Vem är du?

visst kan det kännas skrämmande med den  frågan? Vem är du? Just den frågan fick jag en gång när jag träffade en  psykolog som jag skulle ha ett samarbete med under ett års tid. Egenterapi kallades det på den tiden.  Mitt svar va att jag jobbade som behandlingsassistent.  Då frågade hon igen vem är du?  Jo, troche jag är Carina och jag jobbar som behandlingsassisten och har två barn.

Det blev tyst i rummet och för mig va det en obehaglig tystnad. Där det kändes som om jag var tvungen att prata mera, shop om vad jag var för en men, pharmacy då hade jag inga saker  att säga.  Det var psykologen som bröt tystnaden  med ord som gjorde intryck på mig.

Jo av ditt svar har jag nu räknat ut att du jobbar som behandlingsassistent, du har två barn. Är det så du  vill beskriva dig själv?  Är det inte en beskrivning av att du arbetar, och är mamma till två barn.  Känner man dig när man vet det här. Skulle du och jag kunna vara vänner av bara den här informationen.   För mig var situationen obehaglig, och ganska så krypande.

Här jobbade jag med att hjälpa barn och ungdomar att hitta sin plats i livet, sin identitet. Så var det obehagligt när psykologen frågade mej vem är du?   Ett år gick jag hos denna kvinna och pratade,  i början var jag rädd för att säga fel saker,  ge svar som skulle vara fel.  Efter någon månad hos henne, så frågade hon om jag var rädd för att göra fel.  Om jag var rädd för att  jag skulle vara fel.   Under terapi timmarna som blev många  kom ständigt frågan upp.  Vem är du?  Jag kunde fylla på med svar som inte handlade om vad jag jobbade med eller hur många gånger jag blivit mamma. Utan det blev en mera färgrik bild.  Vem  som var jag.

Bilden som från början var  att jag var behandlingsassistent, hade två barn och var duktigt på att hålla ordning i mitt hem. Visade sig vara saker som höll mig fast i en mall av att duga om jag bara gjorde och följde andras karta.

Idag ställer jag mig själv den frågan, men,  när jag ställer den hör jag kvinnans röst. Vem är jag, idag har bilden av mig blivit mera nyanserad.  Fått fler färger och  vissa staket som jag satte upp för att duga för mig själv, har  fallit ner vittrat sönder.  Vem är jag?  Idag  har jag inte längre ett arbete som behandlingsassistent. Idag behöver jag inte  maskera, gömma mig bakom en fasad av arbete hur många barn jag och om jag lyckats med livet.

För idag har jag lyckats i mig själv.  Vissa mönster har jag lyckats hitta.  Väven i min väv börjar bli synlig, få mönster och är ganska så tålig.  Vissa  sidor av väven  börjar bli lite slitet, det är sidor hos mig själv som jag tränat på  som är utanför min förmåga.  Ibland klipper jag till och med bort dessa stunder, för att ha mera mönster rikt i väven.  Vem är du?

Jag  tror det är en viktig fråga att ställa sig ibland, den gör att jag hamnar här och nu. Gör bilden mera tydlig,  den ger mig en möjlighet att inte ramla ner i gropen där jag inte är sann emot mig själv.

Vem är jag då?  Jag jag har lev ganska så många år,   det har varit många år av att inte få plats på kartan bland den stora allmänheten.  Jag har en lite mindre bit som jag vaktar som ett lejon.  Mitt hem är min borg,  min borg är det som är jag där försöker jag vårda och ta hand om det som är jag.  Försöker vara  de bästa i mig ganska så ofta även om det ibland visar sig att även  min sol har fläckar.

Det där med självkänsla är viktigt för mig. För jag vet hur jobbigt och ont det gör när den saknas.  Det är inte så att jag måste vara älskad av alla andra. Det kommer jag inte att bli.  Det viktiga är att jag står ut med mig själv.  Att jag är min bästa vän, för med mig kommer jag leva hela livet med.  Kommer inte vara utan mig själv en enda sekund.  Förr ville jag vara utan mig alltid,  vara precis så som alla andra.  Idag är jag glad och tacksam över att jag inte förlorade mig själv på vägen.  Att jag blev som alla andra, utan  att jag hittade till det som är jag på gott och ont.  Just det önskar jag  att alla unga pojkar och flickor fick en chans till redan från början, att  de steg ut i livet utan masker, fasader och uppfattningar om sig själva att inte duga.

Tror en väg till detta är att ställa frågan. Vem är du, när svaren sedan kommer så är ju inte det  något som ska värderas.  Det går liksom inte att värdera när vi är sanna i oss själva.

Lev idag just nu, igår är ett blad som vi just vänt, morgondagen är ett nytt blad i vår livsbok.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
Twitter
%d bloggare gillar detta: