Varför utsätter jag mig för det här? Jo, för jag kan och för att det är roligt :)

idag var det  då föreläsning. Det började riktigt bra kände jag.  Redan i morse gnagde självkänslan i mig, mind gjorde ont och fjärilarna i magen blev bara fler och fler.  Någon timma innan jag skulle ge mig iväg ringde jag maken och öste ur mig min ångest. Jag hade frågor om varför utsätter jag mig för det här.  Men herre gud tänk om samma människor kommer idag som va med förra gången.  En massa andra tankar och känslor dök upp som jag delade med mig av till maken. Nu är jag gift med världens bästa stöttande make så iväg kom jag hade med mig alla saker som jag tänkt ha med.  När jag kom till Furåsen så berättade hon som skulle står för allt runt omkring, hon som givit mig uppdraget om att hon hade haft svårigheter att ta sig in i byggnaden. När vi kom in i salen, så passade inte  deras kablar in i min dator. Jag har bara hdmi anslutning, de hade den äldre varianten. Is i magen nej den fanns inte.  Hela jag va i gungning.

Till sist blev klockan tre och  jag började prata, helt plötsligt var klockan dags för att sluta. Konstigt känner jag  för när jag är just i den stunden när jag står där och pratar så försvinner tiden och jag har egentligen inte en aning om vad jag sa eller om det är ett sammanhang i det hela. Men när människor stannar kvar och pratar känner jag att jo något gav jag dom nog i alla fall.  Det är ju  den där  lilla flickan i mig som flyttar in när jag blir osäker hon som visar hur det känns när självkänslan svajar.  Men jag tänker att när jag väl har gjort det jag är rädd, för då kommer jag närmare och närmare att att äga den där självkänslan där jag är mera trygg.

Just nu så här i efterhand så känner jag Yes jag gjorde det, jag fegade inte ur fast det va människor som jag har en relation till. Jag gjorde det igen.  Idag tog jag med mig pennan som jag skrev om i mitt förra inlägg. När jag visade den då fick jag till mig av hon som står för anhörigstödet att det är ett hjälpmedel som jag kan få förskrivet.  Hurra då gör det inte så mycket om min penna har gått sönder. Då kan det finnas en möjlighet till så jag  slipper klara mig utan den fantastiska pennan 🙂

WIN_20150304_213147

 

Helt tom i kroppen är jag idag, sitter i soffan och slösurfar. Det får man när man föreläst och bjudit på sig själv.

Lev idag just nu,  i eftermiddag finns inte längre och morgondagen är först imorgon. Nu ska jag krypa ner i sängen, sova tills i morgon då det är utbildning för mig I två dagar ska jag få utbildning i MI. Har det redan sedan innan men att gå igen gör ju bara att jag får lite mera kan  få in nya tankar… lära mig ännu mer.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *