Läxorna är inte ett måste i vissa skolor finns de inte ens…. Där lyckas barnen ändå.

Nu vart det längesedan jag skrev här igen. Har nog tappat bort mig bland allt med jobb och familj.  Nåja… Nu sitter jag här med fötterna på skrivbordet och gör sånt jag orkar.  För ett tag sedan fick jag till mig att man läser min blogg, om man jobbar i skolan även då man inte jobbar som lärare utan längre upp i hierarkin.  Nu läser man säkerligen bara det som är dumt eller det som man upplever som dumt. Men jag tänker göra ett försök till att skriva så att dessa i så fall lär sig något.

Självklart blir det då läxor, som är viktigt att skriva om. För det är inte helt självklart, att det är något som stödjer och blir något som är till nytta för eleven. I alla fall inte om eleven och dess familj ska hållas sams.  För högpresterande elever kan det vara till nytta. Men, för den som redan innan har det svårt att ta in kunskap, kan det vara förödande, det där med läxläsning. Då redan innan man sätter sig till ro, för att göra läxan.  Den som misslyckats redan innan med att känna glädje i det där med skolan, så är det en säker nedåtgångsång i självkänslan.

 

 

Oftast infinner sig misslyckande och värdelöshetskänslorna redan innan eleven börjat. Det är då  det är viktigt att försöka forma läxorna så att den unge känner att den lyckas. Men det är inte vetenskapligt bevisat att just det där med läxor är något som gör att den unge lär sig något.

I vissa familjer blir det krig när man börjar formulera läxtid.  I vissa familjer får man sätta gränser på 15 minuters läxa. Då även verkligen vara nöjd om det verkligen blev 15 minuters läxläsning.  I andra måste man helt kallt avsäga sig läxor helt.  Det är till och med så att i vissa mera moderna skolor, så har man helt uteslutit läxor.  I vissa får man som förälder vara lite tuff och förklara för skolan, att just det där med läxor är något som vi inte klarar av att hantera.

Här hemma hos oss har det varit olika vår äldsta son klarade av läxor med viss hjälp från mig. Då genom att jag skrev det han sa.  Vår minsta dotter gjorde läxorna i skolan, men i vissa undantag med hjälp av maken.  Tills då det vart gymnasier läxor. Då det mera  handlade om psykologi, socialt arbete mm. Då kunde jag och dottern ta en eftermiddag och sitta och diskutera litteraturen och formulera  lite större uppsatser.  Vår minsta son som snart fyller 20  där var läxor helt uteslutna, det bara inte gick. Då på den tiden när han gick i grundskolan. Då skolan hade bestämt att läxor är viktigt och det ska alla ha. Då kapitulerade skolan och vår son blev läxfri.

 

Nu går han sista året på gymnasiet.  Då han för fyra år sedan började där. Hade jag ett samtal med rektorn och det där med läxläsning.  Ett helt onödigt samtal egentligen. För när jag förklarat och försökt få till varför vi inte hade läxor hemma, Så sa rektorn  som en självklarhet att nej det där är förlegat, det finns inte något vetenskapligt bevis på att elever lär sig mera bara för de har läxor. Just i den skolan har de inte läxor oavsett om det är hög eller lågpresterande utan läxor i den skolan är en förlegad sak som man inte har.

Just den rektorn gillade jag, han visste liksom vad han pratade om.  Han hade helkoll på det där med skolan och hur det va att ge den unge extra stöd och vad som behövdes i det där lilla extra.  Han sa inte ja jag har jobbat några år med barn inom autismspektra och trodde sig kunna massvis. Utan han och skolan förlitade sig på det vi redan visste och lärt oss under de år som gått.  Han såg till att de resurser som behövdes fanns till. Hans såg till att det var helt rätt personer som jobbade med vår son. Rektorn såg heller inte någon prestige i om vi gav förslag eller sa något som vi upplevde var mindre bra. Utan lyssnade på oss och tog till sig det vi sa.  Såg oss som en tillgång och verkligen gjorde sitt yttersta för att få till samarbetet mellan skolan och oss föräldrar.

Okej nu ska jag kanske inte tillskriva Rektorn allt detta för han jobbade ju inte helt själv på skolan utan han och det team som jobbat med vår son gjorde det  fantastiska.  Gör fortfarande, idag har vi en son som snart lämnar skolan och gör det med bravur. En snart vuxen ung man som vet vad han vill och har god självkännedom om sig själv. En kille som på något sett har framtidstro och hopp om livet. Mycket av den tron och känslan är det skolan som vi måste tacka för. De har gjort ett fantastiskt jobb.

Skolan har ett viktigt jobb att sköta, det viktigaste av allt är att ge barnen ett mod att tro på sig själva.  Visst vi föräldrar gör nog grovjobbet men skolan har en viktig del i det.  Misslyckas man där så är det där den där osynliga men ack så kännbara självkänslan som får sig en törn som kan bo i dem i hela livet. Även om vi föräldrar älskar, pushar och står på….

Carina Ikonen Nilsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.