När man tar hand om andras barn så måste man vara varlig. Du vet inte vad det barn du tagit hand om, varit med om innan. Du vet inte ens hur denne upplever och känner inför en situation. Väljer man att ta hand om barn som inte är ens egna barn, måste man vara införstådd med att det är ett uppdrag som kan vara väldigt länge. Ibland hela livet. Du måste förstå att då det kommer ett barn till dig som ska bo hos dig, att det är ett barn som kanske varit med om saker du inte ens i din fantasi kan tänka dig.
Alla vi som jobbar med barn och tonåringar måste ha i tanke även att han är inte hos dig för att det är enkelt, utan något i historian har gjort att han kommer till dig. Nu ska alla barn hanteras varsamt men, de som du möter i ditt jobb eller som familjehem ska hanteras extra varsamt. Bara uppbrottet från dennes egna familj är och kan vara traumatiskt. Det är en sorg i barnen att den inte är i sin familj. Vi som är närheten av barnet får istället vara barnet ställföreträdande familj.
Jag brukar när jag är på jobbet ha med mig att det finns någon mamma långt där borta eller nära, jag ska på något sätt kanske inte vara hans eller hennes mamma, men jag ska bemöta den unga så som dennes mamma skulle gjort. En mamma och en pappa som är sunda orkar lyssna på sina barn, står upp för sina barn, vägleder, uppmuntrat och respekterar sina barn. Tillrättavisar jo visst gör dom men man gör det i respekt och i kärlek, Man skriker inte på, man skäller inte utan man pratar, lyssnar och berättar vad man förväntar sig.
Du vet inte vad den unge upplever, när du skäller eller gormar. Det kan vara ett barn som blivit skällt på innan, kanske till och med värre saker. Man hånar inte, man tillrättavisar inte i en grupp, utan man tar den unge åt sidan, pratar lugnt med honom på tu mans hand. Du och han. Inte hela personalgruppen eller hela klungan av barn du tar hand om. Utan du tillrättavisar med kärlek. Berättar att jag vet att du kan bättre än så här. Eller säger du är för bra för ett sådant beteende, du är så mycket bättre än så här.
Du ska tro på barnet, det han/ hon berättar för dig kanske inte är hela sanningen. Men någon vilket är du, som han/ hon berättar det för. ska tro på barnet. Han/ hon har valt ut dig, för att denne litar på dig. För att denna tror känner att du är en stabil vuxen, som kan hjälpa barnet bäst. Allt är inte sanningen men det finns frö där inne som är sanning. Berättar barnet om en upplevelse så är den upplevelse sann, det är så barnet känner. Även om historian är mera än det du får höra så är det just det där som barnet känner som är sant. Det som gör ont, gör ont. Det som känns, känns. Det gör ont även om du har en helt annan historia att lägga till. Den historian kan du självklart ha med dig, hjälpa den unge att hitta en strategi till en annan gång. Men det som gör ont, det gör ont även om historian är så mycket större. Lyssna, och åter igen lyssna så kan jag lova dig att du kommer att lära dig saker. Du kan även bli en sådan där vuxen som ungen faktiskt litar på. Det är verkligen inte fy skam.
Fast det är klart, du kan om du jobbar i en osäker personalgrupp, bli en nagel i ögat på den gruppen. Men du det är inte för gruppen du gör ditt jobb, utan för att du har en tanke på att den unge ska få det bättre, må bättre. Dessutom så kan det bli så att gruppen du jobbar lär sig något. Det kan vara ett sätt att hjälpa arbetsgruppen att bli mera sammanhållen, sträva åt samma håll och verkligen på riktigt samarbeta. Inte bli en grupp där individerna i gruppen sätter status i hur många eller mycket du satt gränser.
Gränser självklart, ska det finnas gränser men, de gränserna ska sättas av kärlek till människor.
Nej nog för mig idag,
Lev nu just nu kan du göra underverk, de underverk du gjorde igår är historia och de du kan göra i morgon får faktiskt vänta tills i morgon.
Ta hand om dig.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.