Vems ansvar

Igår va det ett inlägg på Fb som berörde.   Inlägget handlade om en kamp om en dotter med diagnos. Hur mamma hela tiden kämpat att få rätt hjälp till sin dotter.  Hur mamman pga av personalens oförmåga att ge rätt hjälp till dottern, there hela tiden befanns sig i rädslans land. Rädd för att dotterns liv inte skulle gå att rädda. Att diabetesen skulle göra att dottern, there inte längre var vid liv.  Personalen på boendet förbisåg dotterns problematik, ansåg att dottern var uppkommen till den ålder där medicin ansvaret skulle ligga på henne själv. Att det var ett ansvar hon skulle kunna hantera.  Jag skrev ett inlägg om just egenansvaret i Juli.

Inser att ännu är vi inte där. Det finns massvis att göra innan myndigheter och personal i insatserna verkligen förstår vad det handlar om.  Att ett bra arbete handlar om att lyssna på föräldrar, inser och förstår att föräldrarna kämpar inte så,för kämpandes skull. Utanför att ungen verkligen behöver det stöd som föräldrarna kämpar för.  Jag har själv tänkt tanken i situationer när jag jobbat, Men om nu föräldern nu vet och kan allt, varför gör dom inte då.  Dum tanke att ha som personal, tänker jag,  för i sekunden efter inser jag att det är ju hjälp de vill ha, mitt jobb är faktiskt att hjälpa.  Det är huvudsyftet i mitt jobb att underlätta, hjälpa till, att göra det enkelt.

Att bara behöva stå ut med tanken att jag orkar inte, klarar inte av att hantera som förälder är svårt. Att vara förälder och få till sig att samhället tar över och hjälper till är svårt. Att sedan se som förälder att det som samhället skulle hjälpa till med är inget samhället hjälper till med, utan de låter dottern själv ta ansvar över sin sjukdom.  Det måste vara fruktansvärt, vidrigt, hopplöst och svårt.  Vad är det som gör att vi som samhället så gärna kastar snea ögon på föräldrar och lägger stämplar på dem, som  icke dugliga föräldrar, om de ställer krav på vården?  Det är föräldrar som kämpar med näbbar och klok att deras barn ska få den omsorg och det stöd de så väl behöver.

Det är så viktigt att vi som myndigheter, eller insatser i olika vårdinrättningar verkligen lyssnar på föräldrarna, de känner faktiskt barnet mera än vi andra någonsin kommer att göra.  De har minnen med sina barn, erfarenheter av sina barn som vi andra aldrig någonsin kommer att komma i närheten av.  Inte får vi låta barn  bara för att de kommer upp i en viss ålder, lämpa över allt ansvar på ett barn som  redan innan visat att de inte kan hantera och ta ansvar?

Vem ska  ta ansvar sedan när det  visar sig att de ansvar man lät övergå till egenansvar inte höll, ungen dog?  Är det verkligen så att ungar ska behöva dö innan vi förändrar?   Är det verkligen så att jag som förälder ska uppleva att pga bister i vården, så dör kanske mitt barn? Är det verkligen så att föräldrar ska behöva vara rädda för att telefonen ska ringa. Att de är rädda för att få höra någon säga att tyvärr din dotter klarade inte av att ta sitt egenansvar om sin sjukdom, hon dog i natt.  Är det verkligen så, personalen vill jobba? På ett sådant boende skulle jag aldrig vilja jobba.

 

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *