Till hösten börjar en ny tid för mig.

Det är väldigt o-ofta som jag skriver här.  Så har det varit sedan jag bytte jobb, Gick ju upp i tid från 75 till 100 % tjänst. Kan det vara det som gör det eller har det att göra med att orden liksom har tagit slut?  Nej ord har jag men har inte riktigt ro i kroppen att sitta still och skriva.  För jag har att skriva om  egentligen. Men inom mig bor så många känslor av vanmakt och sorg, när jag tänker på hur vi hanterar de ensamkommande barnen som just nu väntar på beslut. Dom har bott här länge, de har befunnit sig här och fått smaka på vårt svenska samhälle. Vårt sätt att hantera människor.  Jag  känner att vi lurat dom, vi har tagit hand om dom som våra egna barn gett dom uppmuntran, vänlighet, hopp.  Mat och någon som lyssnar på dom.  Idag har vi vänt och lämnat dom när dom som mest behöver oss.  Fyller dom 18 år så ses dom som vuxna och får klara sig själva genom processen.  Man ser de ensamkommande barnen som överlevare, Är många gånger jag fått till mig det ordet. Detta är människor som är överlevare.  Säkerligen är det så men när ska dessa människor slippa vara överlevare och få möjligheten att börja leva?  När ska vi inse att de som skickas tillbaka till sina hemländer inte kommer att överleva där. Det finns många barn som inte ens bott i Afghanistan utan kommer från grannlandet Iran. Där har de också fått vara överlevare. Inte haft högre status än hundar. När ska dessa ungdomar få uppleva ro?

Nåja det va inte det här jag tänkte skriva om egentligen skulle mera skriva om att jag sökt nytt jobb. Tänkte skriva om att det jobb jag sökte till och med blev mitt. Igen ska jag arbeta inom staten, igen blir det ungdomar jag ska jobba med.  Men denna gången är det inte ensamkommande, utan mera de ungdomar som tidigt i livet kommit på kant med samhället.  De ungdomar som behöver mera av många vuxna. De ungdomar som behöver många kloka trygga vuxna  omkring sig.

Lite så att jag känner mig som en svikare faktiskt, jag lämnar båten som håller på att kantra. Jag lämnar mina ungdomar och kolleger när vi har det som jobbigast. Men jag tror inte jobbet kommer vara kvar så länge och jag tror inte att jag skulle gilla mitt arbete och mig själv när alla beslut kommer att komma. Skulle till och med vara en dålig arbetstagare då.  Jag kommer alltid ha med mig dessa månader som blev till ett och ett halv år lite mera.  Det är året som jag med glädje alltid har gått till jobbet. Men nu har jag tagit beslut om att göra  annat.

Så mycket annorlunda är det inte. Jag har jobbat med det jag sökt innan också men jag tänker att det måste ha utvecklats och gått framåt.   Jag börjar inte från i augusti, men ska redan få smaka på jobbet om någon vecka då jag blev inbjuden till en utbildning. Vilken ska vara till nytta för mig när jag träder in i det nya jobbet.  Vem kunde tro att jag helt plötsligt igen skulle byta jobb.  Har en spännande höst att möta men, Först vill jag smaka och uppleva denna så segt kommande sommaren.  Nej nu måste dagen börja för mig.

Lev idag just nu, igår finns inte längre här, morgondagen den kommer först imorgon.

Carina Ikonen Nilsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.