Här har jag inte skrivit på ett tag, thumb hinner liksom inte med livet i sig självt. Att gå upp från sjuttiofem till hundra procent har varit tufft för mig. Inser att livet liksom inte bara är att göra, stuff utan att det kostar. Kanske kostar det mera för mig än för andra. Jag vet inte, buy men tufft har det varit. Idag är jag till och med hemma för att jag inte är riktigt kry. Har haft huvudvärk i en vecka och har fortfarande. Vet vad det beror på men har provat alla kurer jag tänkas kan, inget hjälper så nu tänker jag att vila kan vara ett bra alternativ. Kanske är de det som behövs. Kanske är det några timmar eller dagar till som behövs i vilans tecken, så är jag fit for fight igen.
Jag vill att det ska vara så i alla fall. För jag gillar mitt jobb gillar det så mycket att jag till och med drömmer om det på natten. Gillar mina kolleger, barnen som bor där och till och med min chef. Eller till och med, jag har inte svårt för att tycka om människor. Chef är ju bara en titel och säger inget om människan som är chef, mera att han hon är mera eller mindre bra på att leda sina anställda. Vår chef är mera än bra på just sitt jobb. Han ger oss fria händer men ställer krav på resultat, vilket för mig är bra. För helt fria händer, då vet man liksom inte vart det landar eller är när jag får sådana friheter.
Men som sagt det är tungt att gå upp de där ynka 25 % i tid. Jag är tröttare och det tar kraft. Dessutom har jag hittat till en rädsla som bor inom mig som jag liksom lyckats mota bort ett tag. Att vandra i de där mera tungrodda skorna. De där skorna som väger ett par extra kg, de där som gör att man ibland inte vill vakna upp och gå upp ur sängen, de där som gör det ljusa till grått och tungt grått, det där som gör att skrattet roligheter och lättheterna försvinner och ger sig av. Här i bor min rädsla. Tänk om jag inte orkar, tänk om jag faller ner i det där mörka som är så svårt att ta sig upp ifrån.
Här sitter jag och skriver och så ringer telefonen. Det är min kära vän och Kbt tant som hjälpt mig under många år nu efter att jag fått min diagnos. Vi pratar en stund och jag berättar om just detta inlägg jag skriver just nu. Hon nästan ropar ut! Hallååå Carina tvång det är ditt tvång som jobbar med dig just nu. Läs och gör lite kartor över dina tankar som kommer, du kommer att hitta till att det är bara dina tankar som spökar och vill få fäste i dig igen.
Ja nu så här efter samtalet känner jag mirakel. vilket i sig är tvång men från den ljusare sidan. Just min rädsla för att ramla in i deppigheterna är också tvång, men av den mörkare nyansen av färger som är färglösa. Ja livet är konstigt här sitter jag och skriver om min rädsla, så ringer hon och berättar om att min rädsla är just det som är tvånget. När hon sa det så kändes det helt rätt.
Så här ska jobbas med mina ocd tankar. Nåja huvudvärken är kvar men just nu känns den lite lättare eller mera okej en för några timmar sedan. Det är säkerligen bara huvudvärk och förkylning. Inte alls de där farligheterna som jag just suttit och inbillat mig.
Ska redan nu ta fram min bok om OCD och läsa om just rädslorna som bor i mig.
Mirakel ja mirakel är vad det va det där samtalet.
Lev idag just nu! Igår finns inte längre kvar och morgondagen den är inte fråns imorgon.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.