Hur känner föräldrar det inför Skolstarten?

I veckan kom det hem ett frågeformulär från Attention.  Jag är medlem i Attention som är en intresseförening för människor med NPF.  Frågorna var till för barnen och deras känslor in för skolans början. Nu säger jag inte att det är fel frågor eller fel målgrupp. Nej det gör jag inte, order för det är barnen som är viktigast det är dom som går i skolan. Det är även i skolan som ADHD gör mest ont. I alla fall beroende av hur skolan bemöter och ser på den som har ADHD.

Det var intressanta frågor och så viktiga. Jag är förälder har haft  tre barn som gått i skolan med diagnos, see ett barn outredd där till. Klumpen i magen som brukar bli till lite efter att sommarlovet börjar närma sig sitt slut, pill växer till sig  ganska så bra under slutet av juli och början av augusti. Den gjorde det hos mig när jag var liten, jag har sett det ske när mina barn va små och gick i skolan.  När jag då för längesedan äntligen gick ur skolan och började leva så som vuxna gör. Jobb och semesterköret, så försvann skol-klumpen i magen.  Under lång tid var den borta och okänslig. Så fick jag själv barn. Min son gick hos dagmamma vilket va ett bra val, för han hade det lite som hemma även hos dagmamma. Lillplutten var minst, de andra barnen var stora och så min lille pojk som den lilla söta babyn. Fick vara söt och liten.  Men så flyttade jag och min son och han kom upp i femårsåldern.

Dagmamman byttes ut mot dagis, här började min klump växa till sig.  De andra barnen var snabba, modiga och inte alls så där snälla och försiktiga som min son va. Dagisfröknarna hade fullt hus med barn, det va många så många barn och så många gånger när jag kom för att hämta min son som jag upplevde det som han förbi sågs.  Det var nu som klumpen i magen på mig började växa till sig igen. Nu hade klumpen i magen börjat visa sig som vuxen och inte enkel att se bort ifrån. Tankar om hjälp hur ska jag kunna skydda min son? Hur ska det bli för honom?

20130301_193813
Det är så här som barn ska få vara. Så glad även om de går i skolan. Det är inte alla barn som får uppleva det.

Vi har ju som alla vet skolplikt i det här landet. Så även om det strider emot alla mänskliga känslor i kroppen, att skicka iväg dina barn till skolan, så måste du göra det.  Det var även jag tvungen att göra, när sonen till sist började skolan. Jag såg sakta men säkert hur sonen förvandlades till något som egentligen inte va han. Han som alltid varit glad, och mysigt kramig började vara så ofta ledsen och nedstämd, redan i småskolan började det.   Ibland kunde jag hitta honom i sin säng gråtandes, för de andra barnen var stygga. Ibland kom han hem helt förfärad över att det fanns en annan liten pojke som barnen var så stygga emot och som han sa:  de vuxna tittade åt sidan. Åt ett annat håll. Det verkade som de inte ville se hur barnen va dumma, mot den andra pojken, mamma, sa sonen en gång.

Jag tog upp det med skolan och fick till mig att de har tystnadsplikt,  kan inte prata om fallet.  De sa även att sonen min, inte skulle lägga sig i. Hålla sig borta från både de dumma barnen och den killen som barnen var dumma emot.  Tystnadsplikt och fallet säger mig att de va välmedvetna om den mobbning som förekom.

Redan i tvåan trean började skolan ringa hem,  femma, sexan gick det inte en hel månad utan att vi hade samtal jag och skolan.  Var det inte dom som ringde så ringde jag. Det var aldrig några trevliga samtal, de där från skolan.  Här just då var klumpen i magen på mig själv så stor att den aldrig sov, sov jag så väckte den mig. Varje skolavslutning tog klumpen i magen semester ett tag. Jag och barnen kunde slippa tider, oro för läxor, och oro för vad som skulle hända i skolan.  Men när Juni gått och började  överväga till mitten av juli så vaknade den där skolklumpen till liv igen.  I augusti vart det fullt krig igen, alla  känslor som tagit semester i juni, började arbeta igen med full kapacitet och styrka som om de bara vilat sig. Vilat upp sig för att börja arbeta igen.

Jag är vuxen och gick inte i skolan, det var mina barn som gick i skolan, ändå vart det en klump i magen på mig.  Vare sig du eller jag kan nog föreställa oss vilka klumpar i magarna på vissa av våra barn går och bär på, år ut och år in, när de går i skolan.

Så visst om vi återgår till det jag skrev i början om enkäten från attention. Om hur barns känslor inför skolstarten är. Visst nödvändig och intressant och väldigt viktig. Mest viktig till och med.

Men jag tänker föräldrar, föräldrar. Det hade även vart väldigt intressant att läsa om hur föräldrarna upplever det här med att skolans börjar och sommarlovskänslorna försvinner.

Hur känns det i magen på dom?

Vilka förhoppningar om att allt kommer bli bra, finns hos föräldrarna.

Hur mår dom i sina roller när de nu återigen är tvungna att släppa iväg sina små guldklimpar till skolan?

Vilka farhågor bor hos Föräldrarna, vilka rädslor visar sig?

Var/ vad bor det i deras tankar inför den stundande hösten, det år deras barn nu igen ska sträva i skolan.

Vem hjälper föräldrarna med deras ångest så att de kan vara stöd till sina små barn?

Vart kan de vända sig, dela med sig av, få stöd.

Som förälder när barnen går i skolan och barnen har vissa o-till och tillgångar så är du rätt så ensam. De flesta samtalen du får från skolan om ditt barn är samtal om hur dumt, eller vad din son dotter gjort som vad fel.  Inte så ofta att det rings hem där de finns en färgad bild och reflektion från den som meddelar, utan bara om vad din unge har ställt till med. Inte alltid kanske men ack så ofta.

Jo jag tycker det hade varit väldigt intressant med en enkät där man frågar om föräldrars känslor och upplevelser, inför den stundande skolstarten.

Till och med viktig, om inte annat för att visa på en karta och hitta till hjälp för föräldrar. Så att de orkar med att vara det stöd de bör och måste vara, så att deras barn går hela ut, ur skolan, som kan göra sån ont.

Själv har jag haft tur, när det va som värst kom jag i kontakt med Föreningen Compassen och Familjestödsenheten på Ågrenska . Där fanns det möjlighet att dela tankar, dela upplevelser få stöd, hjälp så att jag orkade det där lilla, lilla extra så att mina barn orkade andas ett tag till.

Lev idag just nu är sommarlovet ännu här, igår finns inte längre kvar. Morgondagen den kommer först i morgon.

Ta hand om dig och de dina.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Ett svar på “Hur känner föräldrar det inför Skolstarten?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.