Att den unge är 20 på pappret säger inget om ansvarsförmågan.

att vara mamma till barn med Npf är en konstform, nurse I min villfarelse trodde jag det jobbigaste var när barnen gick i skolan. Det var ju då alla krigen blev till, discount i alla situationer som handlade om samarbete.   Det var  då allt fallerade, när jag och barnet försökte förklara för skolan:

Att nej det är liksom inte bara till att göra, det tar mera kraft av ett barn att göra tråkiga saker när man har Npf diagnoser.  Det måste till en stor portion Motivation, om man vill att det ska funka.

-Nej, det är ditt jobb som lärare som ska locka fram motivationen.

-Nej fast han kunde igår och i förrgår så kan han inte idag.  För så där ligger det till se du, Det handlar om dagsform, status på det han ska göra om det är det som är intressant just nu.

– Ja men du det var ju förra månaden han var intresserad av kriget och kungar. Nu är det mera intressant med alla gator i gooogle maps.

Jo, jag ska villigt erkänna att jag själv inte varit i Usa men faktisk så  har jag varit på varje gata i Louisiana, New Orleans. Kan varenda tvätt maskin som Amerikanerna har ute i sina trädgårdar.  Den kunskapen har jag fått till mig av Google maps, då jag ett tag snöade in på USA och hittade till Google maps.

Oj känner att detta inlägget kommer bli långt.  Det blir så här långt efter som jag och en annan mamma igår pratade damp, diagnoser och oron som blir till när barnen blir vuxna. Då samhället säger till oss att nej men din son är vuxen nu. Du kan inte bestämma detta. Han får bestämma det själv.  Det är just i det där han får bestämma det själv som vår oro ligger.  Även i ordet vuxen.

Ofta handlar det om att vi vill att våra barn ska gå andra stigar en de vi redan trampat upp och  skapat fått erfarenheter av.  Vi vill att våra barn ska trampa upp nya stigar och slippa gå i den sörjan som vi själva trampat i.  Vi vill ju att deras väg ska bli rakare, enklare och ge de en bra start i livet…..

Nej, vill inte han så kan vi inte tvinga honom.  Nej, jag gillar inte tvång det gör jag inte. Men att få lite hjälp på vägen. Att få lite stöd i att hålla ordning på vilka samtal som måste ringas, vilka räkningar som måste betalas, vilka kläder som är rena och att när man lagt in tvätten i maskinen, är det bra att ta ut den och hänga upp den samma dag, är bra.  Att  äta något annat än bara nudlar under en månads tid är bra. Att köpa mat för pengarna är bättre än att köpa tid på WOW en en bra handling.  Att gå till skolan, jobbet  istället för att level up den gubbe är riktigt bra.  Till och med så att det är nödvändigt.

Det är sådana saker som vi ibland får berätta för våra barn. Ibland blir det till och med krig i sådana situationer.

Jag har alltid försökt mig på att prata med människor om vad det är som ställer till det för oss i våra familjer. Att det är viktigt att lyssna på det föräldrarna berättar. När de pratar om myndigheter, skola, socialatjänst,  ja  You name it.  Ofta så får jag en känsla i situationen att de tycker jag är en hysterisk omhuldande mamma.  Men se ni, Jag har levt i den där barn kroppen i mina egna unga år,  jag har levt nära mina barn i min  roll som mamma.  Jag känner mina barn och när jag känner,  ojdå ror han verkligen det här i land tro? Då är min oro där, för att jag på något sätt vet om att det här kommer inte funka hela vägen fram.

Det är då de kloka kvinnor och män i olika sammanhang  lutar sig tillbaka och säger de magiska orden.

-Vi får vänta och se.  Vi får vänta och se hur det bli, du vet ju inte, det kan ju gå bra, han säger ju att han ska fixa, han är vuxen nu.  Han är över 18 och bestämmer själv.  Han är över 18 nu och bestämmer själv.

– Ja men det är ju därför vi sitter här, jag vet hur det kommer bli när han ska göra.  Jag vet att de där läkartiderna kommer och missas gång på gång.

-Nej då, han är vuxen nu, då tar man det ansvaret.

-Men herre gud jag missar ju själv i bland.

-Det där handlar  inte om honom, utan endast om dig.

-Ja men har jag inte koll på tiden, så kan jag inte påminna honom, och då kommer han inte komma ihåg, och då kommer det komma hem räkningar som är rätt dumma att få, bara för att man missat en tid.

-Ja det är ju en konsekvens som han får betala.

-Han tjänar inga pengar, han har ingen inkomst.

-Ja, men så är ju systemet.

-Ja, men därför är det ju bra om ni kan skicka hem tiden till mig med, så kan jag hjälpa honom att  ha koll på tiderna.  Så han i alla fall får sin medicin.

-Nej det kan vi inte, han får ge den till dig.

– Men jag vet att han kommer glömma av den så fort han går ut ifrån rummet han fått tiden i.

-Det vet du inte nu, han är vuxen nu. Han är över 18.

Ibland funderade jag på vem av oss som var funktionsnedsatt. Jag eller myndigheten?

Vem av oss förstod inte?  Det tragiska är att jag tror skillnaden ligger i viljan av att förstå.

När jag inte förstår så handlar det om att jag inte förstår.  När  dom inte förstår, så handlar det mera om empati, vilken dag det är och vilken paragraf de kan gömma sig bakom.

De förstår inte att  WOW för någon kan vara det viktigaste i livet.  Att det gäller liv eller död.  De förstår inte att spelet är så intressant att man ibland ställer klockan för att ge sina hästryttare mat.  Om man spelar Travian.  Jag vet att det är viktigt för jag är före detta Travian spelare, det blev till och med så att jag fick min make som inte ens har  ADHD, att jobba i skift med mig i mitt spel.  Varje krig i spelet var på liv eller död.  Varje ryttare som förlorades var en sorg på liv och död.  Att komma två i spelet  var inte en vinst när spelomgången som höll på i ett år, kanske mera, tog slut. Det va en förlust, det va inte bara ett spel. Det var ju en del i mitt liv.

De förstår inte att jag slutade spela med  viljekraften att få tillbaka mitt liv. De förstår inte att jag inte ens vågar gå in i meningslösa spel för jag är rädd för att fastna. De förstår inte att när jag råkar hitta ett spel, som jag  tänker jag provar lite, gör att jag sitter fast i månader, att spelet blir det som är viktigt.

Att spelet tar tid och är det som  är viktigast.  Det förstår inte att jag har svårt att välja.

De förstår inte att missbruk inte behöver handla om droger och alkohol. Utan det kan vara mera triviala saker som etsar sig fast och blir ens liv. De förstår inte att de gånger jag spelar sånt, eller fastnar i google Maps, målar tavlor eller vad det nu än är som jag hittar. att sådan saker har en tendensens att ta över,bli så viktigt att jag till sist med viljekraft för att få tillbaka rutiner och liv, måste sluta. Att jag måste sluta göra och ibland behöver en hjälpande hand för annars ligger tvätten och ruttnar i tvättmaskinen.  Kylskåpet är tomt.

När jag var yngre så fanns inte datorer på det sätt som idag, farorna är större idag, mina tvång i saker visar sig lättare idag än igår eller när jag var liten. Om jag säger att min son skulle behöva någon som var hans skärp, eller krage gör jag det inte för att jag inte älskar honom, inte vill honom väl.  Det är faktiskt tvärt om, och jag har erfarenheten av hur det varit i våra liv då han var barn.

Fast han kanske va 17 på pappret så var han fortfarande en lite pojke i vissa situationer, kunde fortfarande sitta och bygga ihop legosaker på sitt rum.  När han sedan blev 18 och myndig, visste inte myndigheterna om att den 18 åriga grabben kanske var 14 -15 på insidan.  De verkar som om myndigheterna inte förstår, vill förstå att den 20 åriga grabb inte har samma förutsättningar, att göra de där mindre roliga sakerna, att tvätten måste tvättas hjälps inte. Det är då vissa av våra barn behöver en krage, som hjälper till och berättar att nej nu måste du tvätta, och du måste ta ut tvätten ur maskinen.

De förstår inte att när killen tjejen mött på ett hinder, så är tröskeln så hög att den inte klarar av tröskeln. Hindren blir större, högre och fortare omöjliga att kliva över för  vuxna barn med NPF. De ramlar fortare, mera och ställer till mera sår. För de inser inte att de slagit sig, de inser inte att benet är av och inte läkte av sig själv. De tror ibland att om de bara inte gör, så försvinner det.

Det vill inte ha hjälp, för de vill vara som alla andra, ber inte om hjälp fråns det liksom blir akuthjälp, där ungen håller på att dras med den sjunkande båten. Kanske är det redan innan försent. Helt åt väggen försent när den unga ber om hjälp.  Här måste vi göra något vi kan inte låta unga människors liv falla innan det ens har börjat.  Jag tänker att ju mer den unga vuxna säger nej. Ju mer hjälp behöver han.

Hur ska vi få myndigheternas invånare att förstå det?

Nej nu får det bli annat gjort idag av mig.  Det här var bara mina morgontankar från gårdagens samtal. Har suttit här sedan 6.30 nu och klockan just nu är 8.24.  Fastnar i saker jo så är det.  Jag är snart 50 år och du ser två timmar förflöt utan att jag ens hade en aning.

Lev idag just nu påverkar vi imorgon som ännu är framtiden.  Igår historian blev ett inlägg idag.

 

Publicerat av Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://malix.se/2014/07/03/att-den-unge-ar-20-pa-pappret-sager-inget-om-ansvarsformagan">
Twitter
%d bloggare gillar detta: