Ja då sitter jag här igen då, clinic blivit en vana det där med att skriva igen, thumb Har ju inte så mycket annat att göra nu när jorden gungar och jag är sjuk. Det är tråkigt att vara hemma, samtidigt som jag behöver det. Men snart har jag ätit alla de tabletter jag skulle äta. Biverkningarna har jag nog lyckats pricka in de allra flesta. Det är ju en av anledningarna till att jag inte gillar äta mediciner. För oftast brukar jag pricka in alla plus några till. Tappar man håret fläckvis och det är en på tiotusen som gör det så är jag den som gör det. Denna gången var det inte någon sådan biverkning men vikt uppgång. Japp så är det bara att gilla läget och börja om.
Nåja. nog om det. Jag tänkte skriva lite om det där som är när det gått dåligt där och det flyttas till nästa situation. Så vart det här i går. Det hade vart kontroverser i skolan, skolfoto. Det hade blivit stökigt. Det är väl så det brukar bli tänker jag. Tror det var så även på min tid.
Den där professionella mamman har börjat dyka upp i mig igen, hon har ju haft semester i några år. Men igår vart hon och hälsade på. Även om hon vart väl sen vid ankomsten. För det va hon. Det hann liksom att bli konflikt innan hon ramlade in.
Jo, jag är medveten om att man inte kan vara professionell i sin mamma roll. Men det är just det jag är. För jag kan liksom se tecknen som är, då jag ska välja om jag ska fråga om läxor eller andra göromål eller om jag bara ska backa och göra allt som är utan krav.
Nu kom den där mamman lite försent igår, så konflikten vart här. Sonen blev arg, jag blev arg och sedan satt vi på olika håll och skämdes. Min frustration vart med mig hela kvällen. Vissa stunder satt jag och pratade med mina tankar, om att saker gjordes för att jag skulle reagera. Jag gick och retade upp mig. Men jag behöll det för mig själv. Kanske var det så att det va provocerande som var i görningen, men att jag ska åka med och ta fribiljetten är dumt. Så jag bet ihop, sa inget mera än till min make. Han som liksom igen fick bli bomullen och hjälpa mig att inte vara på. Igår visste jag inte att det hade vart bråk i skolan. Inte mera än i mina aningar och känslor i våra stunder. Men på kvällen skickade jag iväg ett mail till läraren om att dagen vart lite tokig här hemma, så några läxor blev inte gjorda.
Idag på morgonen kom ett mail tillbaka om att det vart lite tokigt i skolan igår, att läraren inte hade hunnit med att meddela. Det mailet bekräftade situationen igår. Det mailet gav mig stämpel att nu är hon tillbaka, den där mamman som fanns här för kanske fem år sedan. Nu är hon åter igen i tjänst. Jag känner mig lättad, av att hon påriktig riktigt kommit tillbaka. Jag är glad att hon är här igen, den där mamman i mig som liksom vet om att när ungen kommer hem och det liksom känns i luften, vad eller hur jag ska bete mig. Att just hon har anlänt. Det gör att jag kan välja, jag har innan varit lite osäker på vart hon var, den där mamman som ibland satte krav och ibland tog bort varje del av krav. Men här är hon, Just här sitter hon och skriver just här om att hon är framme igen. Hon hade bara vilat upp sig inför skolstarten 2016-17. Nu kör vi. Konflikterna igår ligger i gårdagen, mailet idag ger mig klokheten, vetskapen och lugnet att nu kör vi.
Jag tänker att det är ofta som vi föräldrar till de där lite mera rörliga barnen, just blir professionella föräldrar. Vissa tycker att vi är mesiga, gör för mycket och omhuldar.
Men det gör vi inte, vi gör det vi måste för att ungarna ska orka. Vi gör det vi måste, för att ungarna och vi själva ska orka att vara en familj. Vi gör det vi måste, för att vi ska få möjligheten att vara en hel familj.
Sen om läxan inte blir gjord. Eller det är att bara vara så är det så det är. Man säger, skriver och allt där till att vi är curlande föräldrar, men ibland är det faktiskt så, ganska ofta är det faktiskt så att just till vissa barn är det curling som hjälper.
Det hjälper dessa barn att överleva och växa upp men i alla fall lite kvar av den där så för-jordade svårt flörtade självkänslan. För den försvinner annars. Finns inget kvar då ungarna är vuxna. 
Och!!! Unga vuxna utan självkänsla, nej det kommer att kosta för alla, mest för den unga vuxna och dess familj. Klart att vi ska ha glada härliga barn, som vågar tro och ha tilltro till sin egna förmåga!
Självkänslan måste få möjlighet att få gro även i de barn som ibland inte lyckas lika enkelt som andra. Dessa barn gör större ansträngningar för sina segrar, än andra barn som liksom har en massa saker helt gratis.
Skulle du själv som läser känna att du kanske är den där omhuldande curlande föräldern så kör på bara. Du gör det för en god sak. Du gör det för att din kille/ tjej ska bli en hel vuxen. Jag kan lova dig att det finns en dag som du aldrig vill missa. Det är den dagen när din son eller dotter berättar helt utan anledning att: Då när jag var liten och hela världen var upp och ner så räckte det med att bara komma hem och sitta i ditt knä mamma så blev allt bra igen. Eller kanske: Jag visst att bara jag kommer hem så kommer mamma att ordna så att allt blir bra igen. För det är just sånt som man får höra av sina barn när de blir vuxna om man vart mamma till barn där man ibland måste krama om och omhulda lite extra.
Nej lev idag just nu, igår är historiskt vacker för det var då Professionens mamma knackade på och visade sig igen. Idag just nu ska levas och göras hel. Morgondagen den är här först i morgon.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.