Inser att det liksom egentligen inte spelar någon roll att jag åkte till Järntorget för att visa mitt stöd.

De händer ju inget viktigt för att jag åkte dit. Men det kändes viktigt för mig att få skriva mitt namn på deras lista. Visa att jag vill att de ska få stanna här i vårt land.

Idag åkte vi till Göteborg. Maken ville fotografera karnevalen som var på Avenyn. Redan igår ville jag åka till gbg, jag ville dit för att visa mitt stöd till killarna och tjejerna som i ganska många dagar varit på Järntorget för att visa sitt missnöje med alla utvisningar till Afghanistan. Jag har ju innan jobbat med killar som kommer från Afghanistan.  I ett och ett halvt år var jag där och träffade unga killar som gett upp allt för att få andas frihet utan att vara rädd för talibaner, bomber och krig.  Under åren som gått har jag hört hemska saker som skett i landet långt bort i fjärran.

Lärt känna dessa pojkar vars mödrar önskat något bättre än det som de kunde erbjuda i deras hemland.  Min tanke när jag jobbat har varit att jag möter någon mammas barn,  någons barn som önskade något mera för barnet. Jag har skämts över hur vissa av oss behandlat dessa barn skämts över att vissa har engagerat sig för att de kunnat tjäna pengar på dessas öden. Mött godemän  som inte varit så goda men även godemän som varit mera än godheten själv. Till och med i veckan fick jag erfara godhetens godeman, då han på sin semester haft sin kille i tankarna och tagit sig tid att skicka vykort från den semesterort han besökte.

Nu vart det inte godemän jag skulle skriva om utan om Järntorgets ensamkommande ungdomar som suttit där i flera dagar och visat sitt missnöje med  utvisningarna. Jag har sett filmer från  Järntorget där de  dansat sina danser, flugit sina drakar och umgåtts med sina landsmän. Idag var det sista dagen de var där, idag var det en mera avslagen stämning än den jag misstänker att det varit innan.

Nu får de inte längre sitta på Järntorget och pojkarna ska nu gå i skolan för att lära sig ännu mera om det land de vill dela med oss. Jag har ofta hört att jag inte får glömma att detta är  barn som är Överlevare, jag har  alltid då ställt frågan när de ska slippa att överleva och få börja leva. Ungdomarna är ofta mycket klokare och mera ordentliga än oss vanligalevare som slipper att kämpa för att överleva.

Kloka kärleksfulla, de har en stark övertro till demokrati. Demokrati jämlikhet och allas lika värde. Just dessa ord som jag ofta hört när jag pratat med dessa pojkar… Jag har under samtalen känt mig stolt över dessa fina ord som vi använder oss av i vårt land.  Men jag känner idag att det bara är tomma fraser som inte har någon innebörd. Det finns ingen rättvisa, ingen medmänsklighet, ingen jämlikhet.  Kommer du från Afghanistan så är det skillnad på dig och våra svenska barn  den dag du fyller 18 år.  För är du 18 år så ser stat och kommun dig som vuxen när du kommer från Afghanistan. Det gör vi inte  med våra egna ungar som är födda här i Sverige. Skulle du vara omhändertagen med hjälp av socialtjänstlagen den mjukare SOL eller mera restriktiva lagen LVU så är det så att du beroende på hur du har det när du fyller 18 år kan vara omhändertagen även efter din 18 årsdag. Som förälder har du ett försörjningsansvar tills barnen har gått ut Gymnasiet.  Så är det inte när du är ensamkommande barn från fjärran länder.  Då är du vuxen samma dag som du fyller 18 år. du firas med tårta och sång, sedan får du snällt packa din påse eller påsar med dina tillhörigheter för du ska flytta. Då får du inte plats på de kommunala boendena. Utan då flyttar du till Asylboende där du delar rum med fyra till sex andra vuxna i ett rum med trinettkök. Visst vissa kommuner är mera humana och låter dig bo kvar i det boende du bott i. Men långt ifrån alla.

Jag slank från ämnet igen ser jag…  Järntorget va det ju jag skulle skriva om kommer antagligen skriva ett inlägg till inom kort.  Det får räcka för idag, känner jag orkar du läsa ända hit så beundrar jag dig. För jag inser att det är ett långt hoppigt inlägg.  Här kommer lite bilder från  mötet idag. De kämpar för sina egna och andras liv  att de ska få stanna kvar här i landet och leva i ett fritt land, De kämpar med att överleva men vill börja leva nu.

Dessa unga killar och tjejer skriver idag Historia. Frågan är om vi vill kännas vid denna historia längre fram i tiden.  Kommer vi känna stolthet så måste vi göra om och göra rätt NU!

Gör vi inte det så kommer vi känna skam inom en ganska så kort tid. Vi kommer inte vilja prata om det, vi kommer att gå undan och inte möta blickar. Våra barn kommer att känna skam, våra barnbarn kommer att fråga sig hur blev  det så hur kunde Sverige som är så humant göra så här.  Hur tänkte dom, i början av 2020 talet redan då kanske dom frågar sig hur vi tänkte då 2016 2017…. Det är nu just nu vi måste göra om och göra rätt. …..

Stoppa utvisningarna till Afghanistan.
Arif Mo
Här är killen som kommer vara Sveriges Framtid och stolthet om vi gör om och gör rätt nu. Är stolt över att jag fått prata med honom, denna klokhetens man som aldrig kommer ge upp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till alla er Afghanska ungdomar GE INTE UPP, DET FINNS VI SOM SER ER SOM EN TILLGÅNG, SOM VILL ATT NI SKA FÅ STANNA KVAR OCH HJÄLPA OSS ATT LEVA TILLSAMMANS I DETTA LAND. GE INTE UPP!

Lev idag just nu, igår finns inte kvar, och morgondagen är här först imorgon.

Godkväll.

Carina Ikonen Nilsson

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *