Skattesänkning? Nej friska barn vill jag ha.

Att vara utan vatten är inte enkelt. Vi här hemma tar det som en självklarhet att det ska rinna vatten i våra rör. Det gör det inte hemma hos oss, search just nu för vi fick stänga av det. Det läcker vatten och sånt är aldrig bra.

I samhället läcker det med kostnader, story vår regering urholkar det system som finns och snart är det inget kvar. Ett nytt skatteavdrag lovat och ska genomföras.

Vill vi verkligen ha ett nytt skatteavdrag?

Vill majoriteten av den svenska befolkningen ha ett nytt avdrag?

Jag vill i alla fall inte det!

Jag tycker det räcker nu, nurse tycker att dem kan ta dessa skattekronor till att lägga på de barn som behöver det mest. Vilket gör att de i får i alla fall en liten chans, till att klara av skolan.  Det är mycket snack nu om hur resursskolor får stänga, hur elever inte får hjälp om de inte har diagnosen på pappret. Men även om du har diagnosen på pappret, så får du ändå inte den hjälp du behöver. Ett av mina barn fick diagnos sent, i anslutningen till sommarlovet mellan 8an och 9an. I åttan var det inte många godkända betyg, i nian blev det godkänt men det var inte tack vare skolan för det handlade mera om medicinen. Medicinen hjälpte till så att orken fanns. När diagnosen var på papper, Hjälpte skolan till med att träna upp arbetsminnet genom träning med ”Robomemo”(Cogmed Arbetsminnesträning). Samt lite extra tid.

Därefter va det inte så mycket mera, när det sedan blev dax för gymnasium. Var det som att börja om. Vissa lärare förstod och hjälpte till att hålla i trådarna, se till att saker och ting blev slutförda och utförda. Vissa andra pratade om eget ansvar.

Det egna ansvaret är svårt att ta, om du inte har förmågan att ta det. I gymnasium spelar det egna ansvaret en stor roll. I Höstas, sent på hösten,  fick jag ett telefonsamtal där Mitt gymnasium barn ringde hem. Sa med en röst som sa mig att det är allvar nu:

Mamma du måste ringa doktorn. Röstläget var ett rop på hjälp. Tonen och orden sa mig att agera! Vilket jag gjorde.

Ringde upp barnmedicin i Trollhättan, sa till sjukskötaren samma ord som jag fått till mig. Att det var läge för ett doktorsbesök.

Två dagar efter var vi hos doktorn, fick utlåtande om utmattningssyndrom med känslor om hopplöshet, meningslöshet och en rädsla för att göra det man inte får. En önskan om att somna och inte vakna mera.

Att höra det om sitt barn som mamma, griper tag i allt vad känslor heter, rädslor i massor blommade upp och den där konsekventa lite hårdare mamman i mig, mjuknade till och blev rädd.

Hade jag varit för hård?

Var det mitt fel?

Det är mitt fel, men varför har jag inte sett? YOU NAME IT, vilka tankar och känslor som hittade fram till mig.  Rädslan över att mitt barn inte skulle orka mera, etsade sig fast i mig.  Kramade åt allt som kunde kramas åt.  Jag var livrädd att jag skulle gå in och hitta ungen död.

Att telefonen skulle ringa och någon skulle säga att det var slut. Jag gick till Jobbet med kramper i magen, tankar som gjorde att inget annat blev viktigt. Hela tiden checkade jag av telefonen så jag inte missade samtal. Idag förstår jag inte hur jag orkade.

Doktorn pratade om sjukskrivning, att min 17 åring skulle bli halv sjukskriven. Idag ser jag sjukheten som samhällig sjukdom. Det är friskt av barnen att reagera och bli sjuk. Sjukdomen är inte i barnet, utan i samhället, miljön som barnen befinner sig i, är sjukheten, gör dom sjuka. Orkeslösheten och utmattning vid 17 års ålder, här handlar det om sundhet i barnet. Det är sunt att bli sjuk.

Sjukdomen är miljön, kraven i miljön och har du då som mitt barn lite svårare att få ihop vardagen, orka med få till läxor, krav och allt vad det är. Så är det inte konstigt om ungen blir sjuk.

Skeppet är inte ännu uppe med fulla segel. Nej då, rädslan i mig finns kvar mina ögon checkar av mitt barn varje dag. Finns orken där?  Kommer det att hålla?

Det blev inte sjukskrivning, det blev mindre ämnen och ett år extra där det ska läsas upp. Detta tack vare en klok lärare och en ännu klokare rektor. Skolan har precis börjat, ännu så länge bor det liv i ögonen på mitt älskade barn. Men framåt Höstlovet kommer livet i ögonen mattas av, frustrationen kommer bo här, jag kommer som alltid vid den tiden har rollen som tåtrippare.

För det är så det är.

Jag som förälder till barn med funktionstillgångar och O-till inom Npf, har sedan länge, just praktiserat och lärt in den där underliga tåtrippar stilen. Vissa dagar går det att säga gör dig en smörgås, andra dagar är det nästan så att jag får göra smörgåsen, skära den i små bitar och mata. Vissa dagar ligger barnet och tittar upp i taket, inte en dag kanske en hel vecka.  Då gäller det som förälder att ha tungan rätt i mun och ha känselspröt på utsidan och stötta upp ännu mera.

Ännu en skattesänkning? Nej, jag vill att barn ska få förutsättningar att klara livhanken få möjligheten att hitta tro på sig själva….

Kortis är inte alltid bra verksamhet.

Vår lilla kille har en kortisvistelse var fjärde vecka. Det har vi haft i två år tror jag, ed kanske är det mera men det vill jag vara osagt. En gång i månaden så åker han dit. För ca ett halv år sedan längtade han dit, nurse frågade två veckor innan lägrets helgen va. Det kändes härligt att se att han längtade, discount att han hade hittat kompis och sådant. Dom gjorde massa roliga saker på lägret. Ett stort underbart hus som låg i Uddevalla högt upp på ett berg. Kasen hette platsen, det var ett helt underbart ställe, enligt mig.  Efter ett tag var de tvungna att flytta, varför vet jag inte. Men de flyttade till Frändefors till ett hus långt i på en grusväg. Tror inte alls det är en dålig plats, men själva byggnaden ser mera ut som en industrilokal eller liknande. Platsen är säkerligen bra, långt ut på landet och närhet till bondgård och sådant. I somras hände något, som jag inte har en aning om. Kontaktpersonalen som var till för vår kille blev sjuk. Hon var även den som skötte om själva planeringen, in för helgerna som vår lilla kille var där. När jag frågade verksamhetsledaren vad som hänt någon gång i höstas, fick jag veta att Kvinnan som var vår kontakt blivit sjuk. Något i huset, sa man till oss då.  Samtidigt som kvinnan blev sjuk. Började verksamhetsledarens man arbeta på kortis.

Något hände i sambandet, för vår lilla kille såg inte längre framemot helgerna. Inte som innan i alla fall.  Nu åkte han dit för att det var den helgen, men mera än så var det inte. I slutet av förra året blev det en konflikt på stället, där personalen kände sig hotad av vår grabb. Då hade de blivit bråk för att det kommit en nykomling till stället. De övriga gruppen hade haft svårt med att den nya killen kom dit. Personalen hade inte kunnat förebygga mobbningen av killen, som kommit dit och tydligen hade vår kille varit värst. Då hade det blivit bråk, personalen hade känt av en hotfullhet i situationen.  Våran kille är 178 lång väger 55 kg.

När de kom hem efter helgen, så var det diskussioner. Jag blev rädd att kortis hade tröttnat, att han skulle förlora sin plats. När vi pratade med vår kille, så hade han svårt för att förklara situationen. Det som kom fram var att han trodde att personalen som sagt till honom att han förstod att killarna tyckte situationen var jobbig. I vår killes huvud skrev situationen om, i och med att han liksom fått uppfattningen att personalen förstod.

Någon i personalen hade sagt till honom:

Jag förstår att ni blir trötta och tycker det är jobbigt. Men han hade liksom glömt av att berätta det viktiga i det hela. Han hade glömt av den lilla biten som borde kommit efter jag förstår. “ Vilket borde vara att jag förstår att ni tycker situationen är jobbig MEN SÅ SOM NI BETER ER FÅR MAN INTE GÖRA!!!!’”

Han hade glömt av att vår lilla kille har Asperger, inte tänker på samma sätt som han själv utan har egna tankar. Att det i vår killes tankar blev det: ja personalen förstår och ser att det är jobbigt. Vår lilla kille är konkret tänker lite annorlunda och det krävs TYDLIGHET tydligheter där du hela tiden säger det som gäller.

Inte säger halva meningar och tror att han förstår. För det gör inte han. Situationen slutade med att personalen blev så skärrad, att han var tvungen att bli avlöst. Man såg inte den lilla killen som i situationen låg på golvet och grät. För att han inte viste hur han skulle reda ut situationen. Vilket jag i efterhand var tvungen att berätta för dem, inte ens då förstod dem vår lilla killes utsatthet.

Okey situationen löstes genom att verksamhetsledaren kom hem hit och vi alla pratade igenom situationen. Efter det så skulle vår kille igen till stället, den 22december. Jag jobbade den helgen så jag var på jobbet, när min make ringde mig. Redan vid första orden hörde jag att något var fel, när maken ringde.  De hade ringt från kortis, för vår son hade skapat konflikt denna gång handlade det om en mobil telefon. Efter denna gång så har sonen varit på kortis två gånger, varje gång har vi haft ont i magen för vad som kan hända. Denna helg var det dax igen, klockan tre igår kom dom och hämtade honom. Klockan fyra ringde vår son, han hade glömt sin spelkonsol så maken åkte dit och lämnade den. Klockan sex i går kväll ringde personalen på kortis, och berättade att Vår lilla kille vill inte vara där. Han ville åka hem.  Det var min make som pratade med dem och lovade att återkomma när han pratat med mig.

Jag blev ganska så råttarg, ringde upp personalen på stället, förklarade för dom att det liksom är deras problem. Att deras jobb går ut på att se till, att våran kille trivs och vill vara där. Det ligger i deras jobb att möta vår son, göra så han trivs där. Vi ska inte behöva gå här hemma och vara oroliga, de helger han är där.  Det skulle kunna vara så att vi har bestämt annat, inte varit hemma. Vilket var tur, att så inte var fallet för självklart får han åka hem. Men vi sa att det får bli deras uppgift att köra hem honom. Jag är vidrigt trött på detta kortis hem, Tycker dom är helt O-kompetenta. Tänker att de inte har en aning om vad deras arbete går ut på.

Dessutom gjorde jag lite efterforskningar igår och inser att även detta bolag, ser till vinsten i stället för till människan. De har tjänat miljoner på att starta upp kortisverksamhet mm för människor med funktionsnedsättningar. Där till har dom sparkrav, denna helg hade de dragit in all aktivitet som de annars har haft. Inget annat än badhus hade det att erbjuda denna helg,  det gör dom endast för att underlätta för sig själva.  Då just barn som vår son har lite svårighet med just hygien och sånt. Det blir ju utan problem om de åker till badhus, för då måste de ju Duscha innan och efter.

Nej jag ska se till att vi hittar ett annat alternativ. För det är mycket som inte stämmer.

Personal som blir sjuk av något i huset. Hur kan de då ha kvar huset?

Låta våra barn bo där på helger?

Tror mera det handlar om att verksamhetsledaren och hennes man gjorde något, så att personalen inte längre trivdes. Dom ville byta ut henne så att verksamhetsledarens man i stället, skulle bli chef på stället. Dom klarar inte ens av att förhindra mobbning.

Det tycker jag är uruselt med tanke på att de ska vara proffsen, jobba med barn som har funktionsnedsättningar som av den orsaken  ibland råkar ut för mobbning.

Dom ser mobiler som en A sak.

Dom lyckades inte ens i tre timmar, se till att våran son ville tillbringa sin kortis helg där.

Han som har tyckt det varit jätte kul, innan de bytte ut personalen.

Jag vill att det granskas mera, just sådana här saker. Kommuner betalar massvis med pengar till privata bolag, som driver sådana här verksamheter.  Våra skattepengar, går till privata fickor. Då du är ett privat företag borde det ligga i deras intresse att ha kvar sina kunder.

Det borde vara mera viktigt för dem att se till att vi trivs med dem. Men så är inte fallet i det här bolaget, frågan är om det är flera som inte är nöjda med Stöd och resurs service än vi?

 

Svenny Kopp

Jag fick nys om något spännande, view for sale Svenny Kopp har en föreläsning om Flickor och ADHD. I andra filmen i början tar hon upp utdrag från min bok. Jag blev alldeles tår ögd och full med känslor av hennes ord. Så full av känslor Just nu vill jag bara visa på länken för hur konstigt det än låter så försvann orden. Orden som jag brukar ha närhet till och just nu i stunden försvunnit av lycka och kärlek. Tänk att hon tycker det finns viktigheter i min bok.

Filmen hittar du här.

NPF dagarna på Järntorger 121101

Har just kommit hem efter två spännande dagar i GBG. En stor konferens om NPF. Min gulliga vän från Stockholm Jenny Ström bodde på samma hotell.

Jag tycker det är grymt kul att träffa henne, here även om det kan bli intensivt. Vi har ju ADHD båda två även om hon ofta vill poängtera att jag minsann har lite mera av de kryddorna, cialis än henne. Men helt överens om det är vi nog inte, fast egentligen spelar det ingen roll.

Tror inte det kan mätas så för jag tror det handlar om situationen, i vilken situation jag eller hon är så dyker det där små lite egensinniga egenskaperna fram. Under dessa dagar har vi i alla fall hunnit med att umgås på vårt lilla egna sätt. Till exempel i tisdags när jag och dottern anlände i GBG på hotellet så hade vi redan innan bestämt att vi skulle shoppa. Där sa Jenny helt nej hon orkade inte. Det är en bra egenskap som Jenny har. Det gör att jag helt ärligt vet att hon inte gör saker som hon inte vill, det ger mig möjlighet att vara lika rak och ärlig. Fast det är klart det är jag ju ändå.

Nu hade jag och dottern bestämt att Bäckebol var platsen vi skulle shoppa på. Men ack vad jag bedrog mig. För det fanns inget Lindex där och just Lindex är min affär. Jag handlar allt på Lindex. Det kan ha att göra med min kryddighet, för jag gillar det som är som vanlig, så som det alltid är. Men mera tänker jag att det handlar om att jag  tycker kläderna har bra passform och jag gillar deras kläder. OBS! Nu har inte detta nått reklam dravel men av vana så är det Lindex som är min affär. Så den shoppingstund som jag och min dotter hade tänkt att ha uteblev.

Innan vi åkte i väg på den där shopping turen, så hade vi bestämt med Jenny att vi skulle äta mat på nått ställe i närheten. Jag skulle ringa henne en kvart innan vi kom till hotellet vilket jag självklart glömde. Så jag ringde henne när vi var utanför hotellet vilket hon självklart tyckte var kul och så mycket mig.  Det är otroligt härligt tycker jag, när jag får möjligheten att spegla mig i en annan som liksom helt ärligt inte tycker det är konstigt eller blir irriterad när det blir som det blir.

Efter middagen hade vi tjejkväll på NPF vis precis så som våra ungdomar gör när dom lanar. Vi satt i Jennys rum i sängen alla tre med var sin dator, plus att Jenny hade några extra datorer. Det är tjejkväll på hög nivå 🙂 Dessutom hade vi innan shoppat lite ostar och päron. Som jag nästan fick mörda innan vi åt, för vi hade bara en vanlig matkniv och päronet var Dödens hårt att skiva. Kvällen blev till sov dax och vi sa godnatt med en överenskommelse om att jag plingar henne när jag vaknar.  Eftersom jag har morgondamp och stutsar upp ur sängen så var inte det så svårt för mig.

En snabb hotellfrukost sen iväg genom Tingstadstunneln till Järntorget där vi tillbringade dagen tillsammans med alla andra som var där. Just dessa dagar, ger mig så mycket. Jag tycker det är urkul att vara där och jag får så mycket energi när jag är där. Träffar så många trevliga människor, dessutom är ju det lite andra kryddiga människor som är där som jag tycker väldigt mycket om.

Innan jag åkte idag köpte jag boken More Attention Less Deficit Success Strategies For Adolts With ADHD. Ari Tuckman, PsyD MBA är författaren och en kille som jag en gång  lyssnade till en kall och blåsig höst dag i Slottskogen. Killen e helt grym och har världens snällaste ögon. Dessutom har vi lite lika tänk.  Så jag gjorde det, igen jag köpte en bok som var på engelska helt frivilligt.  Men hade försäkrat mig om att den antagligen inte kommer att bli översatt till svenska. Just nu minns jag hur jag för några år sedan. Satt och läste en ganska så stor bok, med väldigt mycket engelsk text om personlighetsteorier. En bok som jag plöjde igenom med blod svett och tårar. Grymt svårt var det men jag hittade till Carl Rogers och hans teori, som jag tyckte väldigt mycket om och gör. Det var även dr jag hittade till Kelly tror jag han hette han som åkte runt i en husvagn och hjälpte barn som hade det lite svårt med det där att sitta still.  Det roliga var att han var mera intresserad av den som gav omdömen om busfröna vad som gjorde att de hade dessa omdömen.  Även om det var grymt svårt, så är jag Jätte glad att jag tog mig igenom det och fick lära mig så mycket om just teorierna.

Det är ett av mina stora intressen.  Så fast jag har historian i minnet så et jag redan nu att Ari Tuckmans bok kommer jag att läsa och det med stort intresse för han hade så många kloka tankar. Det var Marie Enback som sålde den boken.

Hon är aven en kvinna som gjort stort intryck på mig, en kvinna som jag tycker väldigt mycket om.  Första gången jag träffade henne var i Uddevalla på Attention då hon fick till en magisk stund där vi var många som hittade till styrkor och tillgångar i ADHD.  Hon är en ur gullig tjej. Hon är även med i trion Guldmedaljörerna där även Madelein Larsson Wollnik och Frank Andersson är deltagare.

Självklart så fick jag även chans att ladda energi av både Compassen medlemmar. Men även personal från Ågrenska och personalen från familjestödenheten. Tror till och med att jag fick visa Johanna en till gång i Samsung mobilen 🙂 Nepp nu får det vara bra för idag, för nu tar energin slut känner jag. Nu känns det som jag skrivit av mig alla gladheter som flyttat in i mig, gladheter och tacksamheter som ger mig energi och ett sammanhang. Dessutom gick hemresan bra, inga Älgar sprang ut på vägen och vi kom hem med skinnet i behåll. Vissa dagar är mera skimrande än andra. Igår och idag är just sådana där skimmerhetsdagar som gör mig både glad och tacksam.

Tack även till alla som kom fram och gav mig sina tankar och trevliga möten.

Tack till alla er som visade intresse för min bok, Jag föredrar att kalla mig impulsiv. 🙂

Ojdå höll på att glömma 10 kronan som går till Ge bort ett barn rum.

10 kronor kommer jag att skänka till ge bort ett barn rum, i alla fall året ut.  10 kronor Per bok som jag säljer. 10 kronor per såld bok går till Projektet: Ge Bort ett Barn rum. Jag tycker tanken är fin, som Lotta Abrahamsson och de andra ordnat. De åker runt i vårt avlånga land samlar in saker, åker sedan till en utvald familj där de renoverar och fixar barns rum. Barnen får en egen liten oas att landa i, att samla energi i. Projektet är helt ideellt och jag gillar tanken. Som en litet minne av renoveringen hänger sedan en tavla som påminner om viktigheten om barns viktigaste kunskap:

Du är bra precis som du är, Bilden är tecknad av Majsan

IFR Malix Impulsiva Framtids Resurser.

Carina Ikonen Nilsson

Balans är en konstform för mig som är mindre lätt.

Hade tänkt mig en ljusblå dag idag, tadalafil tanken blev ljusblå i alla fall ute. Själv vaknade jag sent, ailment efter nio var det.

Nu så här med en kropp utan Concerta, har sömnen blivit bättre. Men bara sömnen, inte hela proceduren. Insomnandet är det si och så med, men när jag verkligen har somnat så sover jag på riktigt. Den ny gamla vanliga Dampmorgon Carina, har hittat hem i mig igen. För mig känns det jobbigt, att ha den där gamla vågkänslan i kroppen.

Det är inte alls härligt att vakna på morgonen när kroppen är vaken, men huvudet på ett förunderligt sätt sover. Kroppen är vaken och måste göra saker, måste röra sig, men huvudet och mitt sinne för perception, hänger inte med. Trösklarna som egentligen inte finns har blivit högre, väggarna står där de inte stod förut. Eller i alla fall är min kropp är inte längre orienterad i mina rum.

Varje gång jag idag går ner för trappan, får jag alltid tänka efter eller i alla fall ta det mera försiktigt. Innan jag åt Concerta,  var det ganska vanligt att jag hade för mycket i händerna, råkade ramla ner för trappan.  När jag bodde på övervåningen i min mammas och pappas hus, fanns det ganska många gånger som jag skulle smyga mig ut ner för trappan med en kopp kaffe i handen.

På något konstigt sätt tog jag ofta fel steg, kaffet hamnade på väggarna. Jag i någon konstig ställning liggandes i trappan, med en lätt chock över hur jag kunde ramla så, jag som tänkte mig för.  Väggen i trappan hade många spår av kaffe spill.  Det blev ju bättre de gånger jag inte behövde smyga mig upp för att röka, för då hann jag vakna lite mera, innan jag skulle ta mig ner för trappan.

Idag är det samma känsla i kroppen som då.

Självklart är det så. Men när jag åt Concerta visste jag inte att detta med att springa in i dörrar, ramla i trappor, slå i fötterna i stolpar, trottoarer mm att det hade varit ett problem innan, som försvann med Concerta.

Visst, viste jag att jag ibland var klumpig, kunde ramla, men jag har inte insett att det var en del i min ADHD. Idag ser jag det, för idag är jag inte helt säker i mina kroppsrörelser. Idag, nu utan medicin, har den där osäkerheten flyttat in i kroppen igen. Var har jag mina armar och ben. Den där känslan som man har i barn åren, när kroppen växer mera än vad man hinner med. Det som blir tragiskt är, att jag inte växer på det sättet längre, jag är 47 år gammal och borde veta var armar och ben är. Jag borde även lärt mig att gå i trappor, utan, att innan jag börjar gå tänka på att nu tar du det försiktigt.

En gång i början när jag träffat min make, då när man liksom var ny kär, ville att han bara skulle se mina bästa sidor. Då hade jag hittat på att vi skulle ge oss ut på tur. Jag hade gjort förundersökningar om en vandringsled, som hade ett slutmål som var en soldatstuga. Vi hade packat ner picknick och tagit på massvis med varma kläder. Gav oss ut i skogen, för att gå färden som var någon halvmil.

En sträcka var det sumpmark och det var utlagt två brädor som vi skulle gå på. Där gick vi, jag, min make och våra fyra barn. Jag gick först.

Helt plötsligt helt utan föraning, så ramlade jag knall fall. Där log jag på rygg och inte fattat vad som hänt. Barnen och maken blev helt chockade, maken trodde jag fått en hjärtattack eller något. Det enda som hänt var att jag tappade balansen, på de där två plankorna.  Det är lite som Uggla sjunger, inte tugga tuggummi och gå på en gång.

Jag har inte varit medveten om det förut. Det är en medvetenhet idag som just flyttat in. Den motoriska klumpigheten försvann, eller blev inte så närvarande i mig då jag åt Concerta.

Idag utan medicin, är den motoriska klumpigheten tillbaka i sin fulla styrka igen. Det är inte konstigt att jag när jag var liten verkligen hatade Gympa.

Idag känner jag ännu mera för alla dessa barn som har plågotimman Gymnastik. Som de gör allt för att slippa.

Det är en sak som måste göras annorlunda i skolan.

När min äldsta son gick i skolan så kapitulerade hans magister i femman sexan, gjorde sådant som min son gillade för att han skulle vara med. Dom spelade innebandy på  gympatimmarna, sonen var målvakt.  Det var en bra lösning för sonen. Han började tycka om gympan. Han fick göra något han kunde. Han fick även förmånen att för en gång skull ha nytta av sin Damp, för som målvakt var det liksom bra, om han höll koll på vad alla andra gjorde. Sen säger jag inte att det var en bra lösning, för alla.  Jag kan ju förstå att gymnastiken ska innehålla mera än bandy. Men för min son var det bra.

När sonen gick i sjuan till nian, så valde vi bort gympan i skolan. Varje fredag åkte vi istället till Habiliteringen som hjälpte oss till gymnastik i en 37 gradig bassäng. Under tre år hade sonen vattengympa. Tyvärr fick han inte betyg i gympan. Men det betyget fick han i sitt egenvärde. Han slapp alla vidriga gympa timmar, där han alltid upplevde sig som misslyckad. Detta gjorde att han kunde få behålla lite av den självkänsla som annars hade försvunnit under gympatimmens alla misslyckanden. Jag kan till och med se att just högstadiet var en bra period för min son, vissa lärare där hade en förmåga att se min son i sin godhet, och hans styrkor. Under de tre år som han gick i högstadiet. Började han tro på sig själv och sin förmåga på ett helt annat sätt en innan. Han fick tillfälle att vara i sina styrkor, fick en chans till att utveckla sin självkänsla, se att han har ett eget värde att han duger som han är.

Här ser jag att vi måste göra något för barnen som inte gillar gymnastik. För vissa barn är bara gympa timman en tortyr timma som återkommer vecka ut och vecka in år för år i mera än nio års tid. Så får vi inte göra med barn. Det är Misshandel av barn som inte kan!

Lev idag just nu!

Balans är viktigt i alla sammanhang, hos mig är balans en konstform på många områden.

BOK-0011-e1326972514227-191x300

Mera om gymnastik går att läsa om i min bok.