Likheter.

 I går pratade jag med en kvinna, hospital  hon är under utredning.  Vi pratade om  egenskaper och till och o-tillgångar som bor inom  människor.  Vi pratade om att urmänniskan inte finns utan att vi alla människor är bra på olika saker.  Men under samtalet slogs jag av  våra likheter i våra olika liv.   Man säger att det kan vara olika för alla det där med ADHD.  Så är det, story   vi har våra olikheter men på något sätt har vi ändå vandrat på lite liknade stigar.  Vi har när livet kommit ifatt oss på något sätt  nått till den där stigen som tar slut. Man börjar tröttna på sina egna race, och börjar leta efter nya outforskade stigar där vi på något sätt tävlar mera på lika villkor.  Där priset som hägrar är ett pris som alla tävlande vinner när de börjar våga ta de steg som ska tas.  Här handlar det om att be om hjälp med det som är en svårighet,  Här handlar det inte om att hjälpen är ett nederlag utan tvärt om. 
Hjälpen som ges och fås är något som alla vinner på jag som får hjälpen och den som ger hjälpen vi blir båda vinnare.  Det stora priset i tävlingen är att få ett bra liv, att få ett liv där jag mera är i mina tillgångar än i o-till.  Här är det viktigt att vi var och en av oss frågar oss vad är ett bra liv för mig? Kanske kommer inte svaren på en gång utan ju mera vi går på stigen ju flera möjligheter och AHA upplevelser blir till att kunna fånga just det där att få ett bra liv.  Jag började vandra på min bra stig  i början av att jag fyllt 40 år, ju längre in på min stig som jag vandrade började jag flyta på brahetskänslor av att jag duger. Jag är nog bra trotts allt blev det i början. Idag är det mera men det är klart att jag är bra.
Det handlar om självkänsla och självrespekt, Det handlar mycket om att sluta upp att simma mot strömmen och inse att livet inte är min ovän utan än vän som går bredvid, om jag tillåter mig vara så där bra som jag är.  Om jag sedan missar lite tandläkartider eller springer runt i o-takter så duger det ändå.  När jag sprungit i mina o-takter så är det ju ändå takter i mig.  Takter som måste få bo och vara i mig.
Nu har jag svävat ut igen. Det är ju sådan som jag är inom mig.   Jag ville egentligen bara igen skriva om just den där känslan som blir till,  när man pratar med någon som har lite liknande till och o-tillgångar som jag själv har. Hur det liksom blir någon form av gemenskap, där det bor så mycket förståelse och samklang.  Just det berättar för mig om vikten av  olika möte olika former av grupper skulle vara en stor vinst för människor med mina tillgångar.  Jag åker ju  ändå ner till GBG för att delta i sådana grupper.  Jag skulle vilja ha det närmare till och med här i kommunen, känner att det hade varit en jätte vinst.
Ha en fin dag, lev just nu och njut av guldkornen som blir till i vardagen. 
Det är när vi ser dom känner dom som de blir stora guldklimpar.

 

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *