Om gud vill…. vill då da…

jo här är en ledig dag idag, fast jag snabbstartade den med träning. Fredag och det är ledig fredag. Träningen är redan gjord sånt gillar jag.  I veckan vart jag på migrationsverket. Många människor fanns det där. Människor som tålmodigt satt och väntade på sin tur. Det är där människors öde bestäms. Det är där de stora besluten tas om människor får stanna kvar eller åka tillbaka. Jag kan inte för mitt liv ens en liten uns förstå hur dessa människor levt innan, för jag har inte levt där dom levt. Jag kan heller inte förstå eller känna igen de känslor som de haft under sin flykt eller innan. Vi har aldrig upplevt den otryggheten den rädslan de haft och vuxit upp med. Jag läste på FB om en kille från Afghanistan som berättade om hur han slogs med frågor om han skulle få se sina föräldrar igen när de lämnade sitt hus. Han funderade om på han skulle överleva dagen. Om båda hans föräldrar skulle överleva sin dag. Har läst om barn som jobbat redan innan de sex år gammal. Som var tvungna att försörja sig själva innan det ens fått träda in i tonåren.  Idag tar Svenska myndigheter beslut om de ska åka tillbaka eller om de ska få stanna här. De sätts på plan ner till Kabul och lämnas vind för våg där.

Det gör ont i mig när jag tänker på alla dessa ungdomar, som just nu lever i vårt land som inte ens vet om när eller vad som kommer att hända. De lever i en  ton av färglöshet, där var dag är den andra lik. Där de lär sig vårt svenska språk, går till skolan och verkligen försöker att göra allt för att bli en medborgare i vårt land. Men deras dag om beslut om deras framtid ligger i framtiden, så har dom lev länge. De bor på alla dessa HVB hem runt om i landet, träffar oss personal, sina godemän, skolpersonal och alla andra instanser.

Men det lever på något sätt på undantag, vet inget om framtiden, lever med rädslan om att vara tvungna att lämna den lilla trygghet de lyckats få till just nu. Här får de mat, en säng att sova i och är dom under 18 år någon som gör sitt bästa för att de ska ha det bra. Någon som gör sitt bästa med att få dessa killar att leva här och nu, inte tänka framåt om ovissheten inte tänka på historian som att ärr i deras kropp och själ. Någon som vill att de ska känna tillit till att de finns en framtid även för dom. Någon som vill att de ska hålla ut och inte ge upp. Men ge upp är det dom gör, de förlorar sitt hopp.

Jag önskar så att varenda en av dessa ungdomar får stanna kvar här. Önskar varenda en av dessa att de ska finnas en framtid där de slipper känna oro och rädsla över morgondagen.  Den rädsla jag känner över hur deras öde kommer att bli, är löjlig gentemot deras rädsla om de får stanna kvar eller åka iväg. Min rädsla och min sorg gör ont i mig. Men inser jag att den inte ens är i närheten av det som dessa ungdomar känner.  Jag vill av hela mitt hjärta att alla dessa ungdomar ska få sina drömmar i uppfyllelse. Att han som har önskningar om att bli en stor man ska få bli en stor man, att han som vill bli frisör ska få sin dröm i uppfyllelse. Jag önskar att alla dessa ungdomar ska få nå sina drömmar om framtiden.

När jag berättar om att här kan man förverkliga sina drömmar, får jag till svar: Insha’Allah min vilja är då att snälla vill gör det som är rätt en gång för alla. Om Gud vill, jo nu vill jag att gud ska vilja, jag lovar av hela mitt hjärta att jag verkligen… om gud nu vill, så lovar jag av hela mitt hjärta att jag mera ska lyssna till vad han vill.  Om gud vill… han kan inte vilja att alla dessa människor ska leva i denna ovisshet och otrygghet.  Insha’Allah

Jag önskar att jag också kunde ha förtröstan i detta uttryck. Men tyvärr jag är klen i tron. Dessutom är det ju inte min religion. Om gud vill Snälla vill då. Visa den makt och gör det som är rätt och riktigt. Gör det i kärlek värme och omtanke.

Nej ska kämpa med att leva här och nu resten av dagen, här och nu i dag inte i gårdagen och inte heller imorgon för det är nu jag lever. Lev idag just nu morgondagen vet vi inte ens om den är där så det är nu som gäller.

Ta hand om dig och le det kan vara så att någon just behöver ditt leende….

Carina Ikonen Nilsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.