ibland är jag en feg krake.

Idag fick jag åka till Migrationsverket. Detta verk där människors liv kan stå på spel. I mig gör det ont när jag är där. Har varit där några gånger nu.  Varje gång jag sitter där och väntar på att intervjun ska ta slut så sitter jag där och ser människor som är fast och beroende av migrationsverket i olika former.  Det är många unga människor som jobbar där.  Vissa verkar lägga mycket tid på att visa upp sin garderob där och vissa är helt uttryckslösa i sina ansikten när de ropar upp de som de ska träffa. Varje gång jag har varit där möter jag människor, som visar ett leende men leendet är en mask för att inte visa den rädsla som jag ser i deras ögon.  Idag när jag satt där satt det en ung pojke mitt emot på en stol tillsammans med sin godeman eller nya mamma och hans advokat.  Pojken hade svårt att andas och var ledsen.  De vuxna kring pojken försökte uppmuntra honom och säga att det är inte farligt och det löser sig.

Då när jag satt där tänkte jag hur pratar vi med våra ensamkommande barn. Hur kan vi veta att det inte är farligt? Hur vet vi att det löser sig?  Vi vet ingenting, vi kan inte påverka på något sätt.  Killen kanske blir utvisad till ett land han inte ens bott i. Han kanske blir uppskriven i ålder, tvångsutvisad till ett land där han inte ens överlever en vecka.  Idag i Sverige tvångomhändetas dessa barn för att sättas i förvar. Ett litet rum där de ska sitta och vänta på att få åka hem.

När jag satt där hörde hur de försökte uppmuntra killen.  Kände jag hur vanmakten började flytta in hos mig. Men gjorde inte det jag skulle vilja göra.  För pojken grät, ögonen var fyllda med rädsla och helst av allt hade jag velat sätta mig där hos honom och faktiskt vara ärlig.  Säga till honom att det är klart att du gråter, gråt skrik skäll. Du har all rätt i världen att visa din ångest.  Hade velat säga till honom att jag ser att du är ledsen och rädd, klart det är problem och jag vet inte hur man löser det här. Men du har rätt att vara rädd. Stick gå här ifrån, göm dig, gör vad som helst bara du stannar kvar här i Sverige.  Det här är så farligt som du känner du har rätt till alla dina känslor.

Det va tur att jag inte gjorde det, jag hade blivit tagen av vakterna som bor där. Utan jag satt där som en feg krake och bara såg på hur han sedan samlade ihop sina tårar och reste sig för att igen gå in till sitt förhör.  Vad gör vi med dessa människor. Jag är en del av detta, även om jag bara är boendepersonal så håller jag dessa människor vid liv. Försöker få dom till att uppleva lite glädje,lugn och ro. Försöker lära dom hur vår kultur är försöker integrera dom i vårt samhälle.

Idag nu i kväll frågar jag mig till vilket pris. Vad hjälper jag dessa pojkar med? Lurar vi dom inte?  Nej just nu känner jag mig som en förrädare, någon som bara gör konstgjord andning, någon som lurar på en falsk trygghet för att sedan kasta tillbaka dom, till vargarna.  Jag önskar av hela mitt hjärta att dessa pojkar snart ska få lugn och ro. Få uppleva trygghet,känna sig lugna i att dom får stanna här. Att dom  äntligen ska få börja leva och slippa bara vara överlevare.

Nej slut för idag, lev idag just nu, igår är historia och morgondagen är där borta i framtiden.

Carina Ikonen Nilsson

Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook