slutfasen av ett lugn snart drar det igång igen.

här går livet sin gilla gång.  Chilisarna växer och allt är i snigelfart.  Snart är det den dagen då sonen ska börja skolan igen. Men nu pratar vi  3 dagar av fem.  2 dagars praktik ska till och det letas efter något i vår lilla kommun.  Ibland önskar jag att jag kunde se in i framtiden för just nu bor det mycket oro i kroppen hur det ska bli, order vad som kommer hända.

Att det ska vara så svårt att få till fungerande rutiner i saker. Att skolan till och med nu när sonen är så stor, ska vara ett så svårt mål att nå upp till. De där gamla historiska känslorna har hittat tillbaka i mig.  De där med föräldraroll och misslyckande, samtidigt som jag ser att det här är större än vad jag och maken kan påverka. Lite som att vi gett upp. Lite som att detta får vara en färdsträcka där vi lär oss mera.

Just nu är det härligt att se sonen för han mår så bra, han hänger med ut på utflykter och det känns som han är lycklig. Men snart är vi där igen. Snart kommer det bo tankar i oss att det blir telefonsamtal och tråkiga samtal om vad som inte funkar.  Även om jag inte kan säga att skolan brukar ringa när det är tråkigt, för det har varit  väldigt noga med att lyfta fram det som är bra.

Jag vill så mycket att det ska funka att sonen ska hitta till  ett bra och framkomligt sätt att växa upp. Hitta något meningsfullt och roligt, så att även han får ett värdigt och innehållsrikt liv som vuxen.  Visst inget är försent, allt är möjligt och hoppet om att det kommer att funka finns. Men det är litet och jag är rädd. Rädd för framtiden som idag ännu är fantasier.

Fantasier och rädslor är aldrig en bra kombination känner jag. Men något ska till.  Idag  denna vecka är det i alla fall ännu bara  dagar hemma. Nästa vecka där emot då är det tiden som kommer att visa va som sker och händer.  Vi ska framåt det ska gå så är det bara.  Han ska växa upp till en kille som ser framtiden som något spännande och roligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *