Att förlora hoppet

artikeln är  några dagar gammal, sovaldi men bara fyra dagar.  När jag läste den så kom jag att tänka på hur det var när jag gick i skolan.  Hur vi var några stycken som inte passade in.

Sedan hittade åren då min son gick i låg och mellanstadiet fram, alla de där gånger som jag fick ta hand om en pojke som grät. Alla de gånger när jag som mamma ringde till skolan i ren frustration.  Alla de gånger när jag försökte få lärarna att förstå. Särskilt minns jag den gången jag gick till skolan och visade upp ett stort rött märke med rivsår i som min son hade på ryggen.

Det var den gången då jag tappade bort allt hopp,  all tro på att läraren skulle klara av att hantera situationen och hjälpa min son.  Då när allt hopp liksom försvann, av lärarens klumpiga kommentarer.  Då när läraren förklarade att han minsann hade tagit tag i konflikten. Han hade sagt till min son och försökt få honom att fatta, att han inte skulle vara där som de där pojkarna var. Det var då av dom orden mitt hopp och min tro på att läraren var en vuxen ansvarstagande vuxen försvann.

Han ville och hade alltså ambitionen att lära min son att hålla sig undan, genom att bli osynlig och vara rädd för de dumma pojkarna. Istället för att lära de dumma pojkarna att vara rädd om min son.

Av en sådan situation vad lär sig barnen då?  Vad lärde man min son?

Så som jag ser det så lärde man min son att vara rädd, acceptera att det är okej att vissa människor har faktiskt rätten att slå dig om du är där, där de slående människorna är.  Man ifrån tog honom rätten, att inte bli slagen.

Mobbning finns, och jag beundrar Clas  Jenninger i hans arbete mot mobbning. Han gör ett fantastiskt jobb, han fortsätter kampen att det är varje unges rätt att känna trygghet i skolan.

 

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *