Självmordbombare och Talibaner kan det vara något kanske?

Jag har varit tyst för länge nu kan jag inte längre vara tyst. Besökte mitt förra jobb igår,  Det jobb där jag var med och startade upp en avdelning. Det jobb där vi var en arbetsgrupp som glimmade, som gjorde allt rätt. Så stod sida vid sida och gjorde allt det där som man kan göra för att göra ett bra jobb. Igår vart jag där, Avdelningen var nästan nedröstad ett tomt skal och inget fanns längre kvar av det som vart Avd 1 B. Tomt kallt och så tyst.  När jag började mitt jobb den där första dagen då vart avdelningen tom och tyst då också. Men det fanns hopp, det strålade kärlek ju mera möbler vi tog dit. Vi fick till det så det blev riktigt mysigt. Det första pojkarna som kom till vår avdelning hade ögonen fulla med hopp, förväntningar men även så bodde det en misstänksamhet i deras ögon.  Det var fösta tanken hos mig att här ska jag göra allt för att ta bort denna misstänksamhet från deras blick. Vi som jobbade där jobbade bra för ungdomarna blommade upp, var glada och såg vår avdelning som sitt hem. Vi blev mammor och pappor till dessa barn som varit med om så mycket hemskheter. Ungdomarna visade tacksamhet i allt. Så fort man kom till jobbet blev det glada miner, alltid ett leende och ett hej. Vi gjorde inget speciellt för all denna uppskattning som ungdomarna visade oss. Vi va bara en trygg bra arbetsgrupp. Går fick jag veta att det slutar folk där för att inget är som det var eller som tanken va. Då när vi jobbade skulle vi göra allt och alltid ha trauma i våra tankar.  Ge dom lugn ro trygghet. Ge dom hopp och hjälpa dom härbärgera den ångest de hade i sig.  Nu har tydligen ångesten och alla tankar på deras bästa flytt bort för nu ska de klara sig själva hela tiden.

Här ska inga vuxna finnas kvar i deras liv.  Här ska ungdomar som vi tagit hand om lagat mat åt nu stå på egna ben.  Jag misstänker att det kommer bli en del problem med klagomål från omgivningen.  Tror det kommer bli rena ramaskri från de som bor i områden där dessa stödboenden ska vara.  Det här är ungdomar vi stöttat och hjälpt på alla sätt men nu när pengarna försvinner ska ungdomarna klara sig själva.  Integreringen i samhället skit i det låt dom klara sig bäst dom vill. Omtanke värdighet behövs inte det får dom fixa själva.  Här har vi pojkar som åkt under en lastbil över gränsen från sitt hemland Afghanistan, här har vi pojkar som varit tillfånga tagna av Talibaner som gått i flera veckor i bergen för att fly för att komma från sitt land.  Här gav vi dom en fristad här gav vi dom mat, kärlek och omtanke. Idag kastar vi dom ut till att klara sig själva.  Vem ska dom vända sig till med sina frågor, vem ska de vila sig hos när de inte orkar  vara vuxna och orkar hålla emot den ångest som river dom?

Vi borde sagt vid vår gräns då för flera år sedan att Stopp här får ni inte passera här kommer ni aldrig förbi. Kommer aldrig över nån mera så gå om ….. Fast vart fan skulle de gå. Tror vi är värre än övriga eu länder för vi bjöd in tog hand om och  visade vad medmänsklighet var. Men vi bjöd och bjöd för att ta tillbaka och aldrig ge igen.  Mitt hjärta gråter när jag tänker på alla dessa ungdomar som trott på oss i vårt land, jag gråter skriker och min tro mitt hopp på att kärlek, värme  dör, dog en smula igår. Inte en smula en hel djävla  kaka deg dog igår, när jag såg hur vi gör med dessa ungdomar.

Redan innan hade kakan smulats sönder Det var för några månader sedan då när man slängde ut en kille jag jobbat med under ett års tid. Han ställde man på gatan och sa till honom ta ditt pack och dra. Han hade inte någon säng att sova i. Ingenstans att ställa sina saker.  Utan han fick till sig att hämtar du inte dina saker inom två veckor slänger vi det på tippen.  Just nu känner jag att det inte bara är saker vi slänger på tippen.  Hela människor kastar vi bort till sophögen och låter de ligga där för att vi saknar samvete, tro på det goda nej det är dumt sluta tro och ge någon en käftsmäll så fort du får tillfälle verkar vara den svenska flyktingpolitiken idag. Eller varför inte skicka de tillbaka till Kabul där kommer de slippa soptippen för där kommer de dö av självmordsbombare och talibaner. Det är ju just det vi gör. Skickar tillbaka dom. Fy fan…..

Lev idag just nu, jo det är nog bäst att göra för gårdagens dröm och verklighet är inte kvar framtiden vill jag inte ens  vara i.

 

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *