta konflikten om duschen, låter det vara. Då vet vi redan när vi låter det vara, att det blir en större konflikt nästa gång. För då är det fel dag att duscha på, det är fel tid.

Vi har löst sånt genom scheman, här hemma har vi  sju punkter på sonens scheman som han måste göra.  Enkelt schema där det står

gå upp

ta på kläder

borsta tänder, med tandkräm.

gå till skolan.  Vid halv åtta.

är det  söndag tisdag eller torsdag

duscha med schampo kl halv nio.

Torsdag städa,

Skulle inte dagarna stå så hade vi haft diskussioner om det, skulle inte det stå att det är med tandkräm eller schampo hade vi haft konflikter om det.  Tro mig vi har provat.

Vår son har börjat gymnasium,  Vi har diskuterat i sommar om han skulle klara av att sköta skolgången själv, det där med att gå upp och göra sig i ordning.

Men så är inte livet hemma hos oss.  Nej, inte en chans! Vi får väcka honom, se till att han går upp, se till att han tar på kläder som vi tagit fram, se till att det blir tandkräm på borsten, se till att han inte går och lägger sig igen, se till att………

Det är inte alltid enkelt.

Jag har jobbat som behandlingsassisten i massvis med år.  Man är aldrig professionell med sina barn.

Men  hade vår son varit tvungen att vara på institution, så hade institutionen till sist kapitulerat och faktiskt böjt sig och gjort som vi.  Då de hade fått inse att vår son han kommer inte att förändras, de måste förändra förutsättningarna så att sonen passar bättre in. De hade insett att han inte hade lärt sig av konsekvenser. De hade insett att han aldrig kommer att förstå det där med att andra kan tänka annorlunda.  De hade blivit mästare på att avleda, hitta andra sätt,  inte ta konflikten, de hade insett att hur dom än gjorde, så hade det handlat om att de behöver byta förhållningssätt, för att hantera vår son, fått titta med helt andra glasögon än de vanliga grå.  Det hade blivit mästare på att hitta motivatonshöjare med kvalitet. Motivationer  som hade varit vinster för vår son, Ibland räcker det med en bulle men ändå en motivation.

Men just den där strukturen som finns, hade varit den bästa miljön för vår son det hade skapat tryggheten, på en nivå där konflikterna inte hade fått plats.

För just det där med struktur, är ett litet magiskt ord, struktur, avledning, välja konflikter,  ligga steget före, se individen där han befinner sig, hitta andra sätt, det är just det som är det magiska där kan vi göra underverk.

I somras när vår son hade kortis, så förstod inte personalen det magiska. Dom insåg inte att det var deras förhållningssätt som skulle förändra. Dom trodde det var sonen.

Dom såg inte att konflikterna som blev, inte var deras förlust utan trodde på fullt allvar att om de förlorade så var det dom som fick den största förlusten.

De glömde helt av att den lilla killen på sexton år som ibland är 10 år just i dom situationerna förlorade allt vad tillit heter. Deras sätt fick honom att tro att han inte dög, passade in och var helt fel.

Sonen blev bortvald av kortis, men det är nog egentligen en vinst i alla fall för sonen.  Tyvärr så finns det nog många barn som blir de stora förlorarna.

 

 

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *