När ljuset slocknar så dör en bit av mig.

Det är inte lätt att ha värdens bästa jobb. Pojkarna jag jobbar med är de finaste pojkar jag träffat. Jag verkligen lever för att hjälpa, se just mina pojkar. Men det är svårt, så svårt att jag för varje dag går sönder en liten bit i taget. När jag ser hur vårt lands beslutsfattare och migrationsverk tar ljuset ifrån ögonen på dessa pojkar, som jag jobbar med. Jag förlorar inte mitt liv, har min familj lever i en demokrati, i ett fritt land, men när dessa pojkar förlorar sin tro, på att Sverige är ett humant land då dör något i mig varje dag.

För några månader sedan gick jag till jobbet med glädje ville visa varje pojk att allt är möjligt, att du är värd allt gott, du har all rätt till ett bra liv, idag lever jag i rädsla. Får han stanna? Får han åka hem? Min rädsla är löjlig. Jämfört med pojkarnas rädsla som är om liv och död. Maktlösheten jag känner är töntig, emot den maktlöshet våra afghanska pojkar upplever i dessa tider. Väntar gör jag, på mirakel, miraklet att jag som svensk ska kunna känna stolthet över att vi är ett humant land. Att vi har ett hjärta.

Jag brukar vara omtalad att jag är optimist, men nu börjar min tro försvinna. Jag går sönder. Hur vi gör med alla dessa pojkar? Hur mycket går inte dessa människor sönder? För detta handlar inte alls om mig, jag förlorar inget, mera än ljuset av liv i dessa pojkars ögon. Pojkarna förlorar först hoppet, ljuset och snart deras livskraft till sist så har dom inte ens det minsta hopp kvar, om att få leva i ett fritt land.

Om det gör ont i mig, hur ont gör inte detta då i dessa människors liv? När ska trenden vända?  När ska vi inse att vi måste tänka med hjärtat, hjälpa för att dessa människor måste ha hjälp? För bara några månader sedan var jag en stolt svensk som inbillade mig att det goda ska segra. Idag är jag en av Sveriges invånare, som kommer att vara en del av dom som svek den som behövde hjälp. Jag kommer att skämmas, mina barn kommer att känna skam över hur vi betedde oss, deras barn kommer att ha svårt att förstå vad som hände. Sverige landet som alla vet är ett hjärtligt land, kommer att få en skuld skambefolkas och vi kommer inte kunna hålla våra huvuden högt, möta andras blickar, om vi låter det som händer fortsätta. När ska våra myndighet förstå att vi måste öppna våra hjärtan och hjälpa? För att vi måste hjälpa de som har det svårt!

När jag går sönder går jag hem från jobbet och helar mig själv, genom min familj och sömn. När pojkarna går sönder, så saknar dom sina nära och kära de sover inte ens om natten….

Vem ska bli deras hjälpare? Vi som jobbar med dom, är bara någon som ger konstgjord andning. Någon som vill att de ska ha det bra. Men vi står och ser hur dessa unga människor dör en smula varje dag… Vi står och ser på när dessa pojkar som inte har något alls förlorar mera än ingenting alls. Vi måste på något sätt få våra myndigheter att förstå att vi måste öppna våra hjärtan och göra något. Jag väntar på mirakel. Vill att det ska bli mirakel så att dessa barn igen vaknar upp lever upp och får tillbaka det ljus som de hade innan. Vill uppleva att de kan andas ut och hitta till den frihet som vi visat dom finns och att den ska vara till för dom alla. 

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen den kan komma med mirakel, det är i nuet vi påverkar framtiden.

Carina Ikonen Nilsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.