Balans är en konstform för mig som är mindre lätt.

Hade tänkt mig en ljusblå dag idag, tadalafil tanken blev ljusblå i alla fall ute. Själv vaknade jag sent, ailment efter nio var det.

Nu så här med en kropp utan Concerta, har sömnen blivit bättre. Men bara sömnen, inte hela proceduren. Insomnandet är det si och så med, men när jag verkligen har somnat så sover jag på riktigt. Den ny gamla vanliga Dampmorgon Carina, har hittat hem i mig igen. För mig känns det jobbigt, att ha den där gamla vågkänslan i kroppen.

Det är inte alls härligt att vakna på morgonen när kroppen är vaken, men huvudet på ett förunderligt sätt sover. Kroppen är vaken och måste göra saker, måste röra sig, men huvudet och mitt sinne för perception, hänger inte med. Trösklarna som egentligen inte finns har blivit högre, väggarna står där de inte stod förut. Eller i alla fall är min kropp är inte längre orienterad i mina rum.

Varje gång jag idag går ner för trappan, får jag alltid tänka efter eller i alla fall ta det mera försiktigt. Innan jag åt Concerta,  var det ganska vanligt att jag hade för mycket i händerna, råkade ramla ner för trappan.  När jag bodde på övervåningen i min mammas och pappas hus, fanns det ganska många gånger som jag skulle smyga mig ut ner för trappan med en kopp kaffe i handen.

På något konstigt sätt tog jag ofta fel steg, kaffet hamnade på väggarna. Jag i någon konstig ställning liggandes i trappan, med en lätt chock över hur jag kunde ramla så, jag som tänkte mig för.  Väggen i trappan hade många spår av kaffe spill.  Det blev ju bättre de gånger jag inte behövde smyga mig upp för att röka, för då hann jag vakna lite mera, innan jag skulle ta mig ner för trappan.

Idag är det samma känsla i kroppen som då.

Självklart är det så. Men när jag åt Concerta visste jag inte att detta med att springa in i dörrar, ramla i trappor, slå i fötterna i stolpar, trottoarer mm att det hade varit ett problem innan, som försvann med Concerta.

Visst, viste jag att jag ibland var klumpig, kunde ramla, men jag har inte insett att det var en del i min ADHD. Idag ser jag det, för idag är jag inte helt säker i mina kroppsrörelser. Idag, nu utan medicin, har den där osäkerheten flyttat in i kroppen igen. Var har jag mina armar och ben. Den där känslan som man har i barn åren, när kroppen växer mera än vad man hinner med. Det som blir tragiskt är, att jag inte växer på det sättet längre, jag är 47 år gammal och borde veta var armar och ben är. Jag borde även lärt mig att gå i trappor, utan, att innan jag börjar gå tänka på att nu tar du det försiktigt.

En gång i början när jag träffat min make, då när man liksom var ny kär, ville att han bara skulle se mina bästa sidor. Då hade jag hittat på att vi skulle ge oss ut på tur. Jag hade gjort förundersökningar om en vandringsled, som hade ett slutmål som var en soldatstuga. Vi hade packat ner picknick och tagit på massvis med varma kläder. Gav oss ut i skogen, för att gå färden som var någon halvmil.

En sträcka var det sumpmark och det var utlagt två brädor som vi skulle gå på. Där gick vi, jag, min make och våra fyra barn. Jag gick först.

Helt plötsligt helt utan föraning, så ramlade jag knall fall. Där log jag på rygg och inte fattat vad som hänt. Barnen och maken blev helt chockade, maken trodde jag fått en hjärtattack eller något. Det enda som hänt var att jag tappade balansen, på de där två plankorna.  Det är lite som Uggla sjunger, inte tugga tuggummi och gå på en gång.

Jag har inte varit medveten om det förut. Det är en medvetenhet idag som just flyttat in. Den motoriska klumpigheten försvann, eller blev inte så närvarande i mig då jag åt Concerta.

Idag utan medicin, är den motoriska klumpigheten tillbaka i sin fulla styrka igen. Det är inte konstigt att jag när jag var liten verkligen hatade Gympa.

Idag känner jag ännu mera för alla dessa barn som har plågotimman Gymnastik. Som de gör allt för att slippa.

Det är en sak som måste göras annorlunda i skolan.

När min äldsta son gick i skolan så kapitulerade hans magister i femman sexan, gjorde sådant som min son gillade för att han skulle vara med. Dom spelade innebandy på  gympatimmarna, sonen var målvakt.  Det var en bra lösning för sonen. Han började tycka om gympan. Han fick göra något han kunde. Han fick även förmånen att för en gång skull ha nytta av sin Damp, för som målvakt var det liksom bra, om han höll koll på vad alla andra gjorde. Sen säger jag inte att det var en bra lösning, för alla.  Jag kan ju förstå att gymnastiken ska innehålla mera än bandy. Men för min son var det bra.

När sonen gick i sjuan till nian, så valde vi bort gympan i skolan. Varje fredag åkte vi istället till Habiliteringen som hjälpte oss till gymnastik i en 37 gradig bassäng. Under tre år hade sonen vattengympa. Tyvärr fick han inte betyg i gympan. Men det betyget fick han i sitt egenvärde. Han slapp alla vidriga gympa timmar, där han alltid upplevde sig som misslyckad. Detta gjorde att han kunde få behålla lite av den självkänsla som annars hade försvunnit under gympatimmens alla misslyckanden. Jag kan till och med se att just högstadiet var en bra period för min son, vissa lärare där hade en förmåga att se min son i sin godhet, och hans styrkor. Under de tre år som han gick i högstadiet. Började han tro på sig själv och sin förmåga på ett helt annat sätt en innan. Han fick tillfälle att vara i sina styrkor, fick en chans till att utveckla sin självkänsla, se att han har ett eget värde att han duger som han är.

Här ser jag att vi måste göra något för barnen som inte gillar gymnastik. För vissa barn är bara gympa timman en tortyr timma som återkommer vecka ut och vecka in år för år i mera än nio års tid. Så får vi inte göra med barn. Det är Misshandel av barn som inte kan!

Lev idag just nu!

Balans är viktigt i alla sammanhang, hos mig är balans en konstform på många områden.

BOK-0011-e1326972514227-191x300

Mera om gymnastik går att läsa om i min bok.

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *