Den professionella mamma rollen, jo du igår knackade hon på och tänkte stanna här ett tag.

Ja då sitter jag här igen då, clinic blivit en vana det där med att skriva igen, thumb Har ju inte så mycket annat att göra nu när jorden gungar och jag är sjuk. Det är tråkigt att vara hemma, samtidigt som jag  behöver det. Men snart har jag ätit alla de tabletter jag skulle äta.  Biverkningarna har jag nog lyckats pricka in  de allra flesta. Det är ju en av anledningarna till att jag inte gillar äta mediciner. För oftast brukar jag pricka in alla plus några till. Tappar man håret fläckvis och det är en på tiotusen som gör det så är jag den som gör det. Denna gången var det inte någon sådan biverkning men vikt uppgång. Japp så är det bara att gilla läget och börja om.

Nåja. nog om det. Jag tänkte skriva lite om det där som är när det gått dåligt där och det flyttas till nästa situation.  Så vart det här i går.  Det hade vart kontroverser i skolan, skolfoto. Det hade blivit stökigt.  Det är väl så det brukar bli tänker jag. Tror det var så även på min tid.

Den där professionella mamman har börjat dyka upp i mig igen, hon har ju haft semester i några år. Men igår vart hon och hälsade på. Även om hon vart väl sen vid ankomsten. För det va hon. Det hann liksom att bli konflikt innan hon ramlade in.

Jo, jag är medveten om att man inte kan vara professionell i sin mamma roll.  Men det är just det jag är.  För jag kan liksom se tecknen som är, då jag ska välja om jag ska fråga om läxor eller andra göromål eller om jag bara ska backa och göra allt som är utan krav.

Nu kom den där mamman lite försent igår, så konflikten vart här.  Sonen blev arg, jag blev arg och sedan satt vi på olika håll och skämdes. Min frustration vart med mig hela kvällen. Vissa stunder satt jag och pratade med mina tankar, om att saker gjordes för att jag skulle reagera. Jag gick och retade upp mig. Men jag behöll det för mig själv. Kanske var det så att det va provocerande som var i görningen, men att jag ska åka med och ta fribiljetten är dumt.  Så jag bet ihop, sa inget mera än till min make. Han som liksom igen fick bli bomullen och hjälpa mig att inte vara på.  Igår visste jag inte att det hade vart bråk i skolan.  Inte mera än i mina aningar och känslor i våra stunder.  Men på kvällen skickade jag iväg ett mail till läraren om att dagen vart lite tokig här hemma, så några läxor blev inte gjorda.

Idag på morgonen kom ett mail tillbaka om att det vart lite tokigt i skolan igår, att läraren inte hade hunnit med att meddela. Det mailet bekräftade situationen igår. Det mailet gav mig stämpel att nu är hon tillbaka, den där mamman som fanns här för kanske fem år sedan. Nu är hon åter igen i tjänst.  Jag känner mig lättad, av att hon påriktig riktigt kommit tillbaka. Jag är glad att hon är här igen, den där mamman i mig som liksom vet om att när ungen kommer hem och det liksom känns i luften, vad eller hur jag ska bete mig. Att just hon har anlänt. Det gör att jag kan välja, jag har innan varit lite osäker på vart hon var, den där mamman som ibland satte krav och ibland tog bort varje del av krav. Men här är hon, Just här sitter hon och skriver just här om att hon är framme igen. Hon hade bara vilat upp sig inför skolstarten 2016-17. Nu kör vi. Konflikterna igår ligger i gårdagen, mailet idag ger mig klokheten, vetskapen och lugnet att nu kör vi.

Jag tänker att det är ofta som vi föräldrar till de där lite mera rörliga barnen, just blir professionella föräldrar.  Vissa tycker att vi är mesiga, gör för mycket och omhuldar.

Men det gör vi inte, vi gör det vi måste för att ungarna ska orka. Vi gör det vi måste, för att ungarna och vi själva ska orka att vara en familj. Vi gör det vi måste, för att vi ska få möjligheten att vara en hel familj.

Sen om läxan inte blir gjord. Eller det är att bara vara så är det så det är. Man säger, skriver och allt där till att vi är curlande föräldrar, men ibland är det faktiskt så, ganska ofta är det faktiskt så att just till vissa barn är det curling som hjälper.

Det hjälper dessa barn att överleva och  växa upp men i alla fall lite kvar av den där så för-jordade svårt flörtade självkänslan.  För den försvinner annars. Finns inget kvar då ungarna är vuxna.  m 001 - kopia (2) Och!!! Unga vuxna utan självkänsla, nej det kommer att kosta för alla, mest för den unga vuxna och dess familj.  Klart att vi ska ha glada härliga barn, som vågar tro och ha tilltro till sin egna förmåga!

Självkänslan måste få möjlighet att få gro även i de barn som ibland inte lyckas lika enkelt som andra.   Dessa barn gör större ansträngningar för sina segrar, än andra barn som liksom har en massa saker helt gratis.

Skulle du själv som läser känna att du kanske är den där omhuldande curlande föräldern så kör på bara.  Du gör det för en god sak. Du gör det för att din kille/ tjej ska bli en hel vuxen.  Jag kan lova dig att det finns en dag som du aldrig vill missa.  Det är den dagen när din son eller dotter berättar helt utan anledning att: Då när jag var liten och hela världen var upp och ner så räckte det med att bara komma hem och sitta i ditt knä mamma så blev allt bra igen.  Eller kanske:  Jag visst att bara jag kommer hem så kommer mamma att ordna så att allt blir bra igen.  För det är just sånt som man får höra av sina barn när de blir vuxna om man vart mamma till barn där man ibland måste krama om och omhulda lite extra.

Nej lev idag just nu, igår är historiskt vacker för det var då  Professionens mamma knackade på och visade sig igen.  Idag just nu  ska levas och göras hel. Morgondagen den är här först i morgon.

cropped-cropped-cropped-ex-401.jpg

 

Ett smartband kan vara mera än bara ett smartband.

Det har hjälpt mig att förstå att jag faktiskt sover lite bättre än jag själv trodde. Det har även visat mig situationer som jag behöver ha strategier för. Det är även en Motivationshöjare…

Hösten stormar in, sale kramar om och gör att ljusen tänds här hemma.  Här går jag och skrotar, orkar kanske just nu inte mera än så, men det är tradigt. Till och med tråktradigt.  Längtar till jobbet, till mina kolleger och våra pojkar. Hur går det för dom, hur mår dom, har dom på sig tillräckligt med kläder nu i kylan. Går mina tankar. Men jag är här och inte på jobbet.  Jag är här hemma och har i och för sig min familj. Men inte på dagarna.  Dagarna går åt till att vila.

Jag hade tänkt skriva om det där med sömn och stress idag.  Jag som ofta har sömnstörning och har lite svårt med det här med stress återhämtning och ro. Har  genom ett mirakel som kanske inte helt är att förlita sig på men ändå så fungerar det bättre än vad jag från början tänkte.  Jag har inhandlat ett aktivitetsband.  Jag köpte ett Sony smartband 2. Mest för skoj och för träning, men nu har jag redan då jag köpte det hittat nya områden.

Ett är sömnen, jag som mest sover kratta eller i alla fall tror mig sova kratta. I alla fall gjorde jag det innan mitt smartband.  Jag som alltid känner att nu har jag sovit dåligt igen,  inser att mina tankar och min verklighet inte är överens. För de flesta gånger jag har sovit och känner oj va dåligt jag sovit, så har jag helt fel.  För jag har sovit bra även om det kanske inte är hela natten så har jag sovit minst  5 – 6 timmar.  Ibland har jag till och med sovit nio timmar.  Oftast är det just då som jag är som tröttast.

Nu är det inte bara sömnen som armbandet visar, utan det visar steg, hjärtslag och återhämtning. Just det där med återhämtningen når jag kanske inte upp till helt men jag har lyckats få ner min stressnivå ganska så rejält efter smartbandsintåget. För jag brukar checka av det några gånger om dagen och utifrån checken så gör jag saker som är avkopplande.  Därtill så även om de inte visar exakt det som den visar med hjärtslag mm, så är det mig till en hjälp att bli medveten om att jag faktiskt sover ganska bra. Bandet har också tydlig gjort för mig när jag stressar, visar mig vad och när jag ska ta det lite lugnare.

Just nu visar bandet kanske helt fel saker,, för jag äter och har ätit massvis med Cortison vilket gör att pulsen ökar, kroppen är stressad, svettas sover sämst och magen är helt ur balans.  Jag mår just nu rått-illla pga medicinen. Men ändå är bandet bra, för när hjärtat bankar som mest tar jag fram telefonen och kollar ja ja 160 170 i puls det va det för en timma sedan med. Det är lugnt.  Det går över. Jag dog inte sist, blir tankarna vid smartband-checken.

Men nu till mina tankar som jag filurat på en del. Ni vet barn som går i skolan som kommer hem och är helt slut. Ni vet de där barnen som har det lite mera jobbigt i skolan än andra barn. Här ser jag vinster som förälder.  Nu menar jag inte att barnen ska springa och kolla sina hjärtslag. Men jag tänker det hade vart en hjälp till mig då när mina barn var små,  när det va jobbigt i skolan och det vart svårt att få skolan att förstå att jag tror dottern håller på att ramla inom sig själv.

Det hade vart intressant att haft ett sånt armband, då för att se mera tydligt att nej hon har inte sovit ordentligt, hon är stressad mera än vanligt.  Jag som förälder kanske skulle varit ännu mera förstående och kunnat hjälpa till ännu mera. Det hade varit enklare om jag hade på ett mera tydligt sätt sett att ungen har ju faktiskt inte sovit på hela natten, utan legat och vritt sig.  Man hade kunnat se stressen, vilka tider på dagen som stresspåslagen hade vart mera än vanligt. Det hade ju kunna schemalagts och tydligt gjort, så att det funnit återhämtningsfaser på dagarna så att ungarna hade orkat hela dagen. Jag tror till och med att vissa konflikter hade kunnat undvikas, om vi hade haft mera smartbandlösningar. För även om de inte visar helt korrekt så visar de saker för mig,  jag ser tydligt att ja just det där stod jag i den kön och höll på att gå ur kroppen, eller ja men det vart lite jobbigt där.  Vilket har hjälp mig att situationsbundet ta fram strategier för vissa stunder.  Men också har det gjort att jag har känslor som ja men där ser du det va inte så farligt, det vart ju kanske inte helt lugnt men, lugnare än du trodde.

Jag har till och med kommit fram till att ja jo jag kanske ska ta och prova det där med lite adhd medicin igen. Kanske kan det hjälpa mig lite mera än just nu.  Tekniken är kanske inte helt korrekt, men för mig har det varit till hjälp med sömn och stress.  Framför allt har det även hjälpt mig till att träna mera, det liksom blir en seger varje kväll när jag kollar stegen, en motivationsmakapär är det, det där smartbandet.  Nej nog för nu.

Lev idag just nu,  Igår är historisk och då hösten kramade om samhället. I dag just nu är hösten en faktum och ljusen tända.  Idag är just nu och här vi lever, morgondagen den är här först imorgon.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Ångest Podden gav mig tankar.

dottern behövde mamma tid fick jag till mig för ett tag sedan. Igår på morgonen frågade dottern om jag kunde lyssna på poddar i min mobil. Det kan jag blev mitt svar. Blev allt en del poddar inom ämnet.  Intressant och lärorik. Även om jag nu redan vet om det där med Ångest och dålighetsmående. Det är ju av den anledningen det här med blogg en gång startade.  Då hade jag just fått min diagnos, diagnosis då trodde jag livet skulle förändras i stort och jag skulle bli som alla andra. Ganska så många år sedan nu.  Då bodde barnen fortfarande hemma. Då som nu vart det att prata med skolan och ha alla dessa möten. När barnen sedan slutade skolan och livet blev mera mötesfritt så inbillade jag mig att nu har det förändrats det där med skolan.  Hade även små segerfirande känslor av att vi fixade det. Jag såg hur barnen på något sätt blev mera hela.

Nu så här mitt i natten ställer jag mig frågan blev dom det? Blev dom helare? Klarade vi det? Ångestpodden, check jo Dottern gav mig tips och jag lyssnade, Varannan kvinna i västvärlden drabbas någon gång i livet av Depression! Var 4:de man lika så. Varannan kvinna och ändå pratar vi så lite om det.  Visst nu pratar vi kanske mera idag än vi gjorde då jag började skriva på bloggen här. Men vi pratar inte tillräckligt och är det nu så att vi pratar tillräckligt om det, så gör vi definitivt inte tillräckligt.

För hade vi gjort det så hade inte varannan drabbats av det.  Vår psykiska hälsa gör mera skada än ett brutet ben. För just det där med vårt känsloliv och våra egna spöken inom oss ställer till det från och till. Har man en gång drabbats av depression så är du inte vad du va innan. Ärren i själen sitter kvar och ibland blommar dom upp och gör att marken svajar lite mera än vanligt. Folksjukdom? Jo visst, men så mycket lidande som inte syns, så mycket tystnade som tystats ner och gömmer sig i oss själva.

Jag skämdes när det grep tag om mig första gången, skämdes och kände så mycket skam. Vågade inte yppa för någon att jag åt medicin för att mina sorgsna tankar skulle bli mindre sorgsna. Idag går jag hand i hand med min sorgsenhet hon har på något sätt blivit min bästa oväns vän. kanske är hon till och med min vän som ser till att jag inte faller längre i alla fall inte faller så långt.  För hon bor där inom mig, och pratar jag inte klar språk med henne när hon hälsar på så vet jag att jag faller. När vi faller faller vi hårt sjöng Gessle en gång. Jo när vi faller, faller vi hårt. När vi har fallit hårt en gång så finns risken att vi faller igen. Om vi inte lär oss knepen för att ramla mjukare. Jag faller ibland, men idag landar jag mjukare, Inser tidigare än innan att nu är det extra viktigt att ta hand om mig själv och mitt. Då skalar jag av veckan och alla krav. Tar bort måsten och gör sådant som jag vill mera.

11891145_10200582134193889_1537696338008390550_n

Ångestpodden, jo spöken flyttade in inte av podden kanske men av mina tankar och känslor i just nu efterstunden. Min lilla flicka mår dåligt. Kunde jag gjort annorlunda? Har jag varit en tillräckligt bra mamma? Vad kan jag göra för att det ska bli bättre? Finns säkerligen massvis jag kunde gjort annorlunda då? Men det hjälper inte idag.  Gav jag henne det hon behövde?  Kanske ibland och kanske inte ibland.  Min dotter gråter inte, de gånger hon har gråtit kan jag räkna på min ena hand. När hon gråter så är det gråt som är verklig synlig då är hon så ledsen att det inte kan bli mera ledsenhet än så…. Jo Det är hjärnspöken i mig tankar som far runt, runt tankar som måste sluta för jag inser att jag gjorde så gott jag kunde när jag gjorde. Jag var en tillräckligt bra mamma, jag var någon som brydde sig, någon som fanns till när det behövdes och lite till.

Är jag en tillräckligt bra mamma idag? Jo, jag tror det, jag vill vara det.  Men just nu gör det ont och jag är rädd för det som känns inom mig. Min lilla söta flicka som gör allt för alla och glömmer sig själv. Hon mår dåligt, hon som jag vill ska ha det så bra, må som bäst och alltid ha det bästa.  Vad kan jag göra mera än bara finnas om hon behöver mig.

Jag inser just i nu i stunden att det där äpplet det faller inte långt från päronträdet. Vi är lite lika jag och hon i alla fall hur vi hanterar det där med vårt känsloliv, våra tankar och våra måsten.  Även jag trodde på att jag bara dög när jag gjorde bra saker. Jag var någon när jag hjälpte till alltid va snäll och alltid ställde upp. Tror inte det helt försvunnit tyvärr även om jag nu vid femito kommit fram till mera humana tankar om mig själv. Så vart dom inte här då, inte från jag blev helt vuxen så insåg jag att jag duger minsann även om jag inte gör allt för alla. Det är en rättighet att säga nej ibland. Visst alla människor kanske inte gillar mina nej, men det får stå för dom. Jag har tillräckligt på mig som det är och behöver ta hand om min insida och träna upp mina tankar och känslor i mig för att duga så som jag är.  Jag önskar jag kunde ge den kunskapen till min lilla söta tös, jag önskar jag kunde ta hennes smärta och bara ge henne bomull och lull lull för att linda in sig. Men jag inser att hennes smärta är hennes. Jag kan vara finnas till om hon behöver mig. Jag kan bara vara här när hon behöver mig.

Jag tror det är där vi inte får säga nej, om vi inte måste. Just det där med att finnas till när någon behöver oss. När någon behöver oss för att orka stå ut, då bör vi välja mera ja än nej.

Nej nu är det dags att göra annat,  kom ju till ro en stund i natten och somnade om.  Kände när jag vaknade att detta inlägg vill jag posta och skriva klart. Nu får det vara klart.  För idag.

Mitt aktivitetsarmband visar mig att jag sovit 3 timmar bra, två timmar mindre bra och haft ett uppehåll i sömnen på två timmar i natten. Det där med aktivitetsarmband ska jag prata mera om en annan gång. För det funkar och har en lugnande effekt på mig och mina tankar om stress, sömn, mm.

Ny fin dag, ta hand om dig och lev just nu, Igår finns inte längre här utan är mera en historia som gör att vi är här idag. Morgondagen den kommer först i morgon.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Datorns vara eller inte vara, Själv har jag insett att jag inte har med den att göra när det gäller andra.

Jag tänker skriva ett inlägg om Datorer och dessa barn som använder dom lite mera än andra.  Flera av våra barn är databarn.  Det va deras sätt att överleva verkligheten. Igår läste jag ett inlägg där en  kvinna  hade planerat upp tiden för sin killes son. Killen satt mycket vid datorn.  Just dom diskussionerna har jag haft många gånger i olika former.  Datorns vara eller icke vara.  Regler hit och dit.  Har själv provat på regler  för och emot men alltid kapitulerat inför fakta.

Mina barn har haft behov av att spela spel, buy bygga upp och fixa till.  Jag har också varit orolig för att datorerna på något sätt ska skada mina barn men, and även insett att det för bra saker med sig.  Vår son är idag 19 år han har suttit med sina datorspel sedan han va fyra år. Han har levt sitt liv genom datorn.  Vår son fick sin diagnos tidigt då på den tiden sa man Asperger-ADHD idag säger dom Autism-ADHD.  Min äldsta son har även han en diagnos som man benämner ADHD-ADD.  Vi är många i vår familj som har diagnos. Så det har varit rätt rörigt i vår lilla värld.  Det jobbigaste har nog varit skolan och alla turer med just skolan och den oförståelse som bor i dessa väggar.

Våra söner har haft det jobbigt i skolan, shop både i inlärning och kamratrelationer.  Nästminstingen som nu då är nitton har inte haft kamrater, har varit svår att motivera till att lära sig allt från att skriva 2-or till engelska. Vissa stunder har jag  känt mig rädd då han har varit så ensam och till en början hade jag ambitionen att han skulle bli som alla andra. Jag var tjatande, gnatande och tyckte inte om mig själv för alla dessa bråk som blev.  En dag när vi satt  på Habiliteringen och pratade det årliga samtalet med dom så sa dom men du måste välja dina konflikter. Det var ett hårt slag i ansiktet för mig och jag sa att nu orkar jag inte längre.  Jag har inga konflikter kvar att välja.

Då kom vi överens om att vi ska välja det viktigaste konflikterna.  Datorn va inte en konflikt som vi skulle ha.  De konflikter som var viktiga för oss att välja blev dusch, rena kläder, borsta tänder och sovtider. Det va regler som vi i vår familj bestämde oss att dom orkar vi med. Om han sedan satt på sitt rum och åt mat eller om han spelade spel så var det inte sånt vi skulle lägga vår kraft på. Visst vi har konflikter även idag men oftast är det om just dusch och sovtider.  Men datorn? Nej där har vi inte konflikter, vi har insett att det är bra tider. Han lär sig saker, han blir duktig på saker som han inte klarar av i verkliga livet.  Han har sina kompisar över hela världen där och han har lärt sig skriva, prata flytande engelska just över datorn. Det är vid datorn han kopplar av, det är där han umgås med sina spelar kompisar, det är där han löser problem i den mån han orkar. Det är vid datorn han får vara sig själv en stund, där är han hjälpsam, lösningsfokuserad och en hejjare på att vara grym och duktig.  Hans spelarkompisar visar honom respekt, uppskattar hans kunskaper och hans duktighet.  Där är han någon som kan något och som är duktig på det han gör.  I verkligheten här ute i livet där är han någon som inte förstår, inte orkar med och om vi inte gör om hans värld så den passar honom, någon som alltid är i konflikter.  Visst det har varit mycket oro, mycket ångest och många timmar där jag känt mig som helt utan tröst och fason.  Men idag inser jag att jag de stunder jag velat ta bort, sätta regler för just datorn varit en väldigt dålig mamma.

Jag har liksom fått inse att datorn är hans liv och hans sätt att socialisera.  Han sätt att orka med sitt liv, hans sätt att koppla av, skapa saker och få kontroll.  Han har ju ganska stora svårigheter i livet om vi inte är runt honom och stöttar upp, lägger till, rätta och formar.  När han är vid sina spel och sin dator så klarar han av just det där med relationer på sina villkor, han blir någon, och han blir duktig just denna tid är även då han får vara en del av något. Där kan han livsregler vet vad som behövs göras för att nå en högre nivå på sina spelarkaraktärer.  Där har han äntligen lite kontroll och han kan styra det så att det blir som han vill.

 

Jag har själv fått inse och lära mig att alla människor är inte stöpta i samma form. Det fick jag i och för sig lära mig tidigt efter som jag själv inte är riktigt som alla de övriga. Har ju själv lite mera av det där rörliga i mig. Vissa av oss behöver mera ensamtider och tillrättaläggningar än andra. Men i bland när vi är där i det som är det bästa med oss själva är vi hejjare på att vara nästintill just bara bäst.  Då mår vi även som bäst och blir bättre än vi någonsin kommer att vara i de där andra situationerna.

Nej tack och hej, nog för idag.

Lev idag just nu, Igår finns inte längre kvar och morgondagen den bort där borta i framtiden den framtiden som vi kan påverka just nu idag.

Ta hand om dig för om du inte visste det så är du värdefull.

cropped-cropped-ex-401.jpg
Carina Ikonen Nilsson

bland känns det som att vandra i historia

Det tar energi det där med heltidsjobb, sovaldi mycket energi till och med även om det blir mera klirr i kassan. Frågan är om det är värt det? Ibland funderar jag på just värdet. Jobbet jag har så är det värt alla timmar alltid.  Mitt jobb är värdefullt för mig. Det är roligt spännande och så givande. Men så mycket andra saker få tas bort ett av dessa är just min blogg som jag så länge skrivit.  Vilket också är något jag tycker om att göra just det där med att skriva asså.  Men tiden räcker inte till eller jo det gör den det är energi som inte räcker ändå fram. Nu är det inte bara jobb och skriva som tar energi,  utan allt i en samlad klump.   Huset är inte lika städat som innan, maten inte lika vällagad, träningen har vart si och så med för dagar jag  är ledig har vart vila göra det mest viktiga. Måla oj vad längesedan jag målade, penslarna är fortfarande framme dukarna lika så. Det är bara jag som inte närmar mig inte vågar närma mig dessa dukar och färger.  Jag vet när jag gör att jag fastnar i och inte  vill avsluta därför börjar jag inte.

Något annat som tar tid är skola inte för mig utan för våra barn.  Jag har kastats in i något som innan vart historia. Nu är vi mitt i det igen. Denna gången med erfarenheter från vår historia men det hjälper föga. För inte så mycket har förändrats, egentligen inget alls.  Samma fraser, samma ord sägs. Samma djä… ångest skapas av det som sägs och görs. Samma fraser upprepas till och med från min egna skolgång då det begav sig för  35 år sedan. Då gjorde orden ont i mig och satte en grund som jag i hela mitt vuxna liv fått jobba med. Värdelöshetskänslorna som jag så ofta fått mota bort till mera nära sanningens känslor.  Då när jag var liten fick jag höra att jag borde lägga lika mycket tid och kraft på mina rättstavningar och mattetal som jag la ner på mina teckningar.

Idag fick jag höra att någon borde lägga ner lika mycket kraft på lektionerna som denna någon gör på rasterna. Den som uttalat detta fattar inte,  har inte kunskaper och vill inte förstå vilka svårigheter det kan vara för små barn när de sitter i ett klassrum och försöker skärpa upp och till sig så att de presterar.  Denna någon kan inte förstå att det hjälper inte att jag låtsas skärpa mig och  det hjälper inte att jag febrilt letar efter koncentrationen.  Har man koncentrationssvårigheter så hjälper det  absolut inte med att bemöta mig arrogant och påtala för mig att där ute i andra situationer  kan jag minsann. De uttalandena gör bara ont och trycker i mig värdelösheter som visar sig i frustrationer. Denna någon vet inte att dennes ord gör ont även långt efter dessa ord uttalats.   Jag trodde i min enfald att det som sa på min tid då när jag var liten inte sas idag.  Jag kan erkänna att jo jag var dum som trodde så. Jag var enfaldig och mindre vetande. Eller va jag bara naiv och ville inte se?  Jag ville att situationen skulle se annorlunda ut. Jag ville att de i skolan skulle ha förändrats sedan sist ville att de jag sa då skulle vara det som människor hade förstått i här i framtiden från då.  Så är inte fallet tyvärr så ser det inte ut än mera i min fantasi.

Nå ja, nog skrivet för nu,  gräset ska kantklippas och ny vecka är på gång. Nya tag, nya oroskänslor ska kännas när telefonen ringer och de är skolan som ringer….. Jag vet vad jag ska säga, jag vet vad jag ska tänka och jag ska göra mitt bästa för att få dom igen att förstå att: När något barn inte gör det vi vill att den ska göra, då är det inte barnets fel utan något brast i omgivningen någon har inte gett sig tid till att förklara och motivera på det sätt som ska göras. Det är aldrig barnets fel utan de vuxna runt omkring är de som ska göra om och göra rätt.  Ibland är det bra att välja vilka konflikter man ska ha.

Lev idag lev just nu, idag är det söndag och många timmar till innan skolan börjar igen, Igår finns inte kvar mera än i erfarenheter och morgondagen den är vår framtid.  Lev just nu.

cropped-cropped-cropped-cropped-ex-38.jpg
Carina Ikonen Nilsson

Rabatter som kan ge en krona eller två till och med upp till en 70 %

Nu är inte jag någon som letar rabattkoder men jag vet vinsterna, hospital för jag har en syster som har full koll på sånt. Jag önskar att jag var mera som henne. För hon betalar lite och får lite extra alltid. Vi till exempel köpte nyligen fönster från ett företag, Dyrt blev det och kontraktet skrev vi förra veckan tror jag. Igår kom det ett brev från samma företag där de nu erbjöd en rabatt på 30% samt en ytterdörr.  Gissa om jag vart grinig när jag såg erbjudandet. Jo, jag tycker det hade varit mera schyst av säljaren att säga att jag vet att det kommer att komma en rabatt om en vecka och vi kan skriva kontraktet då. Då hade jag gillat läget som blev igår. Jag hade gillat läget att vi nu snart får nya fönster och betalar en rejäl peng för kalas.  Nu är jag faktiskt grinig. Känner mig till och med lite lurad. Ta bort lite, känner mig lurad.

Jag tänker tipsa om en ny sajt som just har rabattkoder, sajten är ny finns inte så många affärer knutna till den ännu. Men har man koll där innan man ger sig ut i djungeln av erbjudande så kan man som min syster tjäna sig en krona eller två på att i alla fall kolla runt.  Ska du till exempel handla på Stadium så titta in på sidan innan du gör ditt köp. 40 till 70 % rabatt är inte så illa.  Det kostar inget att bara kolla in och ska du ändå handla.  Vem vet kanske kan jag tipsa syster om just denna sajt. Fast jag tror hon redan har koll. För just sånt har min syster stenkoll på. Det har varit ofta som jag har handlat något som hon när jag berättar frågor om jag hade koll på att de hade en rabatt, mitt svar är alltid nej det visste jag inte. Kanske kan nu även jag ha stenkoll om jag besöker sidan.

Nej tack och hej, lev idag, just nu. Igår är historia och en dag som är speciell för mig och min son. Jag blev mamma för första gången just igår för 24 år sedan.  Sonen han fyllde 24 år och jag borde nog lära mig nu att inte kalla honom min lille son. För idag är han en vuxen son, En make, men även nybliven pappa.  Lev idag just nu, morgondagen den kommer först imorgon. Morgondagen den är och kan bli vår framtid.

cropped-cropped-ex-401.jpg
Carina Ikonen Nilsson