Allt viktigt blir riktigt oviktigt när det gäller.

jo i går var en dag som jag till vissa delar ville vara utan, tadalafil sonen ringde  tidigt frågade vad jag gjorde. När sonen ringer tidigt då är det något som är fel och fel va det.  Han frågade mig  vad han kunde drabbats av, drug för hans hud va som om man badat honom i nässlor berättade han. Jag sa trött till honom att det nog är något som han ätit och att det nog inte va så farligt.  Men han gav sig inte, sa att det kliade så konstigt innanför huden, inuti,som om det kliade i hans öron, kliade innanför bakom ögonen.  Jag blev lite orolig men försökte lugnande säga till honom, att det nog gå över.  Är han för orolig så tyckte jag han skulle ringa till sjukvårdsupplysningen.

Han ringde till sjukvårdsupplysningen och direkt efter ringde han mig igen. Han sa mamma det är allvar tydligen, de vill skicka en ambulans. Frågade om jag kunde åka direkt och hämta honom. Det var först då som jag förstod, att det nog inte va bara ta det lugnt.  På högst fem sekunder,  från morgonrock till fullmundering och vissa prioriteringar om att borsta tänder gör jag sedan, satt jag i bilen och åkte en mil för att hämta honom.  Snabbt till vårdcentralen och snabbt in på ett vårdrum.  12  cortison tabletter fick han och där efter var det fullt race. 20 minuter  så blev han bättre men sedan blommade allergin upp igen.  Lite mera medicin och doktorn började prata om Näl, ambulans, Jag förklarade att nej men ambulans behövs nog inte jag kör honom.

Men doktorn insisterade på att ambulans fick det bli. Jag fick åka hem ta på en kofta stoppa lite i magen och åkte sedan iväg de 5 milen till det större sjukhuset. Under tiden  sonen fick åka ambulans  fick han mera stoppmedicin och blev omhändertagen direkt när han kom in…  Sedan va det många timmar där på det helt nybyggda avdelningen.

Jag var tydligen den som var först inne på akutens kassa mottagning den första som tog en kölapp till kassan.  Personalen hade vissa svårigheter att vet hur de skulle slussa mig till sonen. Sonen var den första som kom in på akutens vårdrum. Jag hade varit förutseende med att få med mobilladdare till mobilen om den skulle ta slut.  Både sonens telefon och hans flickvänstelefon var ont om batteri i, vilket vi  i god tro trodde vi laddade genom att sätta in kontakterna i vägg uttagen. Men där bedrog vi oss för strömmen var inte inkopplad, sonen skulle tvätta sina händer vid tvätt stället på rummet, men inte ens vattnet var kopplat till vattenkranen.  Efter några timmar på akutens rum fick vi sedan flytta till observationsavdelningen.  De hade inte riktigt bestämt om sonen skulle få åka hem, eller stanna över natten.  Men vid klockan 18,00 fick vi åka hem, sonen fick små blå tabletter med sig hem om klådan i kroppen skulle komma tillbaka.

Väl hemma tog jag mig en bok satte mig i soffan för att läsa men, gick och la mig tidigt somnade med en gång.  Men det ville sig inte riktigt för när klockan va halv ett på natten väckte vår ännu hemmaboende son,  Min yngsta dotter ringde och var oroligt för sonen hade fått tillbaka utslagen, allergin var tillbaka i full styrka.  Just sådana uppvaknade är traumatiska men, när de händer så är det inte så att man är trött utan inom loppet av några sekunder vaknar man till och är fullt beredd.  En timmas väntan blev det då sonen pratade med sjukvårdsupplysningen och väntade på ambulansen igen.

När ens barn blir sjuka, då är man liten som mamma, vill jag lova. En mil bort känns långt och tankarna flyger och far. För att inte väcka maken som skulle till jobbet, tog jag täcket till soffan och låg och väntade på samtal om vart jag skulle.  Det samtalet byttes ut till ett samtal där sonen berättade att det var lugnt, han hade fått medicin av ambulanspersonalen och skulle vänta till morgonen för att åka till vårdcentralen och kolla igen.

När barnen blir så pass sjuka som han nu blev, så spelar det inte någon roll att han är 21 snart 22 år gammal.  När det är  så pass konstiga saker som drabbar ens barn, där liksom huden lyfter sig och hela ungen ser ut som om han badat i nässlor, när man får till sig att nej du får inte köra honom,  han ska åka ambulans. Då är det inte så att man inte tar det allvarligt, utan i alla fall så blev jag riktigt rädd.  Riktigt ordentligt rädd.

Saker som jag annars tycker är viktigt, blev riktigt oviktigt.  Det viktiga var att få sitta där hos sonen och vara med i stunden. Allt det där andra som man tror är viktigt, försvinner ut och blir det mest oviktiga i världen.

Lev idag just nu, igår blev klokheter, imorgon vet jag inte ens vad som händer,

Lev idag just nu, morgondagen den blir till att leva i imorgon.